FILM.NU Bloggarkivet

Tarantino lyckades hålla skenet uppe i tre filmer: Reservoir Dogs, Pulp Fiction och Jackie Brown. Sedan tog bränslet slut. Kill Bill hade sina stunder, kanske. Death Proof däremot är bland det tommaste jag någonsin sett! Ledsamt då mina förhoppningar verkligen var på topp, dels för att jag tycker om genren som Tarantino ”hyllar” men också för att jag uppskattar Kurt Russel som skådis. Men herregud vad han fick kämpa i motvind, uppförsbacke m m. Svårast hade jag dock för den krystade dialogen som tedde sig ack så parodisk. Varför nöjde sig inte Tarantino med att göra en egen exploitation rulle? Den hade verkligen kunnat bli så bra! När han nu istället fuskar fram en långfilm och enbart lägger tonvikten på stil och soundtrack så blir det bara så jävla trist. Konstruerad skit! Och det är verkligen ord som känns svåra att frambringa när det gäller en film av Quentin Tarantino, jag brukar ju tycka om hans kontruktioner annars. Nåväl, hoppas att Rodriguez visar vart skåpet skall stå med hans Planet Terror.

Skummar igenom Kvarblivelse av Thomas Quick och funderar länge över hur man bedömer en sådan bok. Får man tycka om den? Lyckligtvis gör jag inte det. Men språkligt sett blir jag imponerad, kanske för att jag inte förväntat mig något speciellt. Thomas Quick blandar prosa, fakta och poesi, allt är vagt strukturerat; ingen egentlig form finnes, bara ett ljummet, klibbigt, obehag. Jag kommer på mig själv med att grimasera under den tyngsta läsningen, där Quick beskriver övergreppen (de han blivit utsatt för och de han troligtvis är skyldig till). Allt är bara så stort och sorgligt. När jag efter ett par timmars läsning ställer tillbaka boken bredvid den andra kopian i Stadsbibliotekets ägo ser jag ytterligare en som behandlar samma ämne: Min bror Thomas Quick. Och jag blir yr och matt i hela kroppen.

Manusarbetet av min senaste film fortgår med fart och spänst. Dock väljer jag att inte publicera ngt manusutdrag den här gången. Jag väljer detta av rädsla för stöld! Eller, förlåt, det där lät väl hårt. Men jag är mycket medveten om internets egentliga uppsåt och det är inte av godo. Cyberrymden bjuder på två saker: lösaktighet och frosseri. Det bästa av två världar. Man bör vara rädd, man ska vara ödmjuk. Men så mycket kan jag säga att det kommer att bli en farlig film, en levande intelligentia utan vare sig rädsla eller kärlek.

Uppsnappat: hörde att Vincent Gallo är i farten igen, skönt att inte The Brown Bunny incidenten hindrat honom från att fortsätta producera egocentrerade fantasier. Och nu måste jag ta och se Buffalo 66 igen, samt lyssna på soundtracket som är fenomenalt. Och om ni inte förstod det, när ni såg den, så är The Brown Bunny riktigt bra. Slutscenen (ni vet den där orala biten) är nödvändig och fullkomliggör filmen.

Martin Munthe (Hjärta av sten, Camp slaughter) avslöjar här att han planerar en film om Alisteir Crowley. Hmm … Jag älskar verkligen personer som Munthe (inte det han gör). Han godtar inte ngn form av förlust, han verkar inte kunna ta motgångar, då han inte erkänner dem. Han bara kör på med film efter film som alla sågas in till benet. Respekt! Och Hjärta av sten var ju trots allt rätt lustig. Allan Svensson som ryskhatande förvirrad polis är … fascinerande.

Igår somnade jag vid 11 tiden och drömde en märklig dröm. Ungefär såhär: jag strosar runt ett poolområde på jakt efter ett viktigt papper som jag tidigare haft att göra med. Jag är nästan ensam och befinner mig utomlands, i ett torrt och sandigt land. Ett högtalarutrop får mig att springa till den största poolen. Rösten informerar om att något stort skall till att ske, eller nå’t sådant. Jag hoppar i och märker till min stora glädje att de fyllt upp vattnet med levande fiskar, gråa som Öringar. Stora och feta simmar de runt i vattnet. Jag har huvudet ovanför ytan och ser dem inte riktigt men jag känner dem, de studsar in i mig som paintball bollar. De är inte blyga. Efter ett tag avtar dock glädjen och jag börjar bli rädd, dessa fiskar önskar skada mig! Snabbt som attan klättrar jag upp. Efter att ha hämtat mig från chocken spanar jag ner mot botten: ett myller av röda fiskar, man ser knappt marken. Röda fiskar med stora ögon.

Först nu när jag vaknat upp och solen skiner utomhus kan jag tänka på drömmen utan att drabbas av ångest. Vad handlade den om?

Alexandre Aja följer upp remaken av Cravens The Hills Have Eyes med ännu en remake: Piranha. Denna film utkom första gången 1978 och regisserades av mysskräckgubben Joe Dante. Värt att notera är att John Sayles skrev manus till denna film, hur märkligt är inte det!? Mycket fisk blir det. Kanske är jag inne i en sådan fas av mitt liv. Hoppas det.

Varmaste dagen hitills, saft och bulle och långpromenader. Men jag kan inte koppla av, kan inte sluta tänka på att Hostel 2 har premiär om bara 10 dagar. Bra recensioner, cool pr och filmklipp som lovar mycket samt en cameo av den gamle italienska räven Ruggero Deodato (Cannibal Holocaust) får mig att dregla. Apropå Deodato så är han tydligen i farten med att göra Cannibal Holoaust 2, det ryktas om att Eli Roth ska producera. Hoppas att det aldrig blir av! Det är en galen idé att idag försöka sig på att skaka liv i kannibalgenren (visserligen rätt underbar i all sin vansinnighet …), det hade bara blivit sorgligt. Men man kan väl förstå Deodato som inte gjort en bra film sedan The Washing Machine (1993). Han har väl lite ågren över det hela, 67 år är han också stackarn.

Jag har säkert tjatat om Six Feet Under ett antal gånger under min tid här på Film.nu och nu gör jag det igen! Sista avsnittet var bland det bästa jag någonsin sett och jag avundas verkligen dem som ännu inte sett serien, för har man väl sett den så vill man inte göra om det: slutet sved för mycket.