Författare: S. Ramstedt

Student.

Tempo: Festivalrapport nr. 4

Dag nummer 5, eller festivalens sista dag, såg jag två längre dokumentärer. Den första, Eyes Wide Open (inte samma film som visades på Stockholm Filmfestival i höstas) tog temperaturen på Sydamerika. I jakten på alternativ till en koldioxidutspottande kapitalism är det åt sydväst vi ska se. Filmen ger en väldigt övergripande överblick på vad som hänt sedan flera länder i Sydamerika fått (demokratiskt valda) socialistiska presidenter.

Problemet med denna film är att den, trots sitt innehåll, inte är revolutionär till formen. Den revolutionära filmen med bl.a. Eisenstein, Vertov och Godard (på 70-talet) hade ett starkt fäste i Sydamerika med det som kallades ”third cinema”. Men av det finns inga spår i Eyes Wide Open. Istället presenteras innehållet i denna film som i nästan alla andra dokumentärfilmer. Det kan visserligen förklaras, och försvaras med att publiken skulle varit betydligt mindre om formen varit lika revolutionär som innehållet. Men på film går det inte att sära på form och innehåll, vilket gör att vi kanske borde ifrågasätta Gonzalo Arijóns egentliga politik?

Film nummer två denna dag var filmen som utsetts till ”publikfavorit”. Hur kunde hon (utan frågetecken) är titeln på en hiskelig sörja om den kvinna som dolde sin HIV-smitta för sin man och deras två barn. Något förnedrande kallades hon HIV-kvinnan i Sveriges kvällstidningar. Jag finner det svårt att kritisera denna film utan att kritisera personen den handlar om. Men låt mig göra ett försök.

För det första är jag inte helt säker på varför man gjorde denna film. Det måste varit väldigt smärtsamt för alla inblandande och dessutom är den väldigt utlämnade (vilket ni säkert redan förstått), men dock utan att berätta om något större än Lillemors liv. Det känns som denna film hade varit ett utmärkt tillfälle för att berätta om hysterin kring HIV och aids, eftersom det var den som skrämde Lillemor till att hålla tyst om smittan. Men förutom en ynka textskylt illumineras det inte något om detta.

Utanför biosalongen hade man satt upp en artikel om Lillemor från Aftonbladet, vilket kändes rätt på något sätt. Sensationalismen är lika närvarande på duken i salongen som på väggen utanför, och vi hittar det också i filmens titel. En titel, som likt filmen, hoppar mellan skuld och förlåtelse utan att komma vidare, eftersom man inte frågar sig varför detta kunde hända. Detta är en lite smörig (det är Louise Hoffstens hummande som utgör filmmusiken) men också mycket svart film. Till och med de humoristiska inslagen (som förmodligen inte var menade som komiska) är nattsvarta. Det bästa exemplet är scenen där Lillemor på väg till fängelset åker vilse och måste ringa till fängelset för en vägbeskrivning.

Tempo: Festivalrapport nr. 3

Dag fyra började med ett seminarium under namnet ”Makten över Bilden”. Det var ett mycket intressant och givande seminarium, men dessvärre talades det förhållandevis lite om just film, vilket gör att jag själv inte känner ha något att tillföra i den diskussionen. Däremot är jag villig att diskutera film från Afrika, och eftersom filmen jag såg efter seminariet kom från Nigeria passar det väl sig utmärkt. For the Best and for the Onion handlar om världens mest osympatiska lökodlare. Han skriker på sin fru om hon inte är klar med maten, han skriker på sina anställda om de inte placerar lökarna rätt, och han skriker till och med på han som ska köpa all lök när de är mogna.

Vår lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nämligen förlovat sig och alla väntar på att giftermålet ska äga rum, vilket bara är möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte råd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermålet till nästa lökskörd. Jag måste erkänna att jag störde mig en hel del på lökodlaren, och eftersom han är med i nästan hela filmen blev den lite tradig att titta på. Men däremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det är alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid här. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.

Vi rör oss från Nigeria mot Tyskland år 90 nio noll. Nej så roligt ska jag inte få ha. Året är närmare bestämt 1989 och muren har precis rivits när punkbandet Einstürzende Neubauten blir det första bandet från väst att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways är filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vägen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med några östberlinare som för första gången såg bandet de bara hade hört på taskiga, piratkopierade kassettband. Detta låter väl som en bra film, eller hur? Men…

Dessvärre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förändrats sedan spelningen ägde rum. Vi får se hur några ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran ständigt bakom axeln så man inte ser deras ansikten, och tänker tillbaka på gamla tider samtidigt som de då och då beskriver hur det såg ut förr. Typ, ”Här fanns det ett lägenhetshus, men nu är det ett Burger King. Och under visningen hade jag svårt att inte tänka på att många andra städer har utvecklats mycket de senaste 20 åren. Jag förstår dock att Schueppel inte ville göra en dokumentär om själva bandet, men jag hade gärna sett att bandet (eller deras musik rättare sagt) introducerades lite tidigare. Det är mina två invändningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.

Tempo: Festivalrapport nr. 2

Under dag tre fick jag upp flåset. Dessvärre visade sig den första filmen jag såg denna dag vara den sämsta film jag sett på länge. Det är inte historierevisionism vi snackar om, men att göra en dokumentärfilm om vit fattigdom i dagens Sydafrika utan att ens blicka tillbaka på landets historia är väldigt missvisande. Jag hade förmodligen inte haft några problem med att se på vita sydafrikaner som går runt och skriker att allt är ”reversed racism”, efter att de blivit arbetslösa för att lagen BEE (Black Economic Empowerment) gett arbete till landets ursprungsbefolkning om det inte saknats intervjuer på förespråkare för lagen, men det gör det. Vilket gör White Poverty – In the New South Africa ensidig, tråkig och nästintill outhärdlig.

Film nummer två på schemat var en film jag av någon anledning missat, Ebbe – The Movie, och efter det såg jag The Most Dangerous Man in America. Båda dessa filmer visar att politik kan vara sexigt. Att Amerikansk politik är sexig visste vi redan, men att Svensk politik var det har vi inte sett förut. Till skillnad från många andra filmer på denna festival är båda dessa filmer även estetiskt tilltalande. Jag känner att jag inte behöver skriva om Ebbe, dels för att det redan skrivits mycket om den och för att den ligger lite fel i tiden. Vi bör låta den svalna lite, innan vi börjar diskutera den igen.

Men The Most Dangerous Man in America bör skrivas om. Filmen handlar om Daniel Ellsberg. Mannen som var med vid de första napalmbombningarna under andra världskriget och som efter att ha arbetat under Johnson och Nixon vände regeringen ryggen och läckte hemlighetsstämplade dokument om U.S.A’s inblandning i Vietnam-kriget till pressen, vilket förutom att göda diskussionen om landets inblandning i kriget även resulterade i en debatt om press- och yttrandefrihet, eftersom Nixon gjorde allt i sin makt för att stoppa pressarna och sätta Ellsberg bakom galler.

Trots mängden fakta, bristen på syre i den nästintill helfulla salongen och brist på näring satt jag som på nålar under visningen av denna film. Filmen är proppfylld av arkivmaterial, men man använder sig även av rekonstruktioner av händelser som ibland är filmade och ibland animerade. Det är inte konstigt att Ellsberg blivit en slags folkhjälte för det amerikanska vänstern. Han var en familjeman som kämpade för det han stod för, oavsett om han svek presidenten eller inte. Dessutom var han otroligt lik Ben Gazarra i unga år, och kom senare i livet att se ut som Leonard Cohen, som i sin tur var väldigt lik Dustin Hoffman när han var ung. Stjärnikonografin breder ut sig.

The Most Dangerous Man in America är hur som helst en mycket bra dokumentär, som genom en livshistoria även fångar en tidsanda och allt därtill. Och visst värms ett kallt hjärta när man i slutet av filmen ser nytaget material på en 80-årig Ellsberg när han förs in i en polisbil efter att ha protesterat mot ockupationen av Irak.

Tempo: Festivalrapport nr. 1

Denna filmfestival började på sämsta tänkbara sätt. För mig i alla fall. Dag 1 var jag sjukt sjuk och hade bara energi att se en av filmerna som visades. Dag 2 började ännu sämre, när jag (på grund av SL) missade den film jag sett mest fram emot denna festival, Frederick Wisemans La Danse. Efter att jag inte såg denna film stängde jag in mig i min lägenhet för att planera min hämndaktion mot SL’s sprillans nya VD. Men när jag inte kom på något grymt nog begav jag mig in mot stan för att göra det man ska göra när det är filmfestival, se på film. Nedan följer mina funderingar kring de tre filmerna jag hitintills hunnit se.

Taqwacore, eller den muslimska punkrörelsen, är vad denna film handlar om. Det är oklart hur denna rörelse startades, om det var författaren Michael Mohammad Knights roman, eller om musikerna redan existerade. Filmen är något luddig vad gäller detta, men trots att filmens undertitel lyder ”The Birth of Islam Punk” är det inte särskilt väsentligt så låt oss gå vidare. Med Mohammad Knight i spetsen samlas några av dessa muslimska punkband och ger sig ut på en U.S.A.-turné.

Det är en trivsam och inte provocerande film. Vi får följa dessa bandmedlemmar när de uppträder, dricker, snackar och brottas. Inte ens när deras spelningar blir inställda hänger de läpp, utan fortsätter att i munter ton peka finger åt auktoriteterna. Men mot filmens mitt utvecklas den till något helt annat, då Mohammad Knight ska besöka den pakistanska moské där han skolades under sina sena tonår. Denna del känns något malplacerad och onödig, med tanke på att mycket annat förblir osagt. Till exempel saknas en historisk kontext kring muslimska musiktraditioner, och det hade varit intressant att få en förklaring till varför en trettio år gammal musikstil fortfarande kan chockera. Men (bio)publiken bjuds i alla fall på en härlig final där ett av banden kör en spelning på ett hustak i Lahore som avslutas med att publiken och musikerna skriker ”Fuck Bush”. Filmen fångar utan tvekan punken, på både gott och ont.

Dag 2 lyckades jag alltså att se två filmer. Den första, Den Nya Tiden, handlar om en handfull olika människor som på olika sätt håller huvudet över vattenytan för att inte dränkas i ett Sverige som (enligt regissören) utvecklats till ett kallt, ogästvänligt och stressigt land. Vi får bl.a. följa ett par som bosatt sig långt ute i obygden i ett hus de byggt själva, där de utan utan el eller rinnande vatten lever med sina två småbarn. Andra minnesvärda karaktärer är Kolmårdens främsta EU-kritiker som filosoferar när han kör traktor och sätter upp skyltar med politiska slagord vid motorvägen.

Detta är dock en väldigt ofokuserad film. Regissören förklarade efter visningen att den först skulle handla om tid, men kom sen mer och mer att handla om personerna han porträtterar, vilket resulterar i något som liknar ett misslyckat avsnitt av Outsiders, där bara hälften av personerna kan betitla sig som outsiders, resten är vanligt (eller var det verklighetens?) folk med vanliga (i.e. verkliga) problem, såsom mögel i sommarstugan. Det är lite synd att man inte struntade helt i tidsaspekten, klippte bort introt och gav filmen en annan titel. För jag tror inte att denna film säger särskilt mycket om ett ”nytt” Sverige. Men den säger en hel del om ”Sverige” i allmänhet.

Film nummer två denna dag handlar om det mytomspunna bandet Philemon Arthur and the Dung. Undertiteln på denna film lyder ”Jakten på orkestern utan ansikte”, vilket också kan vara lite missledande. Den skulle lika gärna kunna heta ”En presentation av en orkester utan ansikte”, eftersom det inte är en riktig jakt det handlar om. Jag hade till och med glömt bort att det skulle jagas tills slutet av filmen då jag påmindes av ett avrundande halvfånigt skämt.

Denna film består av fakta, historier och anektodet, presenterade så konventionellt som det bara går, med en mix av talking heads, arkivbilder, och inklippsbilder på den skånska naturen. Visserligen är den väldigt mysig, men när det finns roliga teorier kring vilka som ligger bakom bandet så hade filmen förtjänat på lite mer lekfullhet.

Om (Nya) Cinematekets Marsprogram

So, we’re back in beeswax. Nya Cinemateket-programmet har släppts. Och dessutom har man dragit undan skynket och presenterat ”Det Nya Cinemateket”. Lite som Moderaterna gjorde bär de effektivt stal hälften av sossarnas väljare. Vad tycker då en obotlig nostalgiker som jag själv när det som bestämt mitt schema de senaste åren genomgår en radikal förändring? En god vän till mig var väldigt orolig över att man skulle lägga fokus på färre och större filmer, men jag själv – naiv som jag är – argumenterade emot. Det visade sig, såklart, att jag hade helt fel.

Istället för att visa kompletta Bresson-retrospektiv visas nu filmer som de flesta som satt sin fot på cinemateket redan sett. Dogville, Elephant, 4 månader, 3 veckor, 2 dagar och In the mood for love är fyra filmer som inte bara finns utgivna på svensk DVD, samtliga har även visats på SVT. Men helt åt fan är programmet ändå inte. Det finns plats för många Henri-Georges Clouzot-filmer, och jag ser grymt mycket fram emot Beau Travail och Ett Moln på min Himmel.

Men det är väl inte för att se film som vi går till cinemateket? Låt oss gå vidare till allt det där nya, som alla pratat så mycket om.

Jag antar att ett av målen som Cinemateket vill uppnå i och med dessa förändringar är att de vill ha en större publik. Därav ökningen av alla sociala tillställningar (om nu att gå och titta på film inte var en social grej). Och om det ska bli kul att gå på Cinemateket så måste publiken förändras. Det var i princip samma gäng som altid var på Cinemateket om det inte vankades något speciellt. Men något jag kommer sakna var den hemtrevliga vardagligheten som svävade runt Sture och Filmhuset. Det var roligt att gå emot sina principer och gå innan eftertexterna rullat klart och springa från Sture till Östermalmstorg för att hinna till nästa visning på Filmhuset.

Den kanske märkligaste nyheten är det man rätt fånigt döpt till ”Actors studio”, en intervjustund med diverse filmprofiler ledd av Stina Lundberg Dabrowski. Inget ont om Stina, men vem har hon tänkt intervjua? Sverige saknar intressanta filmpersonligheter. Om man bjuder in en intressant regissör som Ruben Östlund så kommer han att berätta om en episod han varit med om och som sedan kommer att ligga till grund för hans nästkommande film, eller filmer. Ska Cinemateket-publiken bli en ny testpublik för vad som kan gå hem hos de som bara ser på ”kvalitetsfilm”? Eller är det kanske dags för Helena Bergström att ta en tur till Filmhuset för att återigen berätta om sin absoluta favoritfilm Änglagård? Precis som hon gjorde på Drömfabriken för några år sedan. Visserligen var det otroligt roande att lyssna på henne, men det är inte alla skämt som håller för att återvinnas.

Nu är jag visserligen sjukt pessimistisk. Och det är simpelt, jag vet. Kanske jag borde vänta en månad innan jag börjar kasta ur mig åsikter? Det låter bättre. Jag kanske har uttryckt mig lite klumpigt här ovan, men Lova Hagerfors och gänget har mitt fulla förtroende och om de lyckas med detta projekt är det bara att lyfta på hatten. Själv kommer jag att sitta långt fram i salongen den första Mars, ifall någon vill byta några meningar, ge mig en kram eller kanske bara slå mig i nyllet.