Författare: S. Ramstedt

Student.

Om Cinematekets Decemberprogram

November månad passerade mig som en Ferrari passerar en trehjuling. På grund av filmfestival och annat har jag inte besökt Cinemateket lika mycket som jag brukar. Men denna månad får man nog ta och passa på eftersom Cinemateket har stängt i Januari och Februari.

Denna månad kan vi, liksom vi kunde den förra månaden, njuta av två av filmkonstens champinjoner, Jim Jarmusch och Andrej Tarkovskij. Av Jarmuschs filmer rekommenderar jag främst ”Dead Man” och ”Ghost Dog”. Dessa filmer liknar inte bara Jarmuschs senaste mästerverk ”The Limits of Control” till tematik, även karaktärer, dialog (främst ”Dead Man”) och foto. Även fast ”Limits” inte handlade om U.S.A i lika stor utsträckning som dessa två filmer.

Till skillnad från ”The Limits of Control” så är de filosofiska frågeställningarna som ställs i ”Dead Man” inte så skämtsamma. Och det jag finner intressant med ”Ghost Dog” är hur den mixar kulturer som de vore ingredienser i en milkshake. Samurajkultur blandas med italienska gangsters, hip-hop och japansk litteratur.

Av de Tarkovskijfilmer som visas rekommenderar jag allt, men speciellt ”Nostalghia”, mest eftersom jag inte sett ”Stalker” (skam), och för att jag har svaga minnen av ”Spegeln”. ”Nostalghia” må vara en svår film, men den är njutbar även för den som har svårt för Tarkovskijs användande av symbolik. Det är lätt att förirra sig i landskapet som målas upp i filmen, där Erland Josephson vandrar runt och ser förvirrad ut.

Michael Haneke får även sitt ouvre visat. Av dessa vill jag tipsa om hans senaste film, ”Det Vita Bandet” som vann Guldpalmen i våras, men även om ”Dolt Hot”, Hanekes kanske mest spännande film, med en lysande Juliette Binoche i rollistan.

Av de övriga filmerna som visas vill jag lyfta fram en av mina favoritskräckisar, ”The Invisible Man”, med spektakulära specialeffekter och en historia som kanske har åldrats minst lika bra som ”Frankenstein”, men mångt mycket bättre än ”Dracula”, två av Universals andra skräckfilmer från samma period. Dessutom vill jag såklart göra er uppmärksamma på ”Scener ur ett Äktenskap” som visas i sin bombastiska helhet, med en fikapaus i mitten.

Och sist men inte minst visas även världens roligaste film, ”Duck Soup”, som förmodligen varken behöver prisas eller beskrivas, till skillnad från Petér Forgács ”Hunky Blues – The American Dream”, en film jag inte sett, men som jag längtar efter att se. Dessutom tittar regissören förbi och inleder visningen.

The Magnificent Seven (och 4 andra mycket bra filmer) från Stockholm Filmfestival 2009

Nu är Stockholm Filmfestival slut för i år. De senaste tolv dagarna har jag spenderat framför silverduken eller sprungit mellan biograferna, ofta med en kaffe, banan, Marsbar eller en falafelrulle i näven. Jag har totalt sett 33 av festivalens långfilmer och nedan listar jag de 7 filmerna som jag tyckte bäst om, i bokstavlig ordning.

”Beeswax”
För dess värme.

”Fantastic Mr Fox”
För dess detaljer.

”The Girlfriend Experience”
För att den handlar om prostitution och finanskrisen. Och för att Sasha Grey är en bättre skådespelare än Julia Roberts.

”The Limits of Control”
För att det finns få filmer om konst och filosofi som kan betitla sig själva som coola. Ännu färre som den kanske coolaste filmen någonsin.

”Polytechnique”
För att den väljer att inte döma. Och för dess foto.

”Soul Power”
För att någon tog sig i kragen och klippte ihop denna film, trots att de klippte bort för mycket.

”Trash Humpers”
För att… den finns.

Jag är medveten om att min lista blev otroligt americentrisk. Jag vet inte om felet är mitt eller festivalens. Antingen tar Festivalen inte in tillräckligt mycket intressant film från andra länder än U.S.A, eller så ser jag inte tillräckligt mycket intressant film från andra länder än U.S.A. Jag tror t.ex. att ”Dogtooth” hade potential att komma med i listan, men eftersom jag inte såg den, kan jag omöjligt veta. Dessutom känns det inte rättvist att välja favoritfilmer utifrån produktionsland. Jag ser hellre filmen för vad den är, än för vart den kommer ifrån. Hur som helst så ber jag om ursäkt och ska försöka bättra mig. Som plåster på såren listar jag fyra filmer som inte kommer från U.S.A men som jag ändå tyckte väldigt mycket om.

”The Countess”
För att kropp och själ är ett.

”Fish Tank”
För dess hoppfullhet.

”The Mother”
För att Joon Ho-Bong gick tillbaka till den stil han använde i ”Memories of Murder” istället för den i ”The Host”.

”To Shoot an Elephant”
För att kameran är där den är.

Det var allt från mig. Jag hoppas att ni har läst och uppskattat min festivalrapportering samt mina recensioner. Jag hoppas även att ni har sett många bra filmer på biografen, eftersom det är något man inte kan göra var dag, om man inte går på Cinemateket såklart.

Festivalrapport nummer 10

Julie Delpy imponerade stort på mig med hennes förra film ”2 Dagar i Paris” som var den sortens film där dialogen står i fokus, lite som hos Woody Allen eller hos Joe Swanberg. Även i ”The Countess” står dialogen i fokus, men till skillnad från dialogen i hennes förra film används dialogen här för att peka ut det verbala språkets brister. Vilket vi kan se i hur karaktärerna kan uttrycka sig väl, utan att de kan uttrycka vad det är de känner.

”The Countess” är en klassisk kostymfilm. Men Delpy behöver inte kråma sig som en Kubrick för att sätta sin personliga prägel på filmen. Karaktärerna filmas ömsint i all deras stolpighet och uttryckslöshet. Och att sedan Delpy väljer att baka in Madame Bovary-syndromet, där en karaktär blir fysiskt sjuk på grund av ett brustet hjärta, passar såklart väldigt bra in i en kostymfilm som denna.

Det ska finnas en tv-serie vid namn ”The Mighty Boosh”, eller något liknande, som jag inte sett. Hur som helst så har skaparna till denna serie gjort en långfilm. ”Bunny and the Bull” handlar om en karaktär som jag personligen är stört trött på. Denna karaktär är en lite inåtvänd helyllekille som rättar till pennor om de ligger snett på skrivbordet och som harklar sig lite lätt innan de gör ett tamt försökt till att prata med en söt flicka.

Vi har sett denna karaktär väldigt många gånger och jag har uppriktigt svårt att tro att någon vid deras sinnens fulla bruk kan eller vill identifiera sig med en sådan karaktär. Men nu råkar det vara som så att den andra karaktären i filmen också är helt omöjlig att identifiera sig med. En äcklig, ständigt ätandes och vulgär tölp som inte ens en mor kan gilla. Det finns alltså inte en människa att tycka om/tycka synd om. Filmen kretsar i kort om helyllekillens problem att ta sig ur hans lägenhet av anledningar som berättas i tillbakablickar. Det finns ett fåtal roliga skämt i filmen, men oftast förstörs de av att de understryker vad som är roligt, i en misstro till publikens intelligens. Dessutom finner jag vissa karaktärer och deras kopplingar till nationalitet som något problematiska. ”Bunny and the Bull” är tillsammans med ”Precious” de två sämsta filmerna att visas på festivalen.

En av de bättre filmerna är dokumentären ”Soul Power”, som jag måste ha glömt bort att skriva om eftersom jag inte kan hitta något om den i de förra inläggen. Precis som i ”Woodstock” får vi se hur en konsert anordnas och genomförs, denna gång i Zaire år 1974, med artister som James Brown och B.B. King.

Det enda jag har att invända mot denna majestätiska dokumentär är att den är sjukt kort. En tre dagar lång festival bör resultera i mer material än de 90 minuterna filmen består av. Och det är inte bara synd att vi missar härliga nummer, utan även för att filmen är otroligt vacker, vilket inte är konstigt när man ser att Albert Maysles hade ett par fingrar med i det fotografiska spelet.

Festivalrapport nummer 9

Makhbalbafhuset fortsätter att leverera. Hana Makhbalbafs ”Green Days” handlar om sommarens val i Irak Iran. Hon korsklipper sekvenser med en teaterregissör, med scener från själva valfirandet i Teheran och bilder inspelade på mobiltelefoner vars ägare bevittnade poliskravallerna efter Mahmoud Ahmadinejads coup d’état.

Genom denna blandning av material effektiviserar Makhbalbaf något som skulle kräva mycket mer fakta och mycket mer tid för att berättas. Vi får en bild av tre problem i Iran som skulle kunna försvinna bara ett maktskifte ägde rum. Men tyvärr är censur, polisvåld och diktatur fortfarande något som måste bekämpas. Och Makhbalbaf ska såklart ha en eloge för att hon uppmärksammar dessa problem, och för sättet hon gör det på. Som en gammal lärare i samhällskunskap ofta sade medan han gjorde en konstig gest med nävarna: ”Saker och ting hänger samman”.

I ”To Shoot an Elephant” är kameran, likt Hana Makhbalbafs kamera när hon bevakar valfirandet, på plats. Men denna gången är platsen inte Teheran utan den befinner sig på Gazaremsan. Filmen följer ett gäng ambulansförare och några människorättsarbetare i deras vardag. Det spelar ingen större roll om de diskuterar med en jordbrukare eller befinner sig i ett sjukhus som bombas, kameran är på plats.

Det är såklart hemskt att se en film som denna, men att klaga är menlöst när man vet att det finns de som upplever dessa saker 24/7. Det enda jag vill klaga på är att filmskaparna väl ofta väljer att visa den sörjande föräldern som beklagar sig inför kameran. Bilder som dessa har vi, via televisionen, matats med sedan barnsben, och tyvärr besitter de inte den effekt som de borde ha. Men annars är ”To Shoot an Elephant” en riktigt vass, aktuell och modig dokumentärfilm, som inte lämnar någon oberörd.

Festivalrapport nummer 8

”Trash Humpers” är förmodligen festivalens konstigaste film. Det är en film filmad på analog video som ser ut som en hemmavideo, där fyra psykopater juckar soptunnor eller träd. Om de inte är sysselsatta med denna relativt udda sysselsättning skrattar de åt ett barn i kostym som inte lyckas kasta en basketboll genom korgen eller så misshandlar de dockor.

Det finns inget riktigt narrativ i filmen. Det är mer ”en film hittad på soptippen” som en gammal Godard skulle sagt. Det har tagit lite tid för mig att fundera ut vad fan jag tycker om ”Trash Humpers”, men nu slutligen måste jag påstå att det är en väldigt bra film. Det är förmodligen inte en film som ”säger” alltför mycket om någonting, men den erbjuder en upplevelse, och inte bara en cinematisk upplevelse, utan en upplevelse om sydstatsliv och livet självt. En upplevelse om människor som väljer att gå en annan väg, in i minsta detalj, även när det kommer till saker att humpa.

Francis Ford Coppolas ”Tetro” är dock inte lika vrickad som Harmony Korines film. Men helt vanlig är den inte heller. Här blandas opera med burlesk teater och ett svartvitt drama om brödraskap. Den superba Vincent Gallo spelar titelrollen som flytt familjelivet och befinner sig i en liten stad i Argentina när hans lillebror söker upp honom för att ta igen de tio åren de varit ifrån varandra.

Precis som ”Gudfadern” och dess uppföljare handlar ”Tetro” om familjen. Och när man ser pappakaraktären som i filmen är en stor dirigent är det svårt att inte dra likheter till familjen Coppola. Nu är jag inte jätteinsatt i deras familjehistorik, men det känns ändå som att detta måste var en av Coppolas personligaste filmer. Det finns delar i ”Tetro” som minner om Coppolas storhet, men tyvärr är de kanske lite få och de är ofta långt ifrån varandra. Men trots det är ”Tetro” en bra och intressant film. Och dessutom är den vackert fotograferad med digital teknologi och inslagen i färg som inte är tillbakablickar är en fröjd för ögat och dessutom väldigt roliga.