Slå ett slag för…

…brittiska kriminalserier!
Det finns inte många länder som kan göra äkta kriminialserier med en gammal dam i huvudrollen. Satt klistrad vid tv:n i går när Miss Marple, en ensamstående och mycket klurig liten dam löste mordgåtor mellan stickningarna och tepauserna.
Jag visste att de brittiska öarna skulle påverka mig när jag flyttade dit för en massa år sedan men att de faktiskt skulle ta över så många delar av mitt liv hade jag aldrig trott.

Men jag kan bara tacka och bocka för denna underbara vardagslyx som de skänker mig!

Inte bara för barn

De senaste dagarna har jag mest sett på diverse barnprogram: Fiffi, Postis-Per, Mumintrollen, Blågubbarna, Charlie och Lola, Nallen i blå huset, Pororo med mera. Jag tycker nog bäst om Nallen i blå huset där Nallen spelar ngn slags pappa som tar hand om en hel bunt med hoppande, skrikande och glada råttor (de är verkligen helt störda). Men inte nog med det, han undervisar dem också på ett mycket tålmodigt och pedagogiskt sätt (eller på ett ruggigt Charles Manson aktigt sätt). I slutet av varje avsnitt så pratar nallen med månen (och det är nu man inser följande: om alla avsnitt kommer att sluta med att nallen talar med månen så kommer alla avsnitt vara jävligt bra). Sedan är det dags för sluttexterna, som med råge överträffar förtexterna. Här skriks det vill jag lova. Råttorna dyker upp i varje bildhörn, nallen sjunger med brunstig, mörk, stämma och allt är faktiskt rätt fascinerande. Nallen dansar som en påse med gelé och råttorna hattar på utan någon fjädring alls i kroppen, som stenar. Det är en respektlös serie, en serie som ni inte ska missa! Så ställ klockan på 06.00, hoppa ut till soffan, slå på tv:n och njut!

Masken

Det märkligaste som hänt under denna GBG vistelse var nog masken vi fann och som vi sedan lade i en skottkärra fylld med vatten. Var det verkligen en mask? Låt mig beskriva den: ca 20 cm lång, 0,5 mm tjock, gul med svaga bruna fläckar runt magtrakten, huvudet en aning större än kroppen, två knappt synliga ögon. Tilläggas kan att den tyckte om att slingra ihop sig till en boll, eller en kringla kanske man ska säga. Jag vågade inte hålla i masken.
En gång tidigare hade jag stött på någonting liknande. Det var i de djupaste delarna av Australiens regnskog och bilen hade gjort en paus för att vi skulle få lufta oss. jag hann inte göra mer än utbrista: titta en Wallabee, innan det stack till i min ena vad, en otäck snabb smärta. När jag tittade ner såg jag ngt slags kryp och det trängde in i mitt kött. Svansen stack ut och jag nöp tag i den med mina fingrar som var svettiga och krypet slemmigt. Trots detta så lyckades jag dra ut vad det nu var. Hålet i min vad slöt sig och mellan mina fingrar sprattlade en beige mask …

Vad var det? Förslag mailas eller SMS:as

TV

Har två saker angående tv att ta upp idag. Det ena är en fantastisk komiker vid namn Bill Bailey vars show Part Troll visades häromveckan. Det var sent och jag borde verkligen ha gått och lagt mig men något fick mig att sitta kvar ett par minuter extra och anslaget för denna underbara show kom upp på tv-rutan. Så det var bara att krypa ner lite längre i soffan och bara mysa. Det andra var gårdagens invigning av sommarens Allsång på Skansen. Jag har aldrig sett mig som ett fan av the Ark och gårdagens prestation fick dem att sjunka ännu lägre. De har förlorat den gulliga popighet som jag kunde skymta för några år sedan som fick mig att tycka rätt bra om dom. Nu har de vuxit upp och blivit kända och även det har försvunnit. Det var många artister men trots det kändes programmet aningen tråkigt. Dessutom tyckte jag att det var lite synd att så många kändis ansikten visades i närbild, en del flera gånger när det från början har varit ett folkets nöje. Fast jag antar att kändisar är folk de också =)
Nu låter det som att jag alltid sitter klistrad vid tv’n vid denna tilldragelse men så är icke fallet. Har inte sett det mer än tillsammans med de tanter jag tar hand om inom hemtjänsten på sommrarna och tillsammans med min kära moder i går kväll. Men som en av tanterna brukar säga: Det är ju ett så trevligt program! Så lagom!
Jo förresten, jag har mer tv att nämna. Programmet om hur svenskarna verkligen är och vad som är svenskt. (Kommer inte ihåg namnet just nu) Men har du inte sett det tidigare så gör det. Man kan nästan inte låta bli att peka på tvrutan och säga: Ja, precis så där är vi! Dessutom fylls programmet ut med vettiga disskutioner och en hel potion självdistans.

Men film då?
Nepp, inte en enda film den här veckan. Jobbar för fullt hela dagarna och läser just nu en helt fantastisk bokserie som det är svårt att slita sig ifrån vilket gör att det inte finns mycket tid över till film.

Frid

Tantglädje

När vi var och fikade idag så hjälpte jag tre gamla tanter med deras brickor. De kunde inte bära själva då trappan var för brant och deras ryggar späda. Jag ville först inte ingripa då jag var mitt uppe i ett rejält tårtbett (hallon) och min paus inte skulle vara så mycket längre. Men ändå, instinkten sade mig att det var det ända rätta. Så jag erbjöd dem min muskelkraft, lade till en skopa charm och log; allt detta med solglasögonen fortfarande på. Jag avslutade det hela med: hoppas ni får en trevlig fika nu.
Att hjälpa folk, speciellt gamla människor, är oftast väldigt uppskattat, även denna gång. Jag lyckades nämligen överhöra deras konversation (eller bitar av den): vilken trevlig man … han hjälpte oss med brickorna … ner för alla trappor … och så sa han: ha nu en trevlig fika.
Tack och lov att man har ett livligt pumpande hjärta och att det sitter på rätt ställe, så att man kan njuta fullt ut av stunder som den idag.

Såg om Hard Candy idag igen. Bra film med tveksamma motiv (de enda motiven för en riktigt bra film). Dessutom spännande, provocerande och tänkvärd. Brittisk antar jag (hoppas inte att jag har fel här …). Lite för snygg för sitt eget bästa, hade nog vunnit på att, bildmässigt sett, bantas ner lite.