FILM.NU Bloggarkivet

Wes Craven låter någon vid namn Dennis Iliadis regissera remaken av Last House on the Left och står själv för producerandet. Craven säger att den nya versionen kommer att vara den gamla trogen men lite mer realistisk!!! Hur tänker mannen då? Jag kan bara tänka mig att det är de jobbiga buskisinslagen de kommer att skära bort. Han mumlar även lite lågt om att People Under the Stairs ska besökas igen … Wes gamle kompis, lyssna på mig nu: Hills Have Eyes remaken var en lyckoträff, unik på alla sätt och vis, du behöver inte pressa lyckan tills att den prompt vänder och blir till olycka. Varuti ligger förståndet i att återskapa alla dina filmer som redan är bra? Gör om Deadly Friend istället, den kan ju knappast bli sämre.

Har funderingar på att börja med musik. Inte trummor utan kanske ngt man kan spela på tangentbordet, piano kanske eller elbas. Jag kommer snart lägga upp ett par låtar på myspace och länka till dem. Kanske kommer man att hamna på listan. Topplistan alltså.

En The Lost Boys uppföljare kanske skulle ha känts aktuell då någon gång på 80-talet, men nu? Skit samma vad man tycker det är en på gång i alla fall: The Lost Boys: The Tribe (bättre än The Lost Boys 2 i alla fall). Osäkert är dock om titeln den här gången syftar på vampyrer eller de två Coreysarna, Haim och Feldman, som tydligen gör comeback i denna film. Klart är även att Tom Savini ska bidraga med effekter och det är väl ändå bra kan man tycka, man lär ju slippa CGI effekter.

Montreal festivalen Fantasia är slut … synd att man inte var där … de visade Redsin Towers, S&Man och Zoo. Positivt är att man kanske kan hoppas på lite DVD releaser snart.

Jag känner doften av frukt och bär överallt, den har förföljt mig i flera år. Är det körsbär, eller hallon, eller jordgubbe? Så mycket som att det är ett läppbalsam vet jag och att det inte kommer från mina läppar.

Emma Gray gillar inte filmer med gravida människor, det är bra. Tjockhet överlag gör sig inte på vita duken, med ett undantag: Arnold i Junior.

Sunshine har nu släppts på import, Doomsday och Halloween kommer snart, solen skiner och jag har äntligen fått igång mitt mailkonto igen!

Och för alla er som inte älskar film så kan jag rekommendera Filmkrönikan, snart skrämmande nära dig. Denna gång med Navid Modiri som Andrea Reuters sidekick. Modiri borde vara runt 24 år, älskar politik, Fight Club samt regissören Hayao Miyazaki. Enastående. Modiri har ett minst sagt grumligt förflutet, han verkade aktivt på betalsidan Sourze.se, fick jobb på P3 Frank och stormade sedan igång det egensinniga bandet Navid Modiri och Gudarna (funderingar om namnbyte pågår förslagsvis just nu). Vad ynglingen vet om film har jag inte en aning om men det har väl antagligen SVT, troligtvis så vet han allt om regissörer såsom: Andrey Iskanov, JT Petty, Fred Vogel, Jörg Buttgereit, Dario Argento, Michele Soavi, Alexandre Aja, Lucio Fulci, John Cassavetes, Harmony Korine, Jean Rollin, Jess Franco. För annars är inte jag speciellt intresserad och då förstår inte jag hur följande citat kan få tryckas: målet är att det ska finnas något för alla filmtyper i Filmkrönikan (SVD). Ett mål kan ju för fan inte vara ett mål om man inte har en tanke på att eftersträva det till 100 % (vilket man så klart aldrig kan).

I alla fall så kommer man även sända 3 st fördjupningsavsnitt på vardera 1 timme, hade varit intressant om bara inte hela grejen luktat så gammalt och unket, man vet ju redan att följande ämnen kommer att tas upp: Bergman, Stockholms Filmfestival och något så exotiskt som asiatisk film … låter jag bitter? tro fan det, jag känner mig lurad av den publika service som allt mer ofta exkluderar finsmakare som mig. Jag skulle faktiskt uppskatta ett program om film som vågar handla om film och inte bara om topplistan. Något för den nya tiden kanske?

Nöjesguiden kommer med ett 25årsjubileumsnr. lite kul med tanke på att de faktiskt gjort en del roliga saker sedan starten 1982, inte alltid lätt att komma ihåg om man ser till dagens upplaga. Roligast av allt är delen där de där snälla och elaka intervjuar David Cronenberg:

Nöjesguiden: Många av dina filmer tycks handla om att hantera att vara ledsen.
David Cronenberg: Ledsen? Det var intressant.
Nöjesguiden: Killen i ”Flugan” var typ ”Hallå, jag är en fluga. Men livet fortsätter.”

Med reservation det roligaste som någonsin tryckts.

Jag minns mig ha sagt: Nöjesguiden är den enda tidning jag kan tänka mig ödsla pengar på … Kommentaren var avsedd som komisk, då Nöjesguiden ju är gratis, men ingen uppfattade detta utan ignorerade min blygsamma komik och därmed mitt sköra jag. Sedan blev det som det blev …

At se en Cassavetes film är att lämna sin verklighet för en annan; en alternativ hysterisk sådan. Denna kopia, vars mål är att ta över dig, intrigera sig fram till ditt hjärta, jobba sig in i ditt känsloträsk, röra runt i de band du bundit med alla dessa människor som inte längre känns viktiga. Denna kopia krossar alla barriärer.

Man blir bara så engagerad, matt. Det är en sådan grej att få uppleva autenticitet på film som överväger att ta över den reella.

Husbands tänjer verkligen på alla gränser. Till ytan sett så är det ännu en skön film från USA:s guldår, vilket hade varit fullt tillräckligt bara det, tills att man reagerar på att dialogen egentligen inte borde vara möjlig, så vass och intelligent, skådespelarna inte kan vara bara skådespelare (det finns inte en jävla chans!). Och sedan dessa långa scener … de varar i minuter (och då menar jag inte 2), minuter som är så späckade av liv att bara en scen i sig täcker upp mer än en ordinär långfilm. Handlingen är inte viktigt, den existerar knappt, och då menar jag handlingen på ett filmskolemässigt plan. Jag märker inte av någon vändpunkt, inte heller någon ”point of no return” och bara det är så förlösande.

Vi får följa tre män, vänner, på en resa genom sin vänskap. De går varandra på nerverna, skrattar, dricker, röker, gråter. De försöker att greppa det där som håller döden borta, den där korta smärtsamma känslan av en evighet. Och det är så hoppfullt i all hopplöshet. Ingenting är på låtsas, allt är på blodigt allvar – Det enda som betyder någonting.