Författare: Emie

för att ni har listat mig som en av era kvinnliga svenska favoritregissörer! Se listan här.

Vi visar på den biografen jag arbetar på här i London just nu Män Som Hatar Kvinnor, eller som den första i Milleniumtrilogin tyvärr har blivit översatt till på engelska; The Girl With The Dragon Tattoo.
Jag blir så lycklig när vi visar svenska filmer och publiken skrattar åt svenska skämt. Jag blir lika förvånad varje gång att skämten faktiskt går hem. Det snyftades runt om i salongen och regissörens namn fick sig en applåd vid kvällens visning. Jag blir så glad när film fascinerar folk och publiken låter sig ryckas med.

En film som jag såg som jag tyckte var klockren var den engelska graffitiartisten Banksys dokumentär Exit Through The Gift Shop som jag ser att Esbjörn Guwallius har recenserat. Håll utkik efter den!

Dokumentären som vi filmade i Brasilianska Rio de Janeiro i fjol (läs vår blogg om det projektet här) har blivit accepterad till den nationella tävlingen på den Brasilianska filmfestivalen IGUACINE – Festival de Cinema da Cidade de Nova Iguaçu som hålls i Rio de Janeiro i april. Det blir därmed den officiella världspremiären.

På hemmaplan så visas min och Kolbeinn Karlssons animationsfilm Att Sova och Drömma om Mat än en gång i Sverige – och fortfarande är det gratis entre! Denna gång är det på duken i Slottsbiografen i Uppsala som vi förgyller tillvaron. PDF med info här. Kolbeinn har lovat att dyka upp och kan svara på era frågor om livet och kanske signa er medtagna kopia av hans debutnovell Trollkungen?

Nytt decennium, nytt liv, nytt inlägg. Nya upplevelser, nya problem, nya sena nätter och tidiga mornar; nya utmaningar, nya filmer, nya sorger, nytänkande och en ny Film.nu! Januari 2010 är enligt datorn redan slut och kommer aldrig igen.

Ja, det är bara att tuffa på framåt, även fast man ältar, kollar på repriser och lever på minnen, för tiden tickar bara på, aldrig tillbaka.

Så vad har jag för nytt att komma med? Jo, en konkret sak är att det definitivt blir en uppföljare till min och Kolbeinn Karlssons Att Sova och Drömma om Mat. Så småningom. Under tiden kan ni gå och se Kolbeinns orginalteckningar till just Att Sova och Drömma om Mat under serieutställningen på Nordiska Akvarellmuseet som öppnade igår.

Det andra jag kan bjuda på är två artiklar där jag pratar på om lite olika projekt och tankar kring dom; Svenska People håller ett öga på mig och Dalstons härligt speciella filmklubb The Pictures har nyligen lanserat deras The Pictures Underground Film Zine där jag blev intervjuad.
Är det svårt att läsa texten på den sistnämnde så kan man köpa fanzinet från Rough Trade för bara £2.

Sen måste jag bara avsluta med att förbanna den förbannade sjukdomen cancer! Alla har vi våra karriärer, drömmar och hopp för framtiden, men när som helst kan våra planer stoppas av att vi blir sjuka.

12-årige Gustavs familjs insamling till barncancerfonden har nått sitt ursprungliga mål, men hans behandling har inte hjälpt. Ge honom ett leende genom att skänka en liten slant till deras insamling här eller tänk på någon annan insamling eller cancerfond.

Under hösten 2009 har jag för första gången i mitt liv råkat se två väldigt bra filmer från Australien; kortfilmen YOUNG LOVE (med dialog på ett oöversatt östeuropeiskt språk, därav den förvirring över att det var en Australiensk produktion som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg) och nu senast även Rolf de Heers (Australien-vibbar, någon?) långfilm BAD BOY BUBBY. Jag har nog varit en smula ignorant tidigare då jag trodde att Nick Cave vad det enda bra som Australien har producerat.

Jag tänker inte länka till långfilmen på imdb för de berättar precis allt.

Förvecklingarna i andra halvleken i BAD BOY BUBBY kanske inte är de mest övertygande men det här är min slags underhållning! Den tar upp teman och har en stil som påminner om David Lynchs Eraserhead, Harmony Korines Gummo och så kanske lite av Michael Haneke som tonar ner galenskapen och får till ett drama av ingredienserna. (Den får mig att undra över hur Fritzl hade reagerat om han sett filmen…?)

Som lovat så skulle jag berätta mer om prisutdelningen vid Stockholm Filmfestival. Jag fick inte njuta av att mottaga stipendiumet men det fanns mycket annat att njuta av, till exempel Frida Hyvönen som är lika vacker som hennes musik och Torsten Flink som framförde en svensk version av Where the wild roses grow av just Nick Cave – på tal om Australien.

Jag fick under festivalen lära känna några ur teamet bakom Spindelgången, som är en ny svensk långfilm under produktion som jag ser väldigt mycket fram emot. Vore kul om Sverige faktiskt håller på att utveckla en större mångfald av filmutbudet än thrillers och komedier som det känns som det varit ett överflöd av de senare åren. Jag vill se mer av Roy Andersson, Jan Troell och nu även den mystiska Svarta Svanen, regissören till Spindelgången, på den framtida svenska filmmarknaden. Utöver mig själv, vill säga.

Jag håller absolut med Stephan Ramstedt i allt han skriver om Samantha Mortons The Unloved i hans inlägg Festivalrapport nummer 5. Det var utan tvekan den bästa film jag sett under årets festival. Lite partisk är jag i och för sig eftersom jag är bekant med manusförfattaren Tony Grisoni plus att kostymassistenten på The Unloved, Francesca Salter-Dvorak, var min kostymör på min senaste film The Theory.

Jag hoppas verkligen att den tar hem ett pris på prisutdelningen ikväll och självklart är jag själv lite spänd inför den, eftersom jag har en tiondels chans att ta hem 1 km film stipendiumet.

Men hur det än går ikväll så har jag haft en fantastisk festival och fått träffa så otroligt mycket trevligt folk som utgör den svenska filmindustrin, så jag är jättenöjd över min vistelse här. Berättar mer om prisutdelningen vid ett senare tillfälle.

På biografen jag extraknäckar på i London har vi för tillfället the 15th London Turkish Film Festival och turkisk film tycker jag i allmänhet är väldigt bra. Äkta människoskildringar, inga oförlåtande produktplaceringar och väldigt sällan lyckliga slut!

Såg igår delar – men tyvärr inte absolut hela – av The Shadowless (Golgesizler) av Umit Unal. Jag kan bara beskriva den som om Wes Anderson skrivit en Beckfilm i regi av Ingmar Bergman som utspelar sig i en liten by, långt ut på den turkiska landsbygden.

Så den som befinner sig i London kan se turkisk film på Rio till och med torsdag samt på söndag. Dessutom kan man stanna kvar på samma gata tills den 18:e november då min första engelska produktion Ichiai (2004) visas på The Pictures på Bardens Boudoir.

Ichiai filmades med och med hjälp av Londons dåvarande indiescen. Musiken skrev Ferry Gouw och Chris Steele-Nicholson, vilket inledde deras musikprojekt The Semifinalists, och Adriana Alba, som skulle utgöra den tredje personen i bandet, var min kameraman. Skådespelarna var bland andra Rachel Callaghan och Rory Attwell (som nu utgör 50% av bandet Kasms), svenska Linnea Hansander (FREDDIEMERCURYKÖREN) och Sam Mehran, som tillsammans med Rory och Dev startade bandet Testicicles, vars demo är med i filmen.