FILM.NU Bloggarkivet

Sensommaren och hösten börjar ordna upp sig nu med en hel del stora löften på filmfronten:

Sukiyaki Western Django, av Takashi Miike. Någon slags premiär blir det den 15e september, Sverige kanske får en chans på Stockholms Filmfestival, de brukar ju tycka att Miike är lite inne. Tarantino betalar tillbaka för Miikes cameo i Hostel genom att själv figurera i cowboysarhatt och hela den där grejen … vet inte riktigt vad jag tycker om det, Tarantino har gjort sjyssta saker men någon skådis är han ju inte (med vissa undantag).

Argento är tillbaka igen med Mother of Tears!!! Som skräckälskare gapar jag och slickar mina uppskurna sår tills att premiären blir av. Mother of Tears är, som ni kanske redan förstått, tredje och slutgiltiga filmen efter Suspiria och Inferno. Claudio Simonetti ligger bakom scoret och överraskar med att blanda in brittiska black metal bandet Cradle of Filth, falsett och vampyrism alltså. Även Argento har ju för vana att närvara Stockholms Filmfestival, fysiskt och filmmässigt, så vi får väl hoppas lite extra även där.

Shrooms – dumburksskadade tonåringar festar loss i skogen på magiska svampar och har oturen att stöta på en mordlysten psykopat. Låter som ett mindre helvete faktiskt …

Cronenberg är på gång med sin första film efter A History of Violence, Eastern Promises och det ser rätt bra ut, även om man saknar hans lite mer skruvade saker; speciellt då de mer perverterade sådana innefattandes ludna antenner och kroppsöppningar (där det inte borde finnas några). Cronenbergs har gjort mycket för världen, hans största bidrag torde dock vara Videodrome.

Tim Burtons Sweeney Todd är på gång och det lovar gott, lite mer vuxet och med en cool poster som menar allvar. Hoppas på en teaser snarast.

Dexter S.1 släpps på import den 21 augusti. Om ni inte sett denna serie så bör ni satsa på ett köp. Vi andra, som redan är invigda, kan istället se fram emot S.2 som börjar sändas i USA 30e september. Bara sommaren tar slut alltså. Tills vidare kan ni spela Dexterspelet (här), eller inte … tråkigt som fan faktiskt.

Det ryktas om en uppföljare till The Descent, The De2cent. Vanligtvis brukar jag känna i alla fall en slags nyfikenhet inför uppföljare till filmer jag tycker mycket om, men i det här fallet känner jag bara avsmak. 1:an var fullkomlig på alla sätt och vis, den behöver inte kompletteras. Hoppas någon tar tag i det här omedelbart!

Pop Kollo är igång igen och den här gången handlar det om film, va bra! Indoktrinera de unga i tidig ålder, låt dem möta de mallade vuxna och späd ut deras vackra vågade oskuldsfullhet med dogmer och ”fakta” om hur man gör film på riktigt. Framtiden är er!

Låt mig börja med att avslöja mitt agg gentemot människor utan spänst i handslaget. Det, agget, roar mig och går, om möjligt, att jämföra med mitt hjärtas cirkulation vid tanke på djupsinnigt våld på film. Det är kraftfullt, mäktigt och syresätter mitt liv så långt det går. Om ni tänker er ett avsnitt av (valfri tv-serie) och sedan ersätter det med aktuellt eller sportnytt … där sitter du med din nöt-och-bär påse, kaffet, det gröna äpplet och en längtan som fräter hål på all din tankeverksamhet och så … blir .. det . inget JÄVLA åka av! Så tycker jag om slappa handslag. Jag stötte på ett häromdagen, uhhh, det sitter i fortfarande; känslan av att dela en mossig kvists närvaro. Jag trodde att handen skulle gå sönder, visste inte hur jag skulle skaka den, så kantig och så slapp. Vad är grejen egentligen? Tyvärr kan ni inte maila er alla era funderingar då någon idiot med dålig hållning (innefattar självklart även kasst handslag) hackat sönder min mailadress så att jag inte längre kan logga in på den. Känns inte kul med tanke på att 15 års mail ligger sparade där. Du som har gjort detta: från och med nu står du högst upp på min 10 sidor långa svarta lista. Förvänta dig alltså inga julklappar.

När Werner, ja det ligger i min fulla rätt, förlorar en av sina nära ger även mina tårkanaler nästan med sig. Jag känner att jag vill gråta, för Werners kamrat, för de som betytt någonting för mig. Sorgen är vårt bränsle.

Känslor, hör de hemma här i detta forum? Internet. Denna tekniska cyberstreber som snärjer med siffor och porr. Finns det någon plats för äkthet och kramar i all denna kyla?

Werner sörjer sin vän, jag sörjer min vän.

Om ni vill bli min vän så skall ni helst följa dessa råd:

1. Servera mig aldrig paj (bär, fruktpaj) utan vaniljsås. (Och då menar jag verkligen aldrig)
2. Tro inte att du är något bara för att du tycker om politik. Kom ihåg: det är töntigt att rösta.
3. Kommentera helst inte mina spikes. OBS, ingen kommentar är även det en kommentar.
4. Lär dig göra en kopp reko kaffe. Jag kommer inte att kunna dölja min avsmak om så ej är fallet.

John Cassavetes är cool. Det tycker jag även efter att ha sett Faces från 1968. Jag kommer ihåg den som hysterisk … och det är den fortfarande, men den är även naturligare än det mesta. Karaktärerna pratar egentligen aldrig med varandra, de pratar bredvid varandra. Med milda påhopp och överdriven entusiasm, kontra djup ångest, går de på som ångvältar. Det är först när festiviteterna rundats av, när spriten tagit slut (det dricks väldigt mycket i alla Cassavetes filmer) som essensen av det hela blottas och relationerna erbjuds plats. Likt Woody Allen jobbar Cassavetes mycket med hysteria och par- gruppkemi. Kameran flackar runt och fångar upp vad den kan men landar alltid på ett ansikte. Gena Rowlands är såklart med och är som vanligt helt fantastisk.

Nu ska jag iväg på konsert, NIN på Hovet, jag kommer att stå längst fram med häxhatt och hela köret så kom gärna fram och peta på mig om du vågar, hi hi.