Det var tur att jag inte lämnade några löften sist. Jag har uppenbarligen en alltför dålig ovana att inte infria saker jag lovar. Nu är jag i alla fall på Gotland sen två veckor tillbaka och livet på ön börjar så sakta ta sig form. Jag har bland annat hunnit med att bli ordentligt sjuk, bli frisk ovanligt snabbt igen, jobbat ganska mycket, spelat beachvolley, åkt på utflykt samt firat en fantastisk midsommar. Men det viktigaste av allt, i alla fall för läsare av den här bloggen, är att jag faktiskt hunnit med att se lite film också. Innan jag lämnade Lund så hann jag inte med en enda film på flera veckor. Jag fick visserligen bra betalt för min avhållsamhet i form av ett högt betyg på uppsatsen.
Planen var i alla fall att Gotland skulle bli ett litet sommarnäste med jobb, vänner och film. Men sjukdomen satte stopp för jobbet och den dåliga hälsan som den förde med sig bromsade all lust och ork till ett aktivt filmtittande. Tack vare filmkanalerna har jag dock sett en hel del början, mitt och slut på ett flertal olika filmer. Med ett sådant dissekerat filmintag smyger sig lusten sakta tillbaka. Man ser plötsligt element som klipp, agerande, kameravinklar och soundtrack från ett helt annat håll och personligen fick jag tillbaka lite av den där filmförälskelsens som legat i dvala hela våren.
De filmer jag har avnjutit i sin helhet är Marie Antoinette, Children of Men, Batman Begins (igen) och Tenacious D in The Pick of Destiny. Jag har försökt att sänka ribban en del och titta på vad som än faller mig själv eller mina vänner i smaken i just det ögonblicket. På så sätt ska jag kunna ta mig igenom alla de filmerna som folk pratar om men som jag egentligen inte vill se. Resultatet kan då bli att man hyr Children of Men (som jag har velat se så mycket att det nästan gjort ont) och Tenacious D (som jag inte alls var intresserad av men som en vän rekommenderade och som min bror väldigt gärna ville se) samma kväll. Vi såg Children of Men först eftersom jag ansåg att det var bättre att se den narrativt lite tyngre filmen tidigare under kvällen, när pigghet och koncentration antagligen skulle vara viktiga faktorer, och se den lite mer lättsmälta filmen om Tenacious D efter. Jag fick bara halvt rätt. Children of Men var så fullmatad med sitta-med-stora-ögon-och-öppen-mun-action att den hade kunnat väcka vem som helst ur ide. På grund av denna bildmässiga orgie tyckte jag dock att storyn led rätt rejält och det var alldeles för många luckor som inte fylldes i. Men visuellt var den så oändligt mycket mer än vad jag hade vågat hoppats på. Vi får följa det mesta av handlingen genom en upplevd point-of-view. Precis som om vi ser allt genom linsen på en kameraman som satts på plats för att följa Clive Owen genom filmens alla turer. Bildspråket, med vissa ovanligt långa och väldigt intensiva tagningar, blir således otroligt medryckande och trots den svaga narrationen utvecklats det till en upplevelse som verkligen griper tag. Clive Owen och Julianne Moore gör båda två godkända rolltolkningar men det är Michael Caines fantastiskt passionerade och hopplöst övervintrade hippie Jasper som gör det starkaste intrycket. +70 och Caine har aldrig varit mer levande.
Tenacious D in The Pick of Destiny var nästan lika fånig som jag hade förväntat mig. Filmen börjar med tecknad prutthumor som på ett väldigt effektivt sätt skjuter ner de eventuella förväntningar man skulle kunna ha och gör det fortsatt svårt att bli totalt besviken. Den har sina stunder men är alldeles för seg och trubbig i sina skämt för att verkligen roa. Att storyn på det stora hela är tämligen ointressant och aldrig någonsin behandlas med den minsta uns allvar gör inte saken bättre, utan medverkar snarare till att man tittar på klockan mer än en gång. Att Jack Black och Kyle Gass är århundradets mest intressanta och otippade radarpar är en helt annan sak. Jag önskar bara att någon kunde ge dem bättre material att arbeta med, då skulle verkligen vad som helst kunna hända. Då i en mer positiv bemärkelse än denna gången vill säga.
De andra filmerna får vi ta upp i ett annat inlägg, detta känns redan alldeles för långt. Jag vill dock passa på att tacka min kollega Magnus Blomdahl för det utomordentliga jobbet med att hålla bloggen vid liv med sitt frekventa skrivande. Tack för underhållande läsning och ett stabilt bloggande, Magnus.