FILM.NU Bloggarkivet

Linda och Fadde har ett liv ihop. De dokumenterar det med en videokamera och lägger upp resultatet på bubblare.se. Om ni någon gång känner er misslyckade, trötta på livet eller bara har en jävligt dålig dag, kan ni ta er en titt och ni kommer genast må bättre. Första avsnittet handlar om … handlar om … hmm, ja det kanske är lättare att räkna upp några incidenter: Linda klurar ut hur man sätter på kameran. Fadde flexar sina muskler och berättar att han dagen till ära friserat sig (det ser för jävligt ut). Linda och Fadde äter mat. Linda dansar på ett bord och sjunger inför ett berusat Harrys i Eskilstuna. Linda och Fadde visar upp sitt sovrum, Brinkenstjärna kommer in och reserverar platsen mellan Linda och Fadde. Och sen är det slut. Tror ni man längtar till nästa avsnitt eller? Dum fråga förresten.

Då och då så träder de fram, från ingenstans, och blottar sin ignorans. Man tycker inte ens illa om dem (längre) bara synd om dem. Deras attacker är alltid korta (avslutas ofta med ett: jag vill inte prata mer om det) och osar av avundsjuka. De är så sorgliga, nästan omänskliga i sin tragiska avsaknad. Argumenten till deras agg brukar vara något av följande: jag gillar inte tecknat. Jag tycker inte om den gula färgen. Eller så nöjer de sig med att le och fnysa lite nervöst, som om samtalets fokus i sig är så generande barnsligt att de antar att de inte riktigt kan ta det på allvar, denna sista ryggradslösa grupp tillåts man faktiskt att se ner på (även utifrån ett evolutionsaktigt perspektiv). Majoriteten av dessa uppblåsta grodor ansvarar följande för: äldre, finklädda (på ett dyrt märkesinriktat sätt), tjejer. Om man har att göra med någon av dessa ovanstående så kan man ge sig fan på att de alltid tror sig veta bäst. Låt dem då för bövelen tro det då, att resonera fungerar ej; det är som att försöka övertyga en kristen om vikten av respekt och kärlek. Nej, det enda man kan göra är att slå dövörat till, låta dem gotta sig i det sjukliga ett trettiotal sekunder och sedan aldrig återkomma till ämnet. Detta kallas för ett humant beteende.

Dockor på film är nästan alltid onda. Vi har Den Onda Dockan, Skurt, Gremlinsgänget och nu sist ut en massa onda dockor i James Wans klassiskt skräckiga Dead Silence. James Wan, som tidigare varit involverad i Saw filmerna, har här gjort en film som strikt följer genrens oskrivna regler. Det är nästan som en lektion i att skrämmas. Jag såg filmen ensam mitt i natten och blev ärligt talat riktigt rädd! Det är någontin speciellt med vita trädockor med bara ett uttryck …

Inland Empire släpps på import 20/8.
David Arquette långfilmsdebuterar med hippieskräckisen The Tripper; labil galning i Ronald Reagan mask slaktar dåliga ungdomar på musikfestival … kan verkligen bli hur bra, eller dåligt, som helst. David Arquette är ju lite av en doldis så man har ju inte så mycket att gå på.
Cruising släpps äntligen på DVD! Hur länge har man inte väntat på att få se Pacino ragga män i tajta läderkostymeringar, väldigt länge kan jag säga!

På tal om Inland Empire och då Lynch specifikt så har han ju gått ut med att han aldrig mer kommer att skjuta någonting på film, han är trött på skiten. Skönt att någon vågar sätta ner foten. Lite mindre positivt med det hela är väl att vi i framtiden kan förvänta oss flum å det extrema (vilket tenderar att bli lite jobbigt då historien i sig åsidosätts).

… Teletubbies … är … verkligen … oöverträffbara …

Inspelningen närmar sig, trumpetfanfar, med stormsteg. Jag har snart färdigställt manuset, bara häromdagen lade jag en av de sista bitarna: hooken, där allt vänder. Den finns inte! Det är det som är hooken! Annars så gränsar filmen till det dokumentära, vi får följa med hem till Henrik, in i hans liv som visar sig vara minst sagt annorlunda … Nu behöver jag dock er hjälp, således årets första tävling.

1. Vad ska Henrik heta i efternamn?
2. Hur lång bör filmen vara?
3. Går det att ta på god smak? (utslagsfråga)

Vinnaren får den äran att spela Henriks första offer, en roll som kräver ett sinne för stillhet och ro då offret är i det dödaste laget. Alltså: någon direkt skådespelartalang kräves ej dock passion och en direkt hängivenhet för konsten i sig. Svar mailas eller SMS:as.

Har förresten hört ryktas om att 28 Weeks Later ska vara fantastisk. Och jag tvivlar inte, britterna kan det där med postapokalyptisk skräck och 1:an var ju en av det årets stora överraskningar. Så gå hem med er och längta.

Jaaa, vad säger man, Jesus Camp var precis lika underbart skrämmande som jag hoppats på. Stackars små kristna barn! Herregud, kanske är ett lämpligare uttryck. Filmen är ännu ett bevis på att Gud dog med Jesus och att religionskonceptet som helhet är fel. Små människor formas i tidig ålder in som soldater i den kristna renlevnadsarmén, de talar i tungor, skäms och gråter över aborterade foster … Sådan är den värld vi lever i.

Då fungerar Danzig bättre, eller Evil Elvis som jag föredrar att kalla honom. Han har just släppt ett dubbelalbum med ”bortglömda” låtar som låter bättre än mycket av det han presterat på sistone. Ingen kan yla som Danzig! Vad är han, 50 år eller? Om jag någonsin skaffar mig en tatuering så är det en Danzigtatuering, på min jävla näsa!