Kategori: Undersökande journalistik

Igår somnade jag vid 11 tiden och drömde en märklig dröm. Ungefär såhär: jag strosar runt ett poolområde på jakt efter ett viktigt papper som jag tidigare haft att göra med. Jag är nästan ensam och befinner mig utomlands, i ett torrt och sandigt land. Ett högtalarutrop får mig att springa till den största poolen. Rösten informerar om att något stort skall till att ske, eller nå’t sådant. Jag hoppar i och märker till min stora glädje att de fyllt upp vattnet med levande fiskar, gråa som Öringar. Stora och feta simmar de runt i vattnet. Jag har huvudet ovanför ytan och ser dem inte riktigt men jag känner dem, de studsar in i mig som paintball bollar. De är inte blyga. Efter ett tag avtar dock glädjen och jag börjar bli rädd, dessa fiskar önskar skada mig! Snabbt som attan klättrar jag upp. Efter att ha hämtat mig från chocken spanar jag ner mot botten: ett myller av röda fiskar, man ser knappt marken. Röda fiskar med stora ögon.

Först nu när jag vaknat upp och solen skiner utomhus kan jag tänka på drömmen utan att drabbas av ångest. Vad handlade den om?

Alexandre Aja följer upp remaken av Cravens The Hills Have Eyes med ännu en remake: Piranha. Denna film utkom första gången 1978 och regisserades av mysskräckgubben Joe Dante. Värt att notera är att John Sayles skrev manus till denna film, hur märkligt är inte det!? Mycket fisk blir det. Kanske är jag inne i en sådan fas av mitt liv. Hoppas det.

Varmaste dagen hitills, saft och bulle och långpromenader. Men jag kan inte koppla av, kan inte sluta tänka på att Hostel 2 har premiär om bara 10 dagar. Bra recensioner, cool pr och filmklipp som lovar mycket samt en cameo av den gamle italienska räven Ruggero Deodato (Cannibal Holocaust) får mig att dregla. Apropå Deodato så är han tydligen i farten med att göra Cannibal Holoaust 2, det ryktas om att Eli Roth ska producera. Hoppas att det aldrig blir av! Det är en galen idé att idag försöka sig på att skaka liv i kannibalgenren (visserligen rätt underbar i all sin vansinnighet …), det hade bara blivit sorgligt. Men man kan väl förstå Deodato som inte gjort en bra film sedan The Washing Machine (1993). Han har väl lite ågren över det hela, 67 år är han också stackarn.

Jag har säkert tjatat om Six Feet Under ett antal gånger under min tid här på Film.nu och nu gör jag det igen! Sista avsnittet var bland det bästa jag någonsin sett och jag avundas verkligen dem som ännu inte sett serien, för har man väl sett den så vill man inte göra om det: slutet sved för mycket.

Resan slutade med A Guide to Recognizing Your Saints, ett drama utan varken skräck eller tortyr! Var den bra? Om den var! Mycket rörande. Där satt jag på tåget, inträngd och obekväm. Hela min kropp i svett och frossa omvartannat (hade sovit dåligt) och förväntade mig inget annat än tidsfördriv. AGTRYS gav mig mycket mer. Det är en film som krossar cynismer på löpande band. Likt Stand by Me och A Bronx Tale berättar den om svårigheterna med att växa upp: om kompisarna, föräldrarna och allt det där andra. Dito Montiel har filmatiserat sin egna självbiografiska roman och gör det på ett sätt som känns relativt unikt: speciellt då mixen mellan bok, filmmanus och film (rader från manuset kastas in här och var, filmens huvudkaraktär läser ur boken osv.), men även sättet som man filmat dialogscenerna på. Här finns inga regelrätta 3-bilds lösningar utan oftast så ligger kameran på ngnting helt annat än de som pratar. Man skulle kunna jämföra med Jim Jarmusch’s tidigaste alster: Permanent Vacation och Stranger than Paradise. Man har kört med hjärtat inte enligt några jävla regler och då blir det oftast bra, i det här fallet mycket bra. Dessutom gör Eric Roberts ett inhopp, visserligen otroligt kort men ändå.

Det är ngnting speciellt med tåg, som de rör sig och med vilken kraft. Man kan inte sluta tänka på vad som skulle hända med tåget om man lade tex en spik på spåret. Eller en hammare. Eller en liten liten näve dankar (om ni nu kommer ihåg dessa barndomens spelkulor av järn). Det krävs nog inte så mycket, om man vet vad man gör.

Så där sitter jag första halvtimmen, tänker på massmord. Sedan slår jag på datorn och kollar på Renny Harlins senaste film The Covenant. Renny Harlin har ju i ärlighetens namn inte inte tillfört världen så mycket, vad gäller film. Låt se, han har gjort Long Kiss Goodnight och … och … Terror på Elm Street 4. (Den senare värld att nämna enbart för att den innehåller en scen med en kackerlacka)

The Covenant var lite grann som Förhäxad möter Beverly Hills med en större budget och mer softat naket. Alltså lite mumbo jumbo i high school miljö, ngn magisk häxkrets av coola tonårspågar slogs mot en apart släkting som inte fått reda på spelreglerna i lagom tid. + en massa lama effekter som aldrig tog slut. TRÅKIGT! Mycket roligare att tänka tågolyckor istället. Men inga barn får åka med, inte heller några gamla människor (med undantag för de elaka och fula).

Werner Herzog är alltid så uppmuntrande. Även hans blogg. Här kan man läsa om hans favoritkex, teknikens under och vännen Glübe. Roligast blir det när den senare kommer upp på tapeten:

…to my friend Glübe, precisely because he does not listen to me. He plans on making a documentary on people named “Toby.” This will prove to be yet another personal debacle for him, but what can I say? To remain friends I must lie to him. “A charming idea, Glübe.”

Ja ni förstår ju. Hoppas inte Glübe läser bloggen, fast han kanske inte är så känslig. Undrar om han har en egen blogg? Måste kollas upp. Herzog är ju annars en av de coolaste människor som finns och hans fäbless för det genuint oäkta dokumentära fascinerar. Det ska bli kul att se hans senaste film. En storfilm med Christian Bale i huvudrollen: Rescue Dawn.

Ni har väl sett Grizzly Man?