Kategori: Undersökande journalistik

Den nya tidens skräck tar sig ton och skippar moraliteter, logiskt tänkande samt förnuft. Den skapar nya mallar och provocerar genom att medvetet bryta de gamla. Vilka i stort sett är de som Wes Craven blottlade i Scream, kan sammanfattas i två punkter: Sex = döden, droger / sprit = döden. Scream gjorde en grej av dessa regler, tidigare filmer var dessa regler. Nutidens (skräck)filmer motsäger sig dessa regler. Orsaken till detta ligger antagligen i den radikala förändring som skett världen över: politiskt och religiöst sett och framför allt då i USA, som exploderat vad gäller uppror av alla möjliga slag. Idag är det ok att ifrågasätta värderingar och regler, det är det motsatta som anses osunt. Vi har ett filmklimat som jobbar för att berätta utöver huvudstoryn: en extrem nyfikenhet som inkluderar både aggressivitet och medmänsklighet. Och den genre som vågar mest, som drar det tyngsta lasset, är den nya tidens skräckfilm (vilket är att generalisera en aning, visserligen). Vi har här en genre som är essentiell för evolutionen, som genom att våga skita i rätt eller fel (etiskt sett) utmanar folk till att känna vrede, förbjuden glädje eller äckel. En genre som uppmanar folk till att tänka!
En ny verklighet kommer att födas ut ur det groteska och det är en reell sådan utan falska löften eller illusioner. Filmen kommer inte längre att ge samtiden motstånd, den kommer istället att spegla, förstärka, inspirera den. Ont och gott kommer att gå jämt ut. Det är därför som Eli Roth slaktar de snälla först, det är därför som hopplösheten är så stor i den franska filmen Ils.

Snubblade över ett ex av The Woods häromdagen och insåg plötsligt hur mycket jag längtat. Och mumma blev det såklart, Lucky McKee levererar alltid! Trots stora förseningar som ledde till en direkt-till-DVD premiär och rätt blygsamma recensioner så krossar The Woods allt nyproducerat inom dess genre, en genre som den överskrider med råge.
McKee (May, Sick Girl) satsar som vanligt på att utforska det kvinnligt aparta med sexualiteten som generande fond. Det som skiljer The Woods från hans tidigare två prestationer är det ockulta som här tar för sig rejält, vilket är helt ok då jag älskar allt som har med Satan att göra.
The Woods är en upplevelse, ytterst märklig och ska man dra några paralleller (och det måste man ju bara göra) så blir det väl till: The Wicker Man, Twin Peaks, Picnic at Hanging Rock. Rätt ologiskt, känslosamt och vackert alltså. Trist bara att den inte fick ngn biopremiär och att Lucky McKee kanske sumpat sina chanser för evigt … Jag fäller en droppe blod i mitt kvällste, dricker med välbehag.

Marilyn Manson debuterar som trubadur på senaste skivan Eat Me, Drink Me som varvar sorgsna ballader med vanliga rocklåtar som låter ungefär som någonting Alice Cooper hade kunnat vara stolt över. Bra alltså! Och då har jag redan lyssnat på den cirkus 23 gånger utan att tröttna.

Tarantino lyckades hålla skenet uppe i tre filmer: Reservoir Dogs, Pulp Fiction och Jackie Brown. Sedan tog bränslet slut. Kill Bill hade sina stunder, kanske. Death Proof däremot är bland det tommaste jag någonsin sett! Ledsamt då mina förhoppningar verkligen var på topp, dels för att jag tycker om genren som Tarantino ”hyllar” men också för att jag uppskattar Kurt Russel som skådis. Men herregud vad han fick kämpa i motvind, uppförsbacke m m. Svårast hade jag dock för den krystade dialogen som tedde sig ack så parodisk. Varför nöjde sig inte Tarantino med att göra en egen exploitation rulle? Den hade verkligen kunnat bli så bra! När han nu istället fuskar fram en långfilm och enbart lägger tonvikten på stil och soundtrack så blir det bara så jävla trist. Konstruerad skit! Och det är verkligen ord som känns svåra att frambringa när det gäller en film av Quentin Tarantino, jag brukar ju tycka om hans kontruktioner annars. Nåväl, hoppas att Rodriguez visar vart skåpet skall stå med hans Planet Terror.

Skummar igenom Kvarblivelse av Thomas Quick och funderar länge över hur man bedömer en sådan bok. Får man tycka om den? Lyckligtvis gör jag inte det. Men språkligt sett blir jag imponerad, kanske för att jag inte förväntat mig något speciellt. Thomas Quick blandar prosa, fakta och poesi, allt är vagt strukturerat; ingen egentlig form finnes, bara ett ljummet, klibbigt, obehag. Jag kommer på mig själv med att grimasera under den tyngsta läsningen, där Quick beskriver övergreppen (de han blivit utsatt för och de han troligtvis är skyldig till). Allt är bara så stort och sorgligt. När jag efter ett par timmars läsning ställer tillbaka boken bredvid den andra kopian i Stadsbibliotekets ägo ser jag ytterligare en som behandlar samma ämne: Min bror Thomas Quick. Och jag blir yr och matt i hela kroppen.

Manusarbetet av min senaste film fortgår med fart och spänst. Dock väljer jag att inte publicera ngt manusutdrag den här gången. Jag väljer detta av rädsla för stöld! Eller, förlåt, det där lät väl hårt. Men jag är mycket medveten om internets egentliga uppsåt och det är inte av godo. Cyberrymden bjuder på två saker: lösaktighet och frosseri. Det bästa av två världar. Man bör vara rädd, man ska vara ödmjuk. Men så mycket kan jag säga att det kommer att bli en farlig film, en levande intelligentia utan vare sig rädsla eller kärlek.

Uppsnappat: hörde att Vincent Gallo är i farten igen, skönt att inte The Brown Bunny incidenten hindrat honom från att fortsätta producera egocentrerade fantasier. Och nu måste jag ta och se Buffalo 66 igen, samt lyssna på soundtracket som är fenomenalt. Och om ni inte förstod det, när ni såg den, så är The Brown Bunny riktigt bra. Slutscenen (ni vet den där orala biten) är nödvändig och fullkomliggör filmen.

Martin Munthe (Hjärta av sten, Camp slaughter) avslöjar här att han planerar en film om Alisteir Crowley. Hmm … Jag älskar verkligen personer som Munthe (inte det han gör). Han godtar inte ngn form av förlust, han verkar inte kunna ta motgångar, då han inte erkänner dem. Han bara kör på med film efter film som alla sågas in till benet. Respekt! Och Hjärta av sten var ju trots allt rätt lustig. Allan Svensson som ryskhatande förvirrad polis är … fascinerande.