Attol

Nu är han igång igen, tänker ni väl nu. Men jag tänker fan inte ge mig, således skickar jag ännu ett mail till Lotta Lotass, då de tidigare tydligen inte kommit fram. Allt jag begär är egentligen bara ett JA, eller ett NEJ. Ska det vara så svårt?

Hej Lotta,

Jag har läst din bok ”Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet” och då jag fann den intressant skulle jag vilja bearbeta den till ett manus för film. Får jag det?

Om det låter bra så får du höra av dig för ett noggrannare formula för hur jag har tänkt mig det hela samt en kort beskrivning av vem jag är och hur jag verkar.

Ödmjukast,
Magnus Blomdahl

Teori

80-talets skräckvåg drog ett tjockt svart streck under ångesten man betalade för att vara levnadsglad, vilket i klarspråk betydde att man var lite för glad i att kopulera, dricka billigt öl och i värsta fall även nyttja narkotiska preparat såsom Marijuana. Gjorde man detta lite för mycket och passionerat inom denna genre under denna tidsera kunde man ge sig fan på att aldrig vakna upp igen och gjorde man ändå det så var det i stympat skick. Fredagen den 13e, The Burning och Black Christmas. För det var så det var och det var så det fortsatte: hedonismen skulle kuvas. Att knulla runt var fel. Och, nu kommer svaret på gårdagens fråga, det har vi kyrkan att tacka för. Det är därför som flickorna i Ginger Snaps inte bara genomgår en vanlig sexuell förvandling utan en lyckantropisk sådan där de drabbas av smak för blod och extrem hårväxt. Och det är därför som sugna oskulder slaktas på löpande band i Cherry Falls.

Filmen om filmen i filmen

Nu har vi fått ännu en ny bloggare här på Film.nu. Välkommen Stina! Vår gemensamma kunskap här på bloggen blir bara bredare och bredare och personligen blir jag inspirerad till att sluta tjata om hur lite film jag ser och helt enkelt bara sjunka ner i soffan och titta. Titta på allt möjligt som jag kommer över så att kravet på att varje film måste vara riktigt bra sjunker lite och att jag istället kan blanda in lite mer kvantitet bland alla den kvalitetsfilm jag sätter i mig (eller vill sätta i mig).

I förra veckans påskhelg såg jag Tristram Shandy, eller A Cock and Bull Story som den också heter. Upplevelsen hade helt klart blivit större om jag hade några som helst förkunskaper om den gode Tristram, men nu blev den bara till en fantastisk lek med filmmediet och alla dess metaaspekter. Den lysande Steve Coogan spelar sig själv i filmen om hur han gör film av Laurence Sternes nio romaner om Tristram Shandy. Efter lite efterforskningar så verkar böckerna i sig innehålla just en hel del av samma utsvävningar som både Coogan och Tristram utsätter publiken för med filmen och filmen i filmen. Det är en underhållande historia och absolut ingen skitfilm som någon hade skrivit på DVD-konvolutet från Videomix. Först trodde jag det var ett PR-trick men när jag nu kollade hos min lokala DVD-uthyrare så hade inte någon av Tristramfilmerna där en sådan text på omslaget. Skumt när det var så snyggt skrivet och nästan lite roligt. Filmen rekommenderas i alla fall p.g.a. en del goda skratt, en del snurriga (och några väldigt smarta) metagrepp och en (liten) del sköna pikar åt riktiga filmnördar. Jag missade säkerligen en del poänger, men Coogan och Rob Brydon var riktigt vassa och filmens största behållning. Vi kan kalla det för ett helt okej hyrtips från mig.

I morgon filmar vi stormen

Ok, då var det mindre än en månad kvar på min 8 månaders utbildning i Ebeltoft, Danmark.

Ebeltoft, en nästan otäckt gullig småstad vid Jyllands östkust med kullerstensgator och dockhusliknande byggnader. Ca 10 minuters gångavstånd från ”city” ligger The European Film College, där det varje år i september kommer runt 110 personer från hela världen för att studera film.

Under dessa månader får du chansen att prova på det mesta inom filmproduktion. All undervisning sker på engelska och lärarna är (mer eller mindre) professionella inom sina områden..

Nog med reklam, här tänkte jag skriva om hur jag har haft det här, vad vi gör och hur en filmstudent ser på framtiden inom branschen.

Lite kort om mig först. Jag heter Stina, är 20 år och är född och uppvuxen i Sundsvall. I gymnasiet gick jag en bild och form-linje och det var där jag intresserade mig för film. Eller fick ett djupare intresse för det kan man säga, intresserad var jag väl redan, som alla andra. Men filmkonsten blev intressant för första gången. Efter gymnasiet gick jag igenom en kortare period av arbetslöshet och lite ångest över framtiden. Så flyttade jag till Stockholm i några månader och jobbade på en restaurang. Efter det drog jag och min vän Julia till Barcelona där vi var i ett halvår. Två veckor efter att vi kommit hem flyttade vi till Danmark. Ja, vi sökte båda och båda kom in.

Så nu är jag här. Ligger inne i mitt och Julias rum i ett av fyra elevhus här på skolan, med datorn på magen. Jag har fått resten av kvällen ledig efter att filmat från lunch till middag, sedan hämtat en eka hemma hos en av våra ”mattanter” Michael, och sen förberett för morgondagens shoot…filmning.. Jag berättar mer om vår tysk expressionistiska stumfilm nästa gång, så länge kan ni kolla in skolans hemsida om ni är intresserade: efc.dk

I morgon filmar vi stormen.