Författare: Magnus Blomdahl

Seriesnack.

Jag känner mig snärjd. Inte nog med att ngn smutsar ner Internet med mitt namn. Ja, ngn utger sig för att vara mig och skriver utstuderat idiotiska inlägg på diverse bloggar. Vad denne person inte vet är att jag katalogiserar alla inkommande IP nr i en liten (433 sidor) bok under min vattensäng för att en dag radera dem. Ingen är anonym på Internet, The Internet. Ingen kommer undan mina knubbiga händer och INGEN parodierar mitt intellekt utan att först fråga mig.

Utöver detta så har jag ännu en gång begått misstaget att sätta mig in i för många serier på en gång. Jag engagerar mig just nu i Dexter S3, Sons of Anarchy, Mad Men S2, True Blood, Californication S2 och det börjar bli svårt att hålla koll på avsnitten. Men det är väl kanske ett lyxproblem. Ska man utse en vinnare hitills så får det nog bli Mad Men. Som Spanarna på Hill Street utan poliser …

Stockholms Filmfestival 2008

Jag har alltid tyckt om Stockholms Filmfestival. När jag var femton år gammal cyklade jag från Göteborg till Stockholm för att besöka den, tältade på vägen och käkade rökt Makrill i skenet från Shell macken. Sedan blev jag äldre, festivalen blev äldre. Dessvärre så blev den, festivalen, aldrig bättre. Visst har den uppehållit en jämn balans, kvalitetsmässigt sett, men de konsekventa topparna har saknats.

Framför allt är det Twilight Zone sektionen som ignorerats, som om varken tid eller tycke funnits har man år efter år tagit det säkra före det osäkra och proppat Twilight zonen full med en massa asiatisk skit. Alltid. Trots att det finns en avdelning för just asiatisk film. Man verkar inte ens ha sett de utvalda filmerna.

Min frustration har vuxit, varje år har jag uppmärksammat festivalledningen på hur det usla utbudet (inom denna sektion) påverkat mig och mitt humör. Jag har rekommenderat ypperliga filmer till dem, rekommendationer som sopats under mattan till förmån för en massa … asiatisk skit.

Så i år satt jag där igen, med mitt mallade standardmail, fullt av hat och förakt. Men ta mig tusan, jag skickade aldrig iväg det. Det behövdes inte då programmet var näst intill fullkomligt. Visst man har missat Fabrice Du Welzs Vinyan, men annars. Herregud vilken klassisk festival det kommer att bli: Baghead, Martyrs, Possibility of an Island, JCVD, Surveillance, Eden Lake, Embodiment of Evil, The Wrestler, Deadgirl och så jävla mycket mer!

Stockholms Filmfestival, jag ber er om ursäkt för de tankar jag tänkt och för allt blod som flutit under året som gott. Allt hat var förgäves, jag inser det nu och önskar er allt gott.

Årets bästa film är här!

Har ni förresten sett Al Pacino och Robert De Niros senaste film Righteous Kill? Om inte: GÖR DET! Det är en galet vacker (och våldsam) förbjuden snutfantasi där kön går före fall och eldskraft alltid först.

De båda rävarna spelar två bröder som sedan treårsåldern engagerat sig i incestuösa lekar med varandras kroppar. Men tiden går och köttet åldras. Det är dags för dem att ta steget mot en mer mogen kärlek, polisiärt sett alltså, och försonas med tanken om att en av dem kommer att sluta allena.

Det handlar om livet och döden och två gamla gubbars kärlek till varandra och andra gubbar. Hur det är att vara polis i en hård, brutal, stad där nästan alla är våldtäktsmän, mördare eller tidelagsdyrkare. Och så är 50 Cent med … Han är grym!

Righteous Kill är en fim för män om män och en liten bit om en tant (40 år iaf?) som tänder på ondska. Är man inte man så ska man ge fan i Righteous Kill! Most people respect the badge. Everybody respects the gun. Yeahh! Tamigfan det bästa jag sett sedan Clintan stod och svor i tre timmar i Heartbreak Ridge.

Den nya tidens manlighet

The Station Agent hänger kvar ett bra tag efter att man sett den, det är inte många filmer som gör det idag.

Thomas McCarthys senaste film The Visitor liknar den på det sättet att även den envisas med att ”påminna dig”.

Han har bara regisserat två filmer men redan blivit något av en personlig favorit. Sättet han arbetar på: att inte stressa, att låta idéerna komma före filmen. Det blir så bra då, när man hellre förnöjer kvalitativt än snabbt. Precis som Sean Penn. Vad gäller hans regimässiga prestationer så är han liksom McCarthy felfri, The Crossing Guard prickas på ett par punkter men annars så har han blivit en regissör att räkna med. De gör båda filmer som flyter. De gör ytliga filmer om livet. De komplicerar inte saker och ting, det behövs inte, då livet ändå är tillräckligt komplicerat. Oftast handlar det om människor som förändras till det bättre genom påverkan av människor runt omkring dem. De gör filmer som gestaltar livets bästa stunder, som oftast kantas av de värsta.

Förra trailern till Bryan Singers Valkyrie fick en inte precis att längta till premiären men det har man nu rättat till med en, ursäkta uttrycket, fenomenal ny version som säkert bara luras men det skiter man i. Snygg!