Resan slutade med A Guide to Recognizing Your Saints, ett drama utan varken skräck eller tortyr! Var den bra? Om den var! Mycket rörande. Där satt jag på tåget, inträngd och obekväm. Hela min kropp i svett och frossa omvartannat (hade sovit dåligt) och förväntade mig inget annat än tidsfördriv. AGTRYS gav mig mycket mer. Det är en film som krossar cynismer på löpande band. Likt Stand by Me och A Bronx Tale berättar den om svårigheterna med att växa upp: om kompisarna, föräldrarna och allt det där andra. Dito Montiel har filmatiserat sin egna självbiografiska roman och gör det på ett sätt som känns relativt unikt: speciellt då mixen mellan bok, filmmanus och film (rader från manuset kastas in här och var, filmens huvudkaraktär läser ur boken osv.), men även sättet som man filmat dialogscenerna på. Här finns inga regelrätta 3-bilds lösningar utan oftast så ligger kameran på ngnting helt annat än de som pratar. Man skulle kunna jämföra med Jim Jarmusch’s tidigaste alster: Permanent Vacation och Stranger than Paradise. Man har kört med hjärtat inte enligt några jävla regler och då blir det oftast bra, i det här fallet mycket bra. Dessutom gör Eric Roberts ett inhopp, visserligen otroligt kort men ändå.
Min tråkiga farbror Renny
Det är ngnting speciellt med tåg, som de rör sig och med vilken kraft. Man kan inte sluta tänka på vad som skulle hända med tåget om man lade tex en spik på spåret. Eller en hammare. Eller en liten liten näve dankar (om ni nu kommer ihåg dessa barndomens spelkulor av järn). Det krävs nog inte så mycket, om man vet vad man gör.
Så där sitter jag första halvtimmen, tänker på massmord. Sedan slår jag på datorn och kollar på Renny Harlins senaste film The Covenant. Renny Harlin har ju i ärlighetens namn inte inte tillfört världen så mycket, vad gäller film. Låt se, han har gjort Long Kiss Goodnight och … och … Terror på Elm Street 4. (Den senare värld att nämna enbart för att den innehåller en scen med en kackerlacka)
The Covenant var lite grann som Förhäxad möter Beverly Hills med en större budget och mer softat naket. Alltså lite mumbo jumbo i high school miljö, ngn magisk häxkrets av coola tonårspågar slogs mot en apart släkting som inte fått reda på spelreglerna i lagom tid. + en massa lama effekter som aldrig tog slut. TRÅKIGT! Mycket roligare att tänka tågolyckor istället. Men inga barn får åka med, inte heller några gamla människor (med undantag för de elaka och fula).
En frisk fläkt
Werner Herzog är alltid så uppmuntrande. Även hans blogg. Här kan man läsa om hans favoritkex, teknikens under och vännen Glübe. Roligast blir det när den senare kommer upp på tapeten:
…to my friend Glübe, precisely because he does not listen to me. He plans on making a documentary on people named “Toby.” This will prove to be yet another personal debacle for him, but what can I say? To remain friends I must lie to him. “A charming idea, Glübe.”
Ja ni förstår ju. Hoppas inte Glübe läser bloggen, fast han kanske inte är så känslig. Undrar om han har en egen blogg? Måste kollas upp. Herzog är ju annars en av de coolaste människor som finns och hans fäbless för det genuint oäkta dokumentära fascinerar. Det ska bli kul att se hans senaste film. En storfilm med Christian Bale i huvudrollen: Rescue Dawn.
Ni har väl sett Grizzly Man?
Jaha,
Efter att ha läst Magnus senaste blogg, erkänner jag gärna att jag tillhör den dumma massan. Jag tycker att senaste Spiderman filmen var amerikansk och ofta patetisk och likförbaskat skrattade jag ofta och njöt av att tillbringa tre timmar av mitt liv i biomörkret (helt ensam i hela salongen kan tilläggas) och inte en enda sekund kändes bortkastad. Och vet ni, jag har sett Legally Blond säkert 4 gånger… det är nästan 10 timmar av mitt liv. Som jag aldrig får igen och som jag kunnat göra något bättre av, men jag ångrar det inte. Det var exakt det jag behövde just då.
Nej, mitt liv har inte berikats av några djupare filmer om samhälliga problem i olika former den senaste månaden och förmodligen har ingen av de filmer jag sett gjort mig till en bättre människa. Men jag kan erkänna att skräckfilmer som bygger på människans värsta sidor och att gräva i hjärnan på en feeder inte tillhör den kategori som jag väljer när jag kommer hem efter intensiva inspelningsdagar och vill slappna av.
Men jag erkänner att jag emellanåt känner igen den ångest man får när man talar med människor som ENBART ser filmer som inte kräver mer engagemang än hur man trycker play på spelaren. Men inte för att jag ser dom som dummare än jag, eller ser det som att de slösar bort sin tid. Den tiden är deras och får spenderas på det sätt som de finner bäst. Men jag kan se det som att de förlorar en upplevelse när de låter den kick man kan få av en film som verkligen får en att tänka, smyga sig förbi när de vänder ryggen till.
Så jag vet inte vilken kategori jag skulle tillhöra i detta slag, vi mot dem som han nämner. Då jag medvetet väljer Spiderman och Legally Blond på min lediga tid, och min DVD samling tyder på att jag egentligen borde vara blond (för att använda sig av klichéer), men gärna ser dessa djupa, omvälvande filmer som ger mig en emotionell och mental kick. Ofta finner jag att de människor som väljer lättsedda filmer, har lättare att acceptera att jag väljer tyngre filmer emellanåt, än att de som föredrar de tyngre filmerna kan acceptera att jag älskar chickflicks och ”skräp”. Så jag lämnar det öppet tills vidare. Och fortsätter blanda mina filmer hejvilt efter humör.
Frid
Kulturelitist, javisst!
Det slog mig häromdagen, ännu en gång, att jag är kulturelitist. Detta begrepp innefattar en viss typ av förakt för människor som, enligt mig, inte förstår sig på varken film eller litteratur (det är så långt mina kulturella referenser sträcker sig): människor som uppskattar skräp. Jag tycker inte om detta folk. Detta folk? Jo, det är ett folk: flera hundra tusen. Och de vandrar jorden likt zombies.
Som kulturelitist slipper man aldrig undan, man måste alltid vara redo: att försvara sig, att värva nya röster, att slå ner på den dumma massan. Det är vi mot dem!
Man lever ett ensamt liv, det finns inte många man kan dela sina drömmar och åsikter med. Man lever ett sorgens liv, blott tankar om ett bättre öde får en att härda ut. Ideligen störs man av majoritetens önskan om att tankspritt få slösa bort ett par timmar på nonsens. Därmed inte sagt att även jag kan omfamna trivialiteter som tex: Spindelmannen 3. Men, det måste finnas en tanke bakom beslutet och tanken måste innefatta en helhet; vad gäller en mängd olika filmer under en viss tid. Alltså: ser jag bara filmer av ett visst slag så bryts jag ned till ett stadium som liknar apans. Blandar jag däremot upp utbudets självklarheter med motsatsen så förädlar jag mitt jag och förvandlas till en bättre människa.
Klockan är mycket nu, jag känner hur min övre huvudhalva bågnar ner mot tangentbordet.