Tiden går som bekant snabbt när man har roligt. På Gotland går den väldigt snabbt till och med. Jag har faktiskt ändå lyckats att klämma in lite filmer mellan jobbet och pubrundorna. Däremot så hinner jag inte reflektera över filmerna så värst mycket vilket känns väldigt tråkigt då några av dem nog hade blivit så mycket bättre med lite eftertanke.
De senaste veckorna i korthet:
It is as if God created the Devil. Ok, jag klämmer in månadens goda gärning redan nu genom att länka till ??? 1975 kom filmen och snart är det dags för mig att se den igen! Jag känner det pockande behovet av att bli rädd. A mindless eating machine. Mmmm.
Lite Hitchcock (inte så lite förresten), Beverly Hills samt en knivsudd Fright Night (ni kommer väl ihåg Tom Holland’s vampyrrulle från 1985 där William Ragsdale misstänker att hans granne Chris Sarandon är en vampyr) och ni har årets bästa tonårsrysare: Disturbia. D.J. Caruso verkar ha haft jävligt kul när han gjort denna underhållande barnathriller med softa seriemördarelement. Inte ens de ruttnande liken skrämmer … men det gör ingenting! Disturbia har andra ambitioner, den vill återintroducera den sanna, banala, glädjen med att se på film. Och så länge man nöjer sig med dessa anspråkslösa anspråk så räcker det gott och väl. Hade jag varit 15 så hade jag älskat Disturbia!
Har tankat DVD’n med dokumentären Jesus Camp, om det kristna samfundets förädiska knep vad gäller att fiska in unga godtrogna själar. Den ska tydligen vara väldigt upprörande. Kristendomens dagar är räknade och vi räknar alla med. Höga starka röster som inte låter sig kuvas. Repetera: kom ihåg din konfirmation, kom ihåg din konfirmation, kom ihåg din konfirmation …
Om man i en affär handlar någonting utan prislapp och varan dessutom inte är registrerad, så att kassörskan inte har en aning om vad den kostar, kan man föreslå ett nästan skämtsamt lågt pris. Vi kan säga en stor mängd torkad frukt för 2 kr. Detta bud tas givetvis emot med ett leende, tills att det inte bemöts med ett, däremot: men det är väl inte så noga. Kassörskan vill då inte verka som om hon/han tycker att priset på en vara är det viktigaste i hela världen. De har ju faktiskt ett liv utanför jobbet! Faktiskt! Så de går med på att sälja den där påsen för 2 kr.
Man blir sådan efter att ha läst Neil Strauss’s Spelet. Det är en sådan där bok som man hatar att läsa, men bara måste läsa då den är så underhållande. För er som missat handlingen så kan jag dra den kort: Neil Strauss tröttnar på sig själv som tönt, bestämmer sig för att bli cool kille, tar nätkontakt med cyberrymdens främsta raggare Mystery. Och så fortsätter det … Men egentligen så handlar den om hur man ser igenom mönstret, hur man manipulerar och hypnotiserar. Hur man får människor att göra saker mot sin vilja … eller hur man får dem att våga göra saker som de innerst inne vill, det är frågan.
Jag är nu färdig med min Lucifer Valentine intervju! Spektakulär kille alltså, han kan verkligen det där med att provocera. Såhär ser inledningen ut:
För ett år sedan släppte Lucifer Valentine ifrån sig Slaughtered Vomit Dolls, det var i samma veva som han startade upp produktionsbolaget Kingdom of Hell, ingick en pakt med Satan samt introducerade undergroundscenen för den nya genren Vomit Gore. Om man nu mot all förmodan inte tycker att ovanstående fakta räcker skulle man kunna addera ett incestuöst förhållande med blind syster, en tagline (till SVD) som lovar: What you are about to see are Satan’s proudest moments och en förkärlek för Kurt Cobain, skräck och porr.
Blir man sugen på att läsa eller?! Faktiskt lite inne på att fortsätta intervjua, har en del löst folk jag skulle vilja sätta tänderna i. Kanske är du en av dem? Maila om du känner dig träffad.