3 stora

Ingmar och Antonioni på samma dag, 2 stora regissörer som varsamt skyndat bort från sitt eget bästa. De levde länge och presterade väl så döden i sig känns naturlig. De var stora både åldersmässigt samt filmmässigt sätt. Antonioni, mannen bakom bl a Zabriskie Point, som 92 år gammal gjorde kortfilmen Eros och som genom sin Blowup ”inspirerade” De Palma till fenomenala Blow Out. Och Bergman då som redan 1968 skrev skräckhistoria med Vargtimmen och vars Jungfrukällan förvaltades ypperligt av Wes Craven (Last House on the Left). Nu har de försvunnit bort någonstans. Positivt är dock att vi nu kan förvänta oss ordentliga DVD utgåvor (gäller då Bergman) + en massa bra film på tv. Det är nu SVT kommer dra det stora lasset (och oj vad duktiga de kommer att känna sig efteråt). Antonioni och Bergman marathon. Har ett minne av att jag tillsammans med en kär vän påbörjade ett manus om tre vänner på jakt efter Bergman, de sökte en mentor och en vän men fann ingenting …

Ryktet säger att den stora Werner Herzog gluttar in på Film.nu. Jag hälsar dig åter du magnifika och utmanar dig på kompisduell.

Pepes bodega

Lilla filmfestivalen i Båstad

På Lilla filmfestivalen i Båstad kan man se en slappt sommarklädd Johan Widerberg (i flipp-flopps), regissören (och tillika förre festivalgeneralen) Stefan Jarl iförd endast shorts och en och annan internationell filmkändis i alldeles för stor hatt och solglasögon. Den lilla filmfestivalen i Båstad är Bjärehalvöns svar på Cannes-festivalen, om än i mer avslappnad form … klädmässigt. När det gäller film ligger denna festival däremot ofta i framkanten, och brukar kunna erbjuda både världs- och Sverigepremiärer på riktigt stora filmer.

I år har festivalen vuxit till sig i storlek (sex dagar lång) och bjuder bland annat på smygpremiärer av Lasse Hallströms Bluffen och Julie Delpys film 2 dagar i Paris. Ett par regissörsbesök blir det; polske Stanislaw Mucha visar tre dokumentärer – bland annat Die Mitte, där han ger sig ut på jakt efter Europas geografiska mittpunkt. Från Ryssland kommer Lidija Bobrova med bland Babusjka – kära mormor, flerfaldigt prisbelönad dokumentär om hur det är att åldras i det ”nya” Ryssland.

Festivalen, som ju grundades av Johan Widerbergs far Bo, börjar i morgon och pågår till 6 augusti. Om inte filmfestivalen skulle locka tillräckligt mycket för en tur till Båstad så kan du ju alltid kombinera den med ett besök på Pepes bodega. Pizzan där är en höjdare.

Ingmar såklart

Det här är lite pinsamt, men jag hade faktiskt glömt att jag hade den här bloggen, får skärpa mig.

Men sen sist har jag hunnit bo i Köpenhamn en månad, flytta därifrån, sälja popcorn, ha sommarlov och nu nästa vecka flyttar jag till Göteborg. Det är inte 100 % säkert vad jag ska göra där, men jobba eller plugga, eller evetuellt praktisera på nåt filmproduktionsbolag, ifall det skulle dyka upp nåt… Jag åker ner och känner efter hur det känns, så får vi se hur det går.

Men igår dog alltså Ingmar Bergman, och jag blev väldigt berörd. Ska jag vara ärlig är han inte en av mina absoluta favoriter, men jag har alltid kännt för honom, och varit väldigt stolt över att vara svensk när han kommit på tal inom filmhistoria, inte minst på skolan i Danmark. Av någon anledning blir man, eller jag iaf, ju väldigt patriotisk när man är utanför Sverige… Sällan när man sitter här hemma dock.

Jag minns att vi såg Smultronstället på en lektion och Roger, en 29-årig kille från Barcelona, berättade efteråt att han börjat gråta för att han tyckte att det var så fantastiskt vackert och rörande. Min personliga favorit av hans filmer är Persona, en helt genialisk film enligt mig.

God Jul

The bitch tour del 2 motsvarade inte alls mina förväntningar, egentligen så är det bara ett citat som kommer att stå sig (när tv-historia skall till att skrivas): Den här gången kommer man skratta med oss, inte åt oss (förlåt mig Linda). Avsnittets största brister låg i dess kvalitativa förbättringar. Det kan tyckas konstigt men behållningen med avsnitt 1 var ju just den undermåliga produktionen i sig: fotot var värdelöst, de sa roliga saker (jätteroliga!), Brinkenstjärna lockade till skratt när han hela tiden försökte ”fixa” Linda och Fadde var … Fadde. Del 2 var lite mer hot. Det verkar som om de anställt en betald redigerare, ordnat loss lite musik och tänkt dokusåpa för hela slanten. Dessa moderniteter (à la 90-tal) gjorde att relationerna blev lidandes, tråkigt, men jag kommer inte att ge upp ännu det är många avsnitt kvar. Och kanske rycker de upp sig, kanske är vi en klassiker, likt 3:ans Wannabe, på spåret.

Såg häromdagen om den dokumentära Gremlins (Joe Dante). En film för alla Stefan Jarl fans. Se den!