Kategori: Undersökande journalistik

Det slog mig häromdagen, ännu en gång, att jag är kulturelitist. Detta begrepp innefattar en viss typ av förakt för människor som, enligt mig, inte förstår sig på varken film eller litteratur (det är så långt mina kulturella referenser sträcker sig): människor som uppskattar skräp. Jag tycker inte om detta folk. Detta folk? Jo, det är ett folk: flera hundra tusen. Och de vandrar jorden likt zombies.
Som kulturelitist slipper man aldrig undan, man måste alltid vara redo: att försvara sig, att värva nya röster, att slå ner på den dumma massan. Det är vi mot dem!
Man lever ett ensamt liv, det finns inte många man kan dela sina drömmar och åsikter med. Man lever ett sorgens liv, blott tankar om ett bättre öde får en att härda ut. Ideligen störs man av majoritetens önskan om att tankspritt få slösa bort ett par timmar på nonsens. Därmed inte sagt att även jag kan omfamna trivialiteter som tex: Spindelmannen 3. Men, det måste finnas en tanke bakom beslutet och tanken måste innefatta en helhet; vad gäller en mängd olika filmer under en viss tid. Alltså: ser jag bara filmer av ett visst slag så bryts jag ned till ett stadium som liknar apans. Blandar jag däremot upp utbudets självklarheter med motsatsen så förädlar jag mitt jag och förvandlas till en bättre människa.

Klockan är mycket nu, jag känner hur min övre huvudhalva bågnar ner mot tangentbordet.

Den nya tidens skräck exploderar med Toe Tag Pictures rasande August Underground trilogi. Tre riktigt fula fiskar som jag egentligen inte kan rekommendera till någon, filmer som osar av ondska och som ger sig fan på att beröra å det grövsta. August Underground levererar med seriemördargenren som bas men blandar även in incest, porr, nekrofili och vomit-gore. Någon story att hänga upp sig på existerar inte utan filmerna är genomgående fokuserade på att uppvisa mänsklig nihilism på ett så seriöst och autentiskt sätt som det bara är möjligt, någon humor existerar inte. Obehagligt visst, men även intressant. När våldet på film ständigt är på jakt efter äkthet och effekterna knappt går att urskilja från verkligheten, hur blir då den reella verkligheten? JT Petty tar upp dessa frågor i sin film S&MAN (Sandman). Han intervjuar bland annat Fred Vogel (AU), diverse psykologer och sexologer om risken med filmvåldets strävan att efterlikna världen som den ser ut idag. Det snackas snuff (filmer där människor dör på riktigt) och det snackas specialeffekter. Tråkigt nog har jag inte sett filmen, då den inte fått distribution ännu, så någon recension kan det tyvärr inte bli. Men frågorna den ställer är intressanta och den är definitivt värd att hålla utkik efter!

Slutligen, Six Feet Under går i graven med hedern i behåll, så skönt att den läggs ner när den är som bäst. Absolut det finaste som någonsin skådat insidan av en TV.

En feeder kan säkert vara många olika saker, men enligt mig bara en. En feeder är en människa som blir sexuellt upphetsad av att mata en annan människa. Oftast sker detta matande in i absurdum och den som äter (den sk feedee’n) blir till slut gigantisk. Det ska dock tilläggas att denna fetisch kan graderas från fall till fall och att det även förekommer sådana där viktökningen i sig inte spelar ngn roll, här är det alltså instoppandet i sig som är det viktiga. Relationsmässigt sett så lever feedern näst intill alltid i samförstånd med feedee’n. Båda njuter alltså lika mycket, vilket ju är bra. Men det finns undantag … Brett Leonard’s Feed. En synnerligen innovativ seriemördare utövar sitt sjuka yrke genom att mata tjocka människor till döds. Här har vi alltså ett exempel på en situation där bara ena halvan njuter fullt ut. Skönt att sådant bara händer på film.
Feed är en film som lever länge på sin story, som man bara måste älska, men efter att fascinationen lagt sig så återstår tyvärr inte så mycket mer än bara just det. Synd!

De senaste veckorna har jag haft mailkontakt med både Lotta Lotass och den person som ansvarar för hennes juridiska angelägenheter, Åse Lundh, vilket har lett till att jag nu i dagarna kommer att skriva under ett avtal som ger mig rätten att bearbeta hennes bok Min röst skall nu … till ett filmmanus. Vad som händer senare får vi se. Den som lever får se. Men nu måste jag nog gå och lägga mig för jag har just flyttat runt 143 tunga lådor, en 88 kilos bäddsoffa, tre bokhyllor med lösa nagelklämmande hyllor, tavlor med vassa kanter, en liten liten knapp och två stycken burkar folköl (som jag sedan drack upp (burkarna slängde jag i en buske, det såg för jävligt ut)). Det ska tilläggas att jag knappt känner människan som utnyttjade min oskuldsfulla hand, samma hand som nu är stel och märklig, den bultar när jag skriver det här. Men det är inte bara min hand som värker utan hela min kropp. Det är en lustig känsla: fysisk.

Äntligen har Sylvester Stallone tagit sig i kragen och färdigställt Rambo 4. Än så länge har filmen inte fått ngt fast namn utan flera tillfälliga: Rambo 4 End of Peace, Rambo 4 Holy War, Rambo 4 In the Serpent’s Eye och Rambo 4 Pearl of the Cobra. Alla namn är såklart väldigt bra men bara ett kan vinna och låt det för bövelen bli Rambo 4 End of Peace.
Av den första trailern att döma (här) så kommer det att bjudas upp till dans för alla oss med barnasinnet kvar och som bara älskar patriotiska osmakligheter utan känsla för vart gränsen kan och bör dras. Sedan så blir det ju bara bättre av att Stallone går ut med att det är en film i kristendomens tecken (”man kan se det som en uppföljare till Passion of the Christ”) och att Rambo blir frälst, vilket jag har väldigt svårt att tro på efter att ha spanat in trailern ytterligare en gång. Ok för att man kan bli förlåten men man måste väl ändå dra strecket där någonstans vid 10000:ende kroppen.
Nåväl Stallone vet nog vad han pratar om, misströsta ej. Vidare så har han (Stallone) gått ut med att även Rocky Balboa var en kristen film, vilket känns lite konstigt nu i efterhand. Hur mycket dold propaganda har man egentligen fått i sig? Näe men seriöst om man gör lite research på ämnet så blir det rätt paradoxalt. Gå tex i på catholicnewsagency.com så kan ni få er ett gott skratt. Kristna nissar kommenterar Rambos återkomst med: Thank the Lord! och God Bless you Stallone. Herregud! Här snackar vi alltså om en mördarmaskin utan ånger som bara älskar att förinta minoriteter på löpande band. Ack ja, det är skönt att slippa vara kristen och behöva hyckla, nu kan man istället njuta fullt ut av de dumheter Sly kommer att släppa lös inom kort. Så länge kan man ju alltid gå runt och längta efter andra nödvändiga uppföljare: Tango & Cash 2, D-Tox 2 och sist men inte minst Cobra 2.