Dick

Jag funderar på att följa Dick Erixons exempel och ta betalt för mitt bloggande. Pengarna hade jag sparat i en buffert för framtida sidospår. De som bidragit med mycket skulle kunna få ngn slags bonus i form utav tex extra hemliga nyheter, eller små Marzipanlimpor.
Om man räknar med cirkus 500 kr om dagen, skattefritt, så förstår ni kanske poängen. Summan jag anses vara värd hade kunnat sättas in på mitt konto, mailas via PayPal eller helt enkelt överlämnas till mig personligen. Det sistnämnda hade kunnat leda till korta angenäma samtal mellan mig och … ngn annan.

Givetvis är allt i detta inlägg på skoj, allt där uppe iaf, och Dick Erixon är en tönt. En tönt som tjänade 90 000 på 5 dagar … suck.

SVT bjuder ikväll landets alla ungdomar på ungdomsfilmen Fröken Sverige, synd bara att de inte kommer att orka se den då den börjar 22.00. Bra jobbat!

En ofrivillig parodi?

Jag och min sambo begav oss till Köpenhamn i helgen för att fira lite extra att vi varit tillsammans i fem år. Det blev ett fantastiskt dygn med strålande sol, mycket god mat och dryck och slutligen en skön natt på ett fint hotell. På eftermiddagen, efter att vi hade checkat in på hotellet, hade vi några timmar att slå ihjäl och eftersom vi redan hade vandrat runt lite på stan bestämde vi oss för att undersöka bioutbudet. Ett stenkast från hotellet ligger färgklicken Palads København som jag både gått och kört förbi många gånger utan att någonsin fått möjligheten att besöka. Där slank vi nu in och möttes av ett ganska bra utbud. Storfilmerna verkar gå varje heltimme och eftersom vi båda två var sugna på något storslaget och/eller spektakulärt så det blev Spider-Man 3.

Big misstake. När jag första gången såg trailern sent förra året fick jag rysningar då filmen verkade vara både fartfylld och ganska mörk. I den färdiga produkten var allt detta totalt bortblåst (även trailern på TV nu är annorlunda och otroligt mycket sämre) och ett flertal gånger under filmens gång tittade jag och min sambo på varandra och bara skakade på huvudet. Man kunde nästan bara skratta åt alltihop. Jag vet inte om man ville närma sig tidningsförlagan (som jag bara som hastigast bläddrat i som liten) med många av de fåniga och otroligt överdrivna, överspelade och överflödiga scenerna? Men som oftast kändes det inte som om man tittade på en superhjältefilm utan snarare en parodi på en sådan. Värst var nog en Venom-indoktrinerad Peter Parker på dansant kvinnojakt med väldigt markerad eyeliner. Det förde dock mest tankarna åt The Mask. Pinsamt är ordet jag söker. Det fanns en handfull element till som jag fann direkt störande men det blir inte så givande att räkna upp allt här. Filmen har sina stunder, kanske främst scenerna med en väldigt bra Thomas Haden Church som den visuella godbiten Sandman, men jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt som till att säga att den inte är sevärd.

Men annars var det en bra helg.

R.I.P

Linda Skugges blogg har gått i graven, den dog uti en skopa skit. Dess själ vandrar just nu runt i bredbandslandet. Kanske är den lycklig, kanske är den elak och besviken. Hur det än är så måste den ju känna ngn slags revanschlust. Ett sug efter hämnd. Jag kan förstå den, då även jag när ett liknande begär.
Fortfarande kan jag drömma om honom, min nemesis in i döden: Niklas Darke. Delvis lever jag för att en gång få konfrontera honom med mitt hat. Niklas, om du nu läser denna blogg (troligtvis är den för intelligent för dig), jag kommer ihåg dig allt för väl, din text förpestar fortfarande mina öron likt kattskit en sandlåda för barn. Du gjorde ett misstag och det var ett för mycket.
Låter det hotfullt? Nja, man ska nog se det mer som en droppe koncentrerad livslust. För till skillnad från vad alla andra säger så är jag helt pro-hämnd. Jag vet hur skönt det kan vara att ge igen, det är … renande.
Men åter till Skugge och hennes blogg. Jag läste den inte så ofta, men jag kommer att sakna den, det var ngnting med den där konsekventa bitterheten som tilltalade mig.

Helgens eskapader

Har som tidigare nämnts spelat in första delen av en musikvideo i helgen. Mycket jobb, lite sömn och en massa skräpmat men så otroligt roligt. Jag älskar mitt jobb!
Hade en väldigt intressant disskution med en kollega om maktkampen inom film/TV världen. Han har jobbat på ganska hög nivå tidigare och har definitivt mer erfarenhet än jag och det är alltid värdefullt att få lite insikt i den värld jag vill ge mig in i. Vi var rörande överens om att de bästa teamen är de som ser ut som ett heterosexuellt äktenskap. En kvinna och en man i ledarposition som respekterar varandra och som kompleterar varandra på ett bra sätt. Ett projekt som är allas mål och ”baby”, samt en massa mostrar och morbröder, fastrar, farbröder, kusiner och syslingar som alla aktivt stöder och arbetar för att projektet skall bli så perfekt som möjligt. Innan detta kan komma till stånd måste en maktkamp förekomma (utom i det riktigt proffesionella situationerna där alla redan har varit med i evigheter och därför inte har något behov av att hävda sig) Vem är den officiella ledaren? Vem är den inofficiella ledaren? Vem kan jag lita på? Vilka är reglerna och hur hårt hålls dom! När detta är över så arbetar alla mot samma mål och projektet blir så mycket lättare och roligare att genomföra! Allt detta har jag hunnit gå igenom i helgen. Nu är jag trött, packar min lilla väska för ytterligare inspelningar söderöver i veckan samt försöker hinna med ett par timmars sömn!
Och när det gäller att se andras filmer och inte bara göra egna har jag hunnit med trailern till Spider Man samt massor med Simpsons avsnitt. Men men, det kommer en dag när jag kan gå på filmfestivaler och ligga på soffan. Men den dagen blir inte den här veckan!

Om det är någon annan som aktivt jobbar med film/TV som läser det här och känner för att kommentera, diskutera eller bara komma med råd så vore det jättekul!

Frid!

Förkylt

Nu är dem efter mig, de satans galningarna och det finns ingen fjärrkontroll; ingen stopp knapp. De kryper genom huden, borrar små hål i min lönnfeta mage, min skäggiga kind. De har bestämt sig för att krossa allt motstånd och jag förstår, deras val av man är helt logiskt, jag kan erbjuda ett sympatiskt yttre + ett inre som håller alla möjliga mått, mätt utifrån en löjligt brant skala. Så valet av kropp är fullkomligt förståligt. Men kan man inte få en paus, vad sägs om det? Måste man verkligen insjukna gång på gång på gång … Nu känner man återigen av kliandet i halsen, det kryper och det hjälper inte hur mycket man än sväljer.