Tabuämnen!

Det finns några ämnen inom filmblogg som är aningen tabu- lagda. Vet inte riktigt om det är för att de är ointressanta ämnen och därför sällan tas upp, eller tvärtom, de skapar så många disskutioner att man tvekar att ta upp dem. Allt som har med sex att göra. Man disskuterar sällan en sexscen. Nu menar jag inte porr, utan bara romantiska sexscener. (Var gränsen går för porr och erotik är en annan disskution) Det är väldigt svårt att göra en scen snyggt romantiskt och sexig utan att den blir överdriven och orealistisk. Alla har väl en åsikt om det, antar jag.
En annan del är alla ”skitfilmer” som man som filmvetare inte borde titta på. Du ser sällan någon som kan sin filmvetenskap erkänna att han/hon faktiskt tyckte om den eller den commersiella filmen. Det är som med musikälskare, någonstans i skivsamlingen finns den där skivan som man hellre skulle dö än erkänna för sina vänner att man faktiskt äger (och förmodligen har betalat dyra pengar för). Men antagligen är det för att något i den filmen slår an en sträng på just dig. Frambringar ett minne, och får dig att känna någonting!
Sedan har vi ju naturligtvis alla kontroversiella ämnen, politik, rasfrågor, könsfrågor osv. Man är automatiskt lite försiktigare med dessa ämnen om man inte vill ha fram en disskution…

Men jag skall erkänna; ni vet den där filmen man inte vill erkänna att man har. Jag har en hel massa av dem, och min första film någonsin var Count Duckula! (Kalle Anka som drakula) Fast jag kanske inte riktigt räknas, för titeln filmvetare skulle jag inte ge mig själv!

Frid!

Giallo feber

Häromdagen köpte jag mig en skiva, en cd, för första gången på minst 3 år och jag kände mig stolt! Känslan av att göra ngnting bra och rätt blev mig nästan övermäktig. För hur omoralisk jag än vill se mig som så tycker jag att det är rätt att betala för sin musik. Fy fan vad tråkigt det där lät …

Har halkat in på italienska thrillers, sk giallos, igen och kan ännu en gång konstatera att en lyckad giallo är bland det bästa man kan lägga sina bortskämda ögon på (och helst två utskurna sådana). Såg Lizard in a woman’s skin av Lucio Fulci, som annars mest sysslat med ren och skär skräck och blev slagen till marken av dess psykedeliska coolhet. (Italienarna, under 80-talet, var otroligt begåvade när det kom till att tända på på film.) Färgerna, klippningen och musiken (Ennio Morricone) skapar här lätt en av de bästa giallos jag ngnsin sett.

Förresten, skivan jag köpte var Nine Inch Nails Year Zero och den ändrar färg efter att man spelat den i CD-spelaren.

En bekväm film

Jag såg An Inconvenient Truth (En obekväm sanning) i lördags. Istället för att ge mig in i någon slags miljödebatt, som filmen har skapat på så många andra håll, vill jag hellre påpeka några saker.

1. Al Gore är ganska rolig. Han lyckas få in en del finurliga skämt och har även en bra tajming. Sen att använda sig av rekvisita under presentationen (lyftmojängen) ger några extra poäng.

2. Han kan verkligen göra intressanta presentationer och använder sitt bildspel som få andra. Sättet han använder bilderna, siffrorna och graferna på, som bakgrund och tyngd till det han säger istället för en text han läser rakt av, är klockrent och något som många föreläsare antagligen aldrig skulle komma på tanken att göra.

3. Jag bryr mig inte så mycket om Al Gore som person, i alla fall inte inom den här filmens ramar. Jag såg honom på Først & sist på SVT för någon dag sedan och han verkade både snäll, smart och sympatisk, även om han totalt gått ner sig i politikens strama retorik. Men i filmen kändes de personliga inflikarna om hans privatliv, t ex berättelsen om han 6-åriga son, inte alls passande. Det var som om man ville förklara varför han bryr sig så mycket om miljön, något som väl egentligen inte behöver någon riktig motivering?

4. Det är ingen dokumentär. Även om det är den mest svårdefinierade genren så är An Inconvenient Truth inte dokumentär i den bemärkelsen att den dokumenterar ett visst händelseförlopp och tar upp frågor och belyser dem från olika håll. Det är ren propaganda för en hotande miljökris som har paketerats som +90 minuters ganska underhållande statistik med en ensam man i talarstolen. Jag tror visserligen inte att Al Gore eller filmens regissör Davis Guggenheim påstår något annat heller för den delen, men det gäller att vara på det klara med vad det är man bjuds (eller matas med). Därmed inte sagt att dokumentärer inte får eller kan se ut så.

Därmed inte heller sagt att jag inte gillade det.

Svampar

Oki, försök hänga med här!

Denna blogg är inspirerad av filmen Human Traffic!(dir. Justin Kerrigan, 1999) Vet inte hur många som har sett denna fantastiska film från england. Regissören var endast 23 år gammal när den gjordes och den innehåller bland annat en j**la massa droger. En drog som den inte tar med är dock svamp, men när jag tittade på filmen (än en gång) tidigare i kväll, började jag fundera just på svamp (som drog) och började leka med orden på de olika språken. Svenskan är ett väldigt fattigt språk egentligen. Tänk er bara. Vi har praktiskt taget samma ord för svamp, svamp i underlivet, fotsvamp, mögelsvamp osv, Jag menar, tänk er bara om vi skulle använda dessa ord på engelskan, hur skulle det låta… -sorry, darling, Id prefer not to take my socks off, Ive got foot mushrooms between my toes!

Just think about it for a while! Svengelska, here I come!

Oki, detta var en avstickare, men dessa måste få förekomma!

Kram H

Lynch på Kobra

David Lynch rör väldigt mycket på sina händer när han pratar, han hypnotiserar en att tro på det han säger och att dessutom tro på det som ngnting fantastiskt och sant. Så är väl fallet då? I alla fall (!), Kobras intervju bjöd på en fokuserad och smakfull Lynch som kändes jävligt direkt och stark, bådar otroligt gott inför Inland Empire vars trailer jag drömt om nu i två månader, efter att ha sett den ska tilläggas. Kaninöron, Laura Dern, skuggor och vämjeligt rött. Tänk er den med en Marzipanlimpa ett gott mörkt öl och en varm slirig vetekudde.

Natti, natti.