FILM.NU Bloggarkivet

Hostel 2 fungerar på andra plan än de som jag trodde var nödvändiga för franchise sagan. Den utvecklar konceptet genom att addera ytterligare historier, en stor dos humor (inte helt gångbar) samt prioritera karaktärsutveckling framför våld. Det senare gör att Hostel 2 mer liknar en vanlig thriller än den splatterfest den utgett sig för att vara.
Största skillnaden mellan denna och föregångaren är annars de sympatier man här känner för rollfigurerna och som inte existerade i ettan. Och att man här gett förövarna mer utrymme, till och med en egen liten historia. Ska man lyckas med detta måste man givetvis ha ett bra arsenal skådespelarmässigt sätt och det har man också, Richard Burgi från bl a Desperate Housewives är grym i rollen som misogyn machonisse på speed. Vad som dock saknas är föregångarens konsekventa obehag, något man här alltså bryter av med diverse lustigheter. Men jag är på det stora hela nöjd, speciellt med att den fina töntflickan dör först på ett rätt … spektakulärt sätt.

Dagen ros går till den kopp espresso som värmde mina läppar och lindade ihop dagen runt dess brunskummiga erotiska lillfinger. Och jag fick den gratis, för att jag såg ut som att jag kunde behöva den. Stackars mig. Om han bara hade vetat ett par (tre, fyra) saker om mig så hade det sett annorlunda ut, hi hi. Det är tur att mitt yttre är så klanderfritt och att min personlighet så skottsäker.
Ragglade sedan hem och spanade in hemsidan för den nya Halloween filmen (här). Snygg, mycket snygg! Och den ligger inte ens uppe i sin helhet ännu. Ska bli kul att se, hoppas bara att den inte får en PG-13 stämpel som det ryktas om … Snälla Mr. Zombie sätt ner foten och kräv final cut så att inte allt det där härliga ultravåldet går till spillo. Det var allt.

Den nya tidens skräck tar sig ton och skippar moraliteter, logiskt tänkande samt förnuft. Den skapar nya mallar och provocerar genom att medvetet bryta de gamla. Vilka i stort sett är de som Wes Craven blottlade i Scream, kan sammanfattas i två punkter: Sex = döden, droger / sprit = döden. Scream gjorde en grej av dessa regler, tidigare filmer var dessa regler. Nutidens (skräck)filmer motsäger sig dessa regler. Orsaken till detta ligger antagligen i den radikala förändring som skett världen över: politiskt och religiöst sett och framför allt då i USA, som exploderat vad gäller uppror av alla möjliga slag. Idag är det ok att ifrågasätta värderingar och regler, det är det motsatta som anses osunt. Vi har ett filmklimat som jobbar för att berätta utöver huvudstoryn: en extrem nyfikenhet som inkluderar både aggressivitet och medmänsklighet. Och den genre som vågar mest, som drar det tyngsta lasset, är den nya tidens skräckfilm (vilket är att generalisera en aning, visserligen). Vi har här en genre som är essentiell för evolutionen, som genom att våga skita i rätt eller fel (etiskt sett) utmanar folk till att känna vrede, förbjuden glädje eller äckel. En genre som uppmanar folk till att tänka!
En ny verklighet kommer att födas ut ur det groteska och det är en reell sådan utan falska löften eller illusioner. Filmen kommer inte längre att ge samtiden motstånd, den kommer istället att spegla, förstärka, inspirera den. Ont och gott kommer att gå jämt ut. Det är därför som Eli Roth slaktar de snälla först, det är därför som hopplösheten är så stor i den franska filmen Ils.

Snubblade över ett ex av The Woods häromdagen och insåg plötsligt hur mycket jag längtat. Och mumma blev det såklart, Lucky McKee levererar alltid! Trots stora förseningar som ledde till en direkt-till-DVD premiär och rätt blygsamma recensioner så krossar The Woods allt nyproducerat inom dess genre, en genre som den överskrider med råge.
McKee (May, Sick Girl) satsar som vanligt på att utforska det kvinnligt aparta med sexualiteten som generande fond. Det som skiljer The Woods från hans tidigare två prestationer är det ockulta som här tar för sig rejält, vilket är helt ok då jag älskar allt som har med Satan att göra.
The Woods är en upplevelse, ytterst märklig och ska man dra några paralleller (och det måste man ju bara göra) så blir det väl till: The Wicker Man, Twin Peaks, Picnic at Hanging Rock. Rätt ologiskt, känslosamt och vackert alltså. Trist bara att den inte fick ngn biopremiär och att Lucky McKee kanske sumpat sina chanser för evigt … Jag fäller en droppe blod i mitt kvällste, dricker med välbehag.

Marilyn Manson debuterar som trubadur på senaste skivan Eat Me, Drink Me som varvar sorgsna ballader med vanliga rocklåtar som låter ungefär som någonting Alice Cooper hade kunnat vara stolt över. Bra alltså! Och då har jag redan lyssnat på den cirkus 23 gånger utan att tröttna.