Guldpalmen till Rumänien

Filmfestivalen i Cannes är slut för i år. Festivalen avslutades som sig bör med prisutdelning. Det mest prestigefyllda priset Guldpalmen, eller Palme d’Or, gick till den rumänska filmen 4 Months, 3 Weeks, and 2 Days.

Palme d’Or: ”4 Months, 3 Weeks, and 2 Days” av Cristian Mungiu.

Grand Prize: Naomi Kawase för ”The Mourning Forest”.

Camera d’Or: ”Meduzot” (Jellyfish) av Etgar Keret och Shira Geffen.

60th Anniversary Award: Gus Van Sant för ”Paranoid Park”.

Palme d’Or – bästa kortfilm: ”Ver Llover” (Watching it Rain) av Elisa Miller.

Bästa manus: Fatih Akin för ”The Edge of Heaven”.

Bästa regi: Julian Schnabel för ”The Diving Bell and the Butterfly”.

Bästa manliga huvudroll: Konstantin Lavronenko i ”The Banishment”.

Bästa kvinnliga huvudroll: Jeon Do-yeon i ”Secret Sunshine”.

Juryns pris: ”Persepolis” av Marjane Satrapi och ”Silent Light” av Carlos Reygadas.

Sjuk film?

Den nya tidens skräck exploderar med Toe Tag Pictures rasande August Underground trilogi. Tre riktigt fula fiskar som jag egentligen inte kan rekommendera till någon, filmer som osar av ondska och som ger sig fan på att beröra å det grövsta. August Underground levererar med seriemördargenren som bas men blandar även in incest, porr, nekrofili och vomit-gore. Någon story att hänga upp sig på existerar inte utan filmerna är genomgående fokuserade på att uppvisa mänsklig nihilism på ett så seriöst och autentiskt sätt som det bara är möjligt, någon humor existerar inte. Obehagligt visst, men även intressant. När våldet på film ständigt är på jakt efter äkthet och effekterna knappt går att urskilja från verkligheten, hur blir då den reella verkligheten? JT Petty tar upp dessa frågor i sin film S&MAN (Sandman). Han intervjuar bland annat Fred Vogel (AU), diverse psykologer och sexologer om risken med filmvåldets strävan att efterlikna världen som den ser ut idag. Det snackas snuff (filmer där människor dör på riktigt) och det snackas specialeffekter. Tråkigt nog har jag inte sett filmen, då den inte fått distribution ännu, så någon recension kan det tyvärr inte bli. Men frågorna den ställer är intressanta och den är definitivt värd att hålla utkik efter!

Slutligen, Six Feet Under går i graven med hedern i behåll, så skönt att den läggs ner när den är som bäst. Absolut det finaste som någonsin skådat insidan av en TV.

Brittiska serier

För sju dagar sen satte jag mig i bilen och åkte ner till Stockholm för att hämta upp våra utländska gäster och påbörja inspelningen av musikvideon. Nu är det över och jag känner en viss lättnad och en massa saknad. Men mest har jag separationsångest över att de underbara människor jag har jobbat med hela veckan försvinner och att den erfarenhet vi fått tillsammans kommer att blandas upp med nästkommande projekt och vardagliga händelser. Men så är det alltid när jag jobbat klart. Och det går över.

Så fortfarande inget nytt på filmfronten. Har inte sett en enda film på snart en månad och listan på filmer jag vill se växer sig allt längre och längre!
Just nu ligger tredje delen av Pirates of the Caribbean högst upp. Jag var inte så imponerad av tvåan och trean har nu ett tungt jobb att lyfta ”serien”. Men jag har mina förhoppningar och kan jag bara hitta någon som vill gå och se den med mig inom en snar framtid så kommer jag att spendera mina sista pengar den här månaden på en biobiljett. Och hittar jag ingen att se den med så går jag själv!

Har fortfarande inte sett Free Jimmy som tidigare stått högst upp på prioriterings listan. Dåligt av mig. Vill verkligen se vad de lyckats göra med den.

Och nu över till något annat. Jag brinner personligen för brittiska komediserier. Och efter 5 år i england så har jag hunnit med fler än jag borde erkänna.
Topp tre som alla borde ha sett och har man inte det så går man raka vägen och köper boxen.
Klassiker som Red Dwarf borde tillhöra undervisningen i engelska eller i allafall någon del av ungdomars undervisning.
Black Books (Dylan Moran, Bill Bailey, Tamsin Greig) en speciell serie för alla som har sarkastisk humor. Har blivit en personlig favorit och numera ses som en bibel. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den serien men har beslutat mig för att hålla mig till ett par citat!

Bernard: You know what you are? You’re a beard with an idiot hanging off it.

Bernard: [selling a book] Enjoy. It’s dreadful, but quite short.

Customer: Look, there’s no other way to say this, but I didn’t come in here to be insulted.
Bernard: Well, I didn’t ask for the job of insulting you. In another life, we could have been brothers. Running a small, quirky taveria in Sicily. Maybe we would have married the local twins instead of wasting each other’s time here in this dump. But it was not to be. So hop it.

För allt i världen, se den!!

Annars har jag inga djupa filosofiska inlägg att tillföra denna blogg idag. Är utmattad efter helgen, och längtar efter ett varmt bad och en bekväm säng!

Så, frid mina vänner!

Feed

En feeder kan säkert vara många olika saker, men enligt mig bara en. En feeder är en människa som blir sexuellt upphetsad av att mata en annan människa. Oftast sker detta matande in i absurdum och den som äter (den sk feedee’n) blir till slut gigantisk. Det ska dock tilläggas att denna fetisch kan graderas från fall till fall och att det även förekommer sådana där viktökningen i sig inte spelar ngn roll, här är det alltså instoppandet i sig som är det viktiga. Relationsmässigt sett så lever feedern näst intill alltid i samförstånd med feedee’n. Båda njuter alltså lika mycket, vilket ju är bra. Men det finns undantag … Brett Leonard’s Feed. En synnerligen innovativ seriemördare utövar sitt sjuka yrke genom att mata tjocka människor till döds. Här har vi alltså ett exempel på en situation där bara ena halvan njuter fullt ut. Skönt att sådant bara händer på film.
Feed är en film som lever länge på sin story, som man bara måste älska, men efter att fascinationen lagt sig så återstår tyvärr inte så mycket mer än bara just det. Synd!

Paus

Det har blivit det. Paus. Från filmbloggande och från väldigt mycket mer också för den delen. Mest noterbart mitt filmtittande. Då är det svårt att blogga om film. Men det är slut på klagandet över hur lite film jag egentligen ser och istället ska jag försöka uppskatta den ovärderliga tid då jag faktiskt tillåter mig att äntra filmens värld.

Jag läser inte Filmvetenskap längre. Det har jag inte gjort sen i början på detta år. Jag saknar det en hel del. Allra helst nu när jag är begravd i en uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap. Nu saknar jag den period i mitt liv då en examination gick ut på att se, analysera och diskutera något man verkligen älskar; film. Jag skriver visserligen fortfarande på en uppsats inom Filmvetenskap och så länge den inte är färdig behåller jag lite av det skimmer framför ögonen som de passionerade filmlärarna gav mig. Det skimret behövs verkligen. Oftare än man kan ana.

Det jag trots allt har lyckats komma över i filmväg den senaste tiden har varit lite skakigt. Deja Vu med Denzel Washington lämnade mig lite fundersam. Det var väldigt märkligt att när filmen väl bestämt sig för att övergå till tvättäkta science-fiction så höll man istället tillbaka historien. Varför inte löpa linan ut när man ändå lämnat det konventionella dramats realism bakom sig? Det blev tillslut irriterande att filmen stod där i den öppna sci-fi-dörren utan att någonsin stiga in. Vissa scener var bra, men det blir mer och mer tydligt att Denzel inte gjort en helgjuten film sedan 90-talet (The Hurricane, 1999). Jag gillade visserligen honom i Training Day (2001) och Remember the Titans (2000), men helgjutet? Nja.

Från Remember the Titans är steget inte långt till Coach Carter. Ändra Denzel till Samuel L. Jackson och amerikansk fotboll till basket och vi är där. Coach Carter var helt okej, men när en film både visar sig vara väldigt förutsägbar och sakna all slags distans till sig själv och sina karaktärer, då är det egentligen inte mycket att minnas. Men en söndagseftermiddag när det regnar, varför inte?

Men nu tar vi nya tag. Inga löften denna gång. Nu ska jag ta det som det kommer och försöka hitta den där pärlan som påminner mig om varför jag älskar film. Någon som har något aktuellt och hett filmtips? Jag är väldigt öppen för förslag. Jag vill bli blåst av stolen, tack.