Kategori: Kino-Pravda

Av Stephan Ramstedt

Om Cinematekets Oktoberprogram

Tiden går och håret grånar. September är slut och Oktober har sin början, vilket såklart innebär en massa film på Cinemateket. Likt förra månaden visas alltför många filmer som undertecknad inte sett för att jag ska kunna skriva mer ingående om programmet. Därför följer en liten lista på några filmer bara en idiot skulle missa.

Week-end.
Ett av Jean-Luc Godards många mästerverk. Jean Yanne och Mireille Darc åker ut på en utflykt i den franska landsbygden men möts av absurda galenskaper skapade av vårt kära kapitalistiska samhälle. Vi kan bl.a. se en brinnande Emily Brontë, världens bästa bilkö och Jean-Pierre Léaud som sjunger i en telefonkiosk. Visas den 27 kl. 16:00 och den 30 kl. 18:00.

Fruktans lön.
Ingen film har någonsin fått mina så annars starka nerver att bryta samman på samma sätt som Henri-Georges Clouzot gör i Fruktans lön. Yves Montand med sällskap ska transportera nitroglycerin på en krokig grusväg. Visas den 2 kl. 18:00 och den 24 kl. 14:00.

Hyresgästen.
Polanski är uppenbart besatt av rum. Vi kan se hur rummet utgör en viktig del i många av hans filmer. Från Kniven i vattnet via Repulsion och Cul-de sac till Rosemarys baby och slutligen även i Hyresgästen, är rummet av stor vikt. I den sistnämnda filmen är rummet nästan filmens huvudroll. Polanski visar här inte bara hur utsökt han kan vara som regissör, men även som skådespelare. Visas den 20 kl. 16:00 och den 28 kl. 18:00.

Aska och diamanter.
Polanskis vän Andrzej Wajda har inte fått lika stor uppmärksamhet som den nyligen arresterade. Men under sextiotalet höll han en minst lika god klass och gjorde ett flertal mycket intressanta filmer. Aska och diamanter är en av dem, och kanske den jag tycker bäst om. En nyrestaurerad kopia visas den 13 kl. 18:00.

Apan.
Om Ruben Östlund är Plattforms stora namn så är Jesper Ganslandt Fasads stora namn. Trots att jag tycker att Östlund gör bättre filmer så tycker jag att Ganslandt är mycket intressantare. Detta beror helt och enbart på att Östlund gärna pratar sönder sina filmer, och gör det knappt värt att se dem, medan Ganslandt är mer hemlighetsfull vilket jag i vissa fall föredrar. Förhandsvisas och inleds av regissören den 18 kl. 18:00.

The unholy three.
Tod Browning kan ses som en föregångare till regissörer som Samuel Fuller eller Sam Peckinpah. Deras filmer har en hård och tuff yta, men ett innehåll som får pseudointellektuella clowner som Cameron Crowe att bli gröna i ansiktet av avund. Jag har dock inte sett The unholy three, men efter att ha läst beskrivningen och sett Brownings Freaks kunde jag inte låta bli att rikta lite uppmärksamhet åt denna film. Visas och ackompanjeras av mästerliga Matti Bye den 10 kl. 18:00.

Kelly Reichardt är en av de regissörer som jag läst mycket om men aldrig sett en film av. Andra regissörer jag har ett liknande förhållande till är Pedro Costa, Jean Eustache, Luc Moullet och Johnnie To. Jag blev därför extra glad över att Cinemateket visar tre av Reichardts filmer. Var god en god medborgare och betala dina skatter och se dessa tre filmer, det är för ditt eget och samhällets bästa.

En brist i dagens filmkritik

Innan Al Gore uppfann internet var det lite besvärligt att leta information. Man var tvungen att gå, eller ta bussen till biblioteket och leta bland dammiga böcker. Dessa dagar räcker det med att peta lite på ett tangentbord om man vill veta vad W.C. Fields hade för skostorlek.

Just för att det tog lite tid att leta information innan internetrevolutionen, var det bra att en filmrecension innefattade en kort beskrivning av recensionsobjektet. Men nu vet vi förmodligen redan vad en film handlar om (efter trailers och imdb), innan vi ser filmen, eller innan vi läser recensionen. Därför behövs inte riktigt en utförligare beskrivning av filmens handling i dagens filmrecensioner.

En annan sak som internetrevolutionen införde var amatörkritikern. Jag ställer mig lite Janusansiktad till denna grupp av kritiker just för att dess kritik ofta är mer amatörmässig än kritisk. Men eftersom jag själv är en del av denna grupp kan jag inte riktigt avfärda den helt och hållet.

Istället bör vi försöka hjälpa varandra.

Därför börjar jag med att föreslå ett slut på alla dessa recensioner som börjar med fyra stycken om filmens handing för att sedan avslutas med ett femte och sista stycke där det lämnas plats för uppfattningar/tolkningar. Istället bör vi gå rakt på sak. Dagens samhälle är alltför jäktigt för att man ska hinna läsa om en films handling tre gånger innan man spenderar två timmar med att se själva filmen.

Däremot har jag inget emot spoilers, de kan vara till stor hjälp när man försöker tolka en films meningar och funktioner.

Cinemateket: September

Cinemateket kan känna sig nöjda med deras Septemberprogram. Filmvalen var så bra att jag tvingades, av tidsbrist, välja bort filmer, istället för att välja vilka filmer jag ska se.
Eftersom detta innebär att jag inte har sett så mycket av denna intressanta buffé så kan jag självklart inte skriva om den, om jag inte gör som Christopher Hart vill säga.

Men för att ni inte ska känna er helt vilse i pannkakan så listar jag fem filmer som alla måste se från Septemberprogrammet.

Brottsligt uppsåt.
Denna film är inte alltför lätt att se, den är inte utgiven på DVD, och någon VHS-kopia har jag inte sett röken av. Många intressanta regissörer, däribland Jean-Luc Godard, Roman Polanski och Ugo Gregoretti, ligger bakom denna episodfilm från 1964.

Matti Bye väljer stumfilmer, och spelar piano till dem.
Man behöver bara kika på September- och Oktoberprogrammet för att inse att Bye har en väldigt bra filmsmak. Ta bara dessa titlar i gapet så förstår ni vad jag menar, Entr’acte, La coquille et le clergyman och Anémic cinéma.

Mannen med filmkameran.
Dziga Vertovs metafilm från 1929 är numera en klassiker. Det ska bli roligt att höra Matti Byes musik till denna film. Efter det ska jag se samma film med Michael Nymans musik. Sedan kommer jag nog ha sett nog av Filmkameramannen för minst ett år.

Sista skrattet.
F.W. Murnau var en av de största stumfilmskaparna. Han visar stor medmänsklighet trots att hans filmer är mörka och till viss del pessimistiska. Det är mer än man kan säga om förra programmets guldgosse Rainer Werner Fassbinder. Matti Bye framför musik till denna film.

Let’s get lost.
Chet Baker var en av de största jazzskaparna. Bruce Weber har gjort en fint och varmt porträtt av en åldrande och påtagligt luggsliten Baker. Bakers fina musik blir ännu sorgligare när man ser den komma från den trasiga och sorgliga karaktären som Baker tyvärr utvecklades till. Let’s get lost är min favorit av alla dokumentärfilmer om musikanter. Just för att den på ett ärligt och okrystat sätt representerar karaktären den handlar om.

Det bästa av två världar. Eller Rolfe vs. Keller

När film och tv-spel kolliderar kan resultatet bli underbart, som i Hideo Kojimas Metal Gear Solid-serie. Men det kan även bli lite sämre som den alltför oseriöse spelrecensenten James Rolfe (eller Angry Video Game Nerd) visar i denna mycket underhållande recensionen av spelet (?) Plumbers don’t wear ties.

När James Rolfe ändå ockuperar min hjärna så kan jag berätta att jag lade jag märke till en smårolig sak när jag kollade på Craig Kellers kortfilm July Follies, där han eller någon av hans vänner faktiskt lyckas med det som den inbitne Rolfe misslyckas med. Han landar den fördömda planet i det lika fördömda Top Gun-spelet. Och kommer till rymden. Eller?

Augustirapsodi om Cinemateket

Sommaren är snart över. Skönt för oss cinephiler som suttit hemma och bläddrat i böcker i väntan på att Cinemateket ska dra igång igen. I augustiprogrammet stoltseras det med följande serier: Rainer Werner Fassbinder (avslutas denna månad efter att ha pågått sedan våren), Éric Rohmer och Stockholm.

De Fassbinder-filmer som visas är några av hans allra finaste filmer. Veronica Voss längtan och Lola (som tillsammans med Maria Brauns äktenskap bildar BRD-trilogin), är två av Fassbinders bildskönaste och vackraste filmer. Inte fullt lika visuellt fulländad, men ändå minst lika bra är Fassbinders filminspelningsfilm Varning för helig sköka. En annan otroligt bildskön film är Fassbinders sista film, Matrosen och stjärnan, efter Jean Genets roman. Dessutom visas en av mina Fassbinder-favoriter Petra von Kants bittra tårar där Margit Carstensen spelar en diva med diktatorfasoner som drabbar både Hanna Schygulla och Irm Herrman.
Den enda Fassbinder-film jag kan råda er att hoppa över (om ni nu absolut måste) är Lili Marleen, där Hanna Schygulla går på tomgång i en film om en tråkig popsångerska i Hitlers rike.

Éric Rohmer är en av kinematografins sanna mästare. De flesta av hans filmer som Cinemateket visar tillhör hans serie Moraliska berättelser (min översättning). Samtliga av dessa är något bland det vackraste som fångats på film. Trots att Éric Rohmer envisas med att argumentera för att han inte säger något med sina filmer och istället använder sig av filmen för att visa saker, så har hans filmer väldigt mycket att säga om människan. I alla dess olika stadier.

I serien betitlad Stockholm finner vi Bo Widerbergs klassiska Mannen på taket, som jag antar inte behöver en utförligare beskrivning. Resterande filmer är däremot relativt okända, till och med så okända att undertecknad inte har sett dem. Men Hasse Ekman är sällan ointressant (Medan porten var stängd) och inte vill man missa en äkta pilsnerfilm (Söderkåkar) eller hur det ser ut när Keve Hjelm tror att han är Peter Haber (Roseanna). Jag kan nämna att anledningen till denna serie är Stadsmuseets utställning om vår kära huvudstad.

På begäran visas två filmer jag inte sett, Alejandro Jodorowskys Santa Sangre och Richard Attenboroughs Magic, och en film jag sett, Grigorij Tjuchrajs Ballad om en soldat, som är en väldigt vacker film från anrika Mosfilm. Gå och se!