Författare: Emie

Vad var det jag sa för en tid sen om ketchupflask-effekten?

Att Sova och Drömma om Mat blev hedersomnämnd på Uppsala Kortfilmfestival i lördags OCH den har gett mig en nominering till 1 km film på Stockholm Filmfestival! Jättekul! Hej filmsverige, vi ses igen i november!

Förutom att vi hamnade på bild i Uppsala Nya Tidning så fick jag även lite press i Dalarnas Tidningar nu i oktober.

Uppsala Kortfilmfestival var utöver hedersomnämningen helt kanon och jättetrevligt. Oj vad jag blev förälskad i Ariel Kleimans kortfilm YOUNG LOVE. Mest förälskad blev jag i den otroligt begåvade skock lamadjur, men ännu mer förvånad blev jag att se att filmen faktiskt var australiensk.

Premiären av vår dokumentär Suburban Madness är nu avklarad och som projektets exklusiva producent så är jag förstås jättenöjd över resultatet. Nu hoppas vi att dokumentären kommer ha framgångar på festivaler – både som belöning för vårt hårda (och kostsamma) arbete men speciellt för patienterna på mentalsjukhuset i Rio de Janeiro som välkomnade vårt dokumentärfilmsteam och lät oss ta del av deras vardag. Det ska bli väldigt spännande att se i vilka länder som dokumentären kommer ha framgång, eftersom jag kan tänka mig att olika kulturer ser och reagerar på mentalsjukdommar på väldigt olika sätt. Mentalsjukas rehabilitering är ett så kontroversiellt ämne som inte lämnar många oberörda, medan karnival gör folk så glada. Så man kan säga att dokumenären är en underbar mix av ett seriöst socialt ämne och ett färgstarkt lyckorus!
Är det någon som har bra tips på dokumentärfilmfestivaler så skriv gärna en kommentar eller email.

Regissören Philipp Figueroa och jag på premiären på Rio.

Nu i oktober så har jag min första svenska filmfestivalvisning! (Det närmaste jag har kommit Sverige tidigare var i Uleåborg, Finland, på Nordisk Panorama.)
Det är animationsfilmen Att Sova och Drömma om Mat som kommer visas i det regionala programmet Här & Nu på Uppsala Kortfilmfestival. Det känns verkligen jätteroligt eftersom jag (mer eller mindre) härstammar från Uppsala och det var just där som jag först träffade Kolbeinn, vars serie filmen är baserad på.

Så vi ses i Uppsala!

På lördag, gott folk, så är det äntligen dags för den första inofficiella premiärvisningen av vår dokumentär Suburban Madness! Vi visar den för hela teamet och våra vänner och bekanta i London.

Resan började i Rio de Janeiro i Brasilien och har nu kommit så långt som Rio Cinema i Dalston, östra London!

Vi har 400 platser att fylla så den som befinner sig i London och önskar ta del av vår lilla visning kan mejla oss på info (at) happyendingsproductions.co.uk med hur många platser du vill reservera.

Allt info kan ni hitta på projektets blogg!

Lite senare i höst dyker jag upp i Sverige, men mer om det senare…

Så många storslagna filmer som hägrar! De största nutida filmskaparna har slängt ihop sina nya mästerverk, som alla har sagotema.

Den mest olycksbådade regissören genom tiderna, Terry Gilliam, har slängt ihop The Imaginarium of Doctor Parnassus (där den avlidne huvudrollsinnehavaren Heath Ledger byts ut mot Johnny Depp), Spike Jones har filmatiserat en av mina favoritsagor som barn Where the Wild Things Are, Wes Anderson har animerat Roald Dahls Fantastic Mr. Fox och slutligen Tim Burtons Alice in Wonderland!

Det enda som saknas är om David Lynch skulle göra Bambi.

I helgen filmade vi klart min senaste kortfilm, The Theory, som vi påbörjade inspelningen för i slutet av juni. Vi filmade i Belsize Park i norra London i en art deco lägenhet från 1930 med Tim Burton som granne. Min fotograf och regiassistent fick äran att le åt Helena Bonham Carter när hon gick förbi dem på gatan. Tim Burton såg vi dessvärre aldrig skymten av.

Själva filminspelningen gick lysande och vi är nu redo att påbörja efterarbetet.

Ett filmtips som man kan se just nu: Pedro Almodovars Broken Embraces som jag missade i Cannes, är en hyllning till film – både som arbetsplats och film som dokumentation. Så färgglad att man nästan kan känna smak i munnen.

Nu ska jag bara säga att jag inte brukar vara den som klagar (faktiskt sant), men det är en liten irritation som verkligen har legat och grott i ett par år nu som håller på att explodera.
Varför är det alltid minst en man som sitter i publiken på filmfestivaler och drar djupa suckar? Är det ett uttryck för att filmen är dålig eller att han är uttråkad? Kan man inte bara högljutt bua om man nu stör sig så väldigt eller lämna salongen i protest?
Eller är det bara att vissa män andas tyngre än andra ungefär en gång var femte minut?

Men det är ju många störiga saker som pågår i biografer världen över och som bioarbetare och filmälskare så är jag ibland lite klämd mellan dessa två roller. Jag fick i fjol ett en och en halv A4-sida långt klagomål för att jag inte hade upptäckt en person sitta och sms:a under en fullproppad visning av den senaste Batman-filmen.
Sedan det klagomålet är jag hårdare än hård när det gäller mobilhantering i salongen. Men som filmälskare känner jag att jag alltid måste avgöra vad som är störigast – någon som kollar sin mobil eller jag och min ficklampa. Man kan likna det vid när någon viskar en kommentar till sin kompis och någon annan fräser ett långt, utdraget och högljutt SSSSSSSSSSSHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
Då tycker jag att det senare är mycket mer irriterande.

Det var förhoppningsvis årets klagan från mig, annars så tror jag att jag gått och blivit bitter inför min nästa födelsedag.

På tal om att bli äldre så såg jag här om kvällen novellfilmen Rosenhill (regi Johan Storm & Johan Lundborg) på svt play. Vilken pensionärsrysare! Och det menar jag som en komplimang!

Jag såg precis min vän Malcolm Harts dokumentär MOLL och det var förmodligen den som fick mig att spruda åsikter. Nu menar jag inte att dokumentären var dålig, tvärtom. Det var ett helärligt porträtt av en stark kvinna som var chefsredaktör på modetidningen Nova, konstnär, alkoholist, förmögen och utsatt för övergrepp av sin pappa som barn. Vilket liv! Vilken kvinna!

Förra veckan var rätt eventfull med repetering med min skådespelare Terry Jermyn inför inspelningen i början av september samt min debut som skådis. Jag fick äran att spela huvudrollen i Tai Shanis ’And Coffhorus Resounds: Gravastar Or Candy From Paradise’.
Jag spelade alltså Coffhorus (en kopp kaffe).

Tror ni mig inte? Här är bildbeviset (jag är den i brunt)