Författare: Magnus Blomdahl

Märkligt filmfenomen

Ok, nu blir det lite virrigt, men ändå roligt. Rob Zombie ska tydligen regissera Halloween 2. Alltså uppföljaren till hans egen Halloween, som ju är en ”remake” av Carpenters original från 1978. Filmen går under arbetsnamnet H2 och kommer ta vid där Zombies ”remake” slutade. Huruvida H2 kommer att ha någonting med Rick Rosenthals Halloween 2, 1982, har inte framgått ännu men antagligen kommer Zombie att försöka göra en helt egen film.

Det här är ett nytt fenomen, jag kan bara komma på ett tidigare fall: The Hills Have Eyes 1977 (Wes Craven), The Hills Have Eyes 2 1985 (Wes Craven) / The Hills Have Eyes 2006 (Alexandre Aja), The Hills Have Eyes 2 2007 (Martin Weisz). Mycket märkligt. Det känns lite grann som om Hollywoods motor puttrar sådär lite lagom och inte mycket mer än så …

Akut seriesaknad!

Så kulminerade då Dexter s.3 i vad som bara måste ha varit ett personifierat antiklimax, inte för att avsnittet i sig var dåligt utan för att alla tillsammans inte riktigt överträffade vare sig s.1 eller s.2. Och vad gäller den första säsongen så är glappet stooort. Näe, han får ta sig i kragen och leverera ytterligare och mer rejält i vad som komma skall. En framtid som egentligen inte bådar särdeles gott men som man ändock ser fram emot; en trygghet man njuter av att gå hand i hand med. Dexter har kommit mig väldigt nära, hans inre monologer, humorn, med vilken skicklighet Michael C Hall växlar mellan mördare och strategisk familjefar. Dexter är mannen som lärt sig att agera som en människa men som egentligen bara bär dennes ytliga drag, hans inre kategoriserar sig som rovdjur. Så låt oss hoppas på en blandning mellan alla tre tidigare säsonger: nybyggaranda, sexuell oskärpa och morbid såpa. Då blir det toppen!

Samtidigt som Dexter avslutats sörjer jag även Mad Men och Sons of Anarchy. Mad Men’s framtid står skriven i stjärnorna, pengar-pengar-pengar, medans SOA är klar för vidare eskapader och man längtar! Bästa serien på länge.

Dagens boktips

För er som inte bara ser på kvalitetsfilm utan även vurmar för litteraturens dito, rekommenderar jag www.blakatt.com. Ett suveränt litet förlag som gett ut klassiker som Boken, Island och 666. Nu kompletteras deras näst intill fullkomliga katalog med min senaste bok (känns skönt att kunna säga det) Dr. Schnaps experimenterar. En bok om ett experiment som går fruktansvärt fel, som handlar om djur och människan, i en galen värld. En bok som du måste köpa. Nu!

Dagens djur: liten mus som jag såg krypa in i en lövhög idag, när jag sedan petade på den, högen, med foten sprang den ut och in i en annan hög.

Kort festivaltjafs

Till skillnad från tidigare festivaler så har jag den här gången sysslat med att se bra film, nästan bara bra film. Topp tre: Martyrs, Deadgirl och Baghead. Alla överträffade förväntningarna, Martyrs krossade dem och sparkade mig i magen tills jag spottade blod på stackarn bredvid mig (förlåt du rödbrusiga Kulturamaelev). Deadgirl var fulchockerande men fegade ur lite grann och balanserade farligt nära splatterkomedins tunna linje. Dock var det roligt när de petade den döda zombieflickan i magen så att det rann ut var. Baghead livade upp mig rejält, jag skrattade och trots 40 gradig feber och varm mössa så försvann hela filmen i ett kick. Lyckades missa Vinyan. Har biljetten kvar. Orkade inte sitta och jäsa tills 00 slaget … förlåt!

Verklighetsskräcken skrämmer mest

Dagens skräckfilm är definitivt inte lik gårdagens. Monsterfilmen existerar knappt längre, den har åsidosatts till förmån för ett material vars strävan är att vara 100% autentiskt. Dagens skräckfilm hämtar inspiration från verkligheten och gestaltar de delar som nyheterna missar. Visserligen är det fortfarande underhållning vi snackar om, nästan alltid i alla fall … James Watkins visar med sin Eden Lake att underhållningsfaktorn inte är ett måste, istället gestaltas ett scenario som ligger så nära tiden att man förväntar sig att läsa om det i dagens tidning. Liksom i den aningens mer fantasieggande Ils så handlar det om barn, elaka jävla barn, ett förälskat par och sammandrabbningen dem emellan, långt ifrån civilisationen (givetvis) vid den natursköna Eden Lake. Det här är den nya tidens terrorfilm och den lämnar en besk smak i munnen.

Den enda film jag tidigare saknat på 2008 års upplaga av Sthlm Filmfestivalen var Fabrice du Welz Vinyan. Lycko mig så har de satt in den som en extravisning. Jag antar att utbudet i och med detta är komplett!

Fredrik Strage skriver om Martyrs här. Märkligt nog glömmer han bort att förklara den som Filmfestivalens bästa film, vilket den är. stockholms filmfestival