Årets vinnare på Stockholms filmfestival

Juryn har nu gjort sina val – här är alla vinnare på den 20:e upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Den 7,3 kilo tunga Bronshästen för bästa film går i år till en stark berättelse om en familj där föräldrarnas önskan att skydda sina barn blir en studie i manipulation och förtryck – den grekiska filmen ”Dogtooth” av regissören Yorgos Lanthimos.

Årets jury bestod av regissören Björn Stein, producenten Olivier Guerpillon, skådespelerskan Lina Englund, filmkritikern Fionnuala Halligan och sångerskan Maria Andersson.

Nedan följer samtliga vinnare och juryns motiveringar.

Bästa film
 ”Dogtooth” av Yorgos Lanthimos
Juryns motivering: Priset för bästa film går i år till en tankeväckande och engagerande film som tar oss med ett alldeles eget filmspråk till ett mardrömslikt och metaforiskt experiment i manipulation och förtryck. Bronshästen för bästa film går till den grekiska filmen Kynodontas (Dogtooth) av Yorgos Lanthimos.

Bästa regidebut
Cary Joji Fukunaga för ”Sin Nombre”
Juryns motivering: Priset för bästa regidebut går till en sofistikerad, mogen film som uppvisar ett självklart grepp om filmens språk och en stark känsla för hur man bäst berättar en fängslande historia. Alla är i fara här, men aldrig regissören, som mästerligt hanterar alla verktyg han har tillgång till. Filmen tar sina hjältar på en lång och riskfylld resa över en kontinent och låter betraktaren följa med varje steg på vägen. Priset för bästa regidebut går till Cary Joji Fukunaga för Sin Nombre.

Bästa kvinnliga skådespelare
Mo’Nique i ”Precious”
Juryns motivering: Priset för bästa kvinnliga skådespelare går till en skådespelerska som belyser komplexiteten hos en kvinna som slits mellan begär och avsky. Med sin musikalitet, timing och känslointelligens åskådliggör hon karaktärens självbedrägeri. Priset för bästa kvinnliga skådespelare går till Mo’Nique för hennes roll i Precious av Lee Daniels.

Bästa manliga skådespelare
Edgar Flores i ”Sin Nombre”
Juryns motivering: Priset för bästa manliga skådespelare går till en skådespelare som porträtterar både en ung man och ett mycket mänskligt dilemma på ett sätt som gör ett stort intryck. Hans rollkaraktär ramlar ner i en av samhällets många fallgropar men behåller en mänsklighet som lyser igenom i varje scen han medverkar i – med minimalt antal ord, för denna karaktär är ingen pratsam typ. Vi vet att vi kommer se mer av denna Honduranske skådespelare och vi ser fram emot det. Priset för bästa skådespelare går till Edgar Flores för hans rollprestation i Sin Nombre.

Bästa manus
Eran Creevy, ”Shifty”
Juryns motivering: Priset för bästa manus går till en film som har åskådaren fastnaglad i biostolen från den allra första bildrutan. Det är en berättelse om en nedåtgående spiral som landar i ett klimax som lämnar betraktaren kippandes efter andan. Extremt väl uppbyggd med ett underbart tempo och som, trots att den filmades med mycket begränsad budget, visar att man med ett bra manus kan komma långt, och i detta fall – hela vägen till toppen. Priset för bästa manus går till Eran Creevy för Shifty.

Bästa foto
Christophe Beaucarne, ”Mr. Nobody”
Juryns motivering: Priset för bästa foto går till en film där en komplext strukturerad berättelse blir vackert skildrad. Utöver att särskilja de olika handlingarna och göra dem lättare att följa så flätar fotot dem även samman och skapar ett magiskt och extremt innovativt slutresultat som är både spektakulärt och nyskapande. Priset för bästa foto går till Christophe Beaucarne för Mr. Nobody.

Bästa musik
Krister Linder, ”Metropia”
Juryns motivering: Jameson Music Award för bästa originalmusik går i år till skaparen av ett soundtrack som på ett avgörande sätt bidrar till att skapa en unik helhetsstämning i en film som tar oss in i en alldeles egen filmvärld. Priset går till Krister Linder för musiken till Metropia av Tarik Saleh.

Bästa kortfilm
”Logorama” av François Alaux, Hervé de Crécy, Ludovic Houplain
Juryns motivering: Priset för bästa kortfilm går till en högst underhållande vansinnesfärd genom en värld av tecken som är skrämmande lik vårt eget överkommersialiserade samhälle. En innovativ och rolig film om en dystopi där varumärkena blir bokstavligen levande. Priset för bästa kortfilm går till den animerade filmen Logorama av François Alaux, Hervé de Crécy och Ludovic Houplain (H5).

FIPRESCI-juryns val

Årets jury från internationella filmkritikerförbundet FIPRESCI består av Susanne Schuetz (Tyskland), Dejan Petrovic (Kroatien) och Ann Lind Anderson (Danmark).

Bästa film enligt FIPRESCI-juryn:
”Sin Nombre” av Cary Joji Fukunaga
Det Internationella Filmkritiker-priset går till en mångfacetterad film med felfria manus-, regi- och skådespeleriprestationer. Juryn blev rörd av filmens osentimentala ton, dess subtila kärlekshistoria och regissörens originella tillvägagångssätt som väver samman flera olikartade svåra teman där fatalism möter hopp. Det är en berättelse om behovet av tillhörighet, lojalitetens pris och förändringens styrka. Det Internationella Filmkritiker-priset 2009 går till: Cary Joji Fukunagas film Sin Nombre.

Hedersomnämnande:
Det Internationella Filmkritikerfederationen ger även ett hedersomnämnande till filmen Precious av Lee Daniels för dess kompromisslösa mod att berätta en rå historia om övergrepp, med Mo’Niques enastående i rolltolkning som mamman.

Övriga priser:

Audience Award (Publikpriset):
Stockholms filmfestivals publikpris 2009 går till ”The Cove” av Louie Psihoyos

1 km film stipendiet 2009 går till:
Amanda Kernell, regissören till ”Att dela allt”
Motivering: Årets vinnare berättar med ett slagkraftigt bildspråk en historia om spänningen mellan två älskare som nått en brytpunkt i sin relation då den ena av dem vill börja leva monogamt. Med nerv och narrativt driv drar hon med oss på en emotionell resa som skakar om och berör. Att denna smärtsamma skildring samtidigt är så vacker bådar gott inför framtiden för Amanda Kernell, regissören till ”Att dela allt”, årets 1km-film stipendiat!

Hedersomnämnande 1 km film:
Jöns Mellgren, regissören till ”Den mörka ön”
Motivering: För sitt trollbindande berättande, imponerande fingertoppskänsla och förmåga att levandegöra en hel värld ur en enda mörk ö av papp, går årets hedersomnämning av 1 km film till Jöns Mellgren och hans kärlek till hantverket i Den mörka ön.

Vinnaren i ifestival:
”Pim, Pam, Pum” av Asier Urbieta och Andoni De Carlos

Stockholm Lifetime Achievement Award 2009:
Susan Sarandon erhåller 2009 års Lifetime Achievement Award med motiveringen: Från en laglös servitris till hängiven nunna – Susan Sarandon skapar karaktärer, inte roller. Reflektion, förförelse och uppror levandegör hennes alter egon och utgör hörnstenar i hennes skådespeleri. Resultatet blir mångfacetterade kvinnogestalter, där feministisk glöd och kvinnlighet möts, vilket gör henne till en perfekt mottagare av årets Stockholm Lifetime Achievement Award.

Stockholm Visionary Award 2009
Luc Besson erhåller 2009 års Visionary Award med motiveringen: Luc Besson, en renässansman som gjort outplånligt intryck i filmens värld som manusförfattare, regissör och producent. Han har obevekligt utforskat nya världar och tagit med oss på en personlig resa från underjordiska tunnelbanesystem till havets botten, från djupaste rymden och in i sagornas värld. Luc Besson är definitivt en visionary.

Rising Star 2009 – Anastasios Soulis
Skådespelaren Anastasios Soulis erhåller årets Rising Star utmärkelse som instiftats av Stockholms filmfestival och L’Oréal Paris. Juryn, som består av representanter från Svenska Filminstitutet, Film & Tv-producenterna och Teaterförbundet samt skådespelarna Marie Richardson och Gustaf Hammarsten, har utsett skådespelaren Anastasios Soulis till Rising Star 2009 med följande motivering:
”Vår skådepelare utses till Rising Star för sin förmåga att med styrka och mjukhet, därtill med ett absolut gehör, gestalta unga människors liv och drömmar. Under 2009 har vi sett denne skådespelare i så annorlunda filmer som ’De halvt dolda’ – i vilken han gör ett ruggigt porträtt av en ungdomsledare, den välmående svärsonen i ’Bröllopsfotografen’ – med det goda ’curlinglivet’ framför sig via hans roll som lillebror till storfräsaren i Johan Falk-filmatiseringarna – han som vill bli lika tuff, kall och rik som sina förebilder inom den kriminella världen – till den ytterst mjuke och osäkre vännen i ’Prinsessa’, som vinner sin självständighet under resans gång. Vi vill ha mer och längtar efter att se vår Rising Star briljera såväl i huvudroller som i nya finslipade biroller.”

Festivalrapport nummer 7

Hirokazu Kore-Edas nya film ”Air Doll” om en sexdocka som vaknar till liv, är en fin och mysigt smörig film. Jag är dock osäker på exakt vad filmen handlar om och jag ser det som lite riskabelt att försöka läsa in något om ”kvinnan” i denna film, trots att det förmodligen är enkelt. Istället tror jag mästaren Kore-Eda har gjort en film om livsåskådning på gräsrotsnivå. Pessimist eller optimist?

Kore-Edas förra film, ”Still Walking”, är smörig på samma sätt som ”Air Doll” är smörig. Men det är en finstämd och gullig smörighet som jag faktiskt kan uppsatta. Ibland kan man ställa svårare frågor utan att göra filmen helt becksvart.

En film som man inte kan kalla alltför sömnig är Urszula Antoniaks ”Nothing Personal” (inte att förväxla med den andra ”Nothing Personal” som visas på festivalen), som handlar om en ung kvinna som traskar runt i Irland på jakt efter lite lugn och ro.

Filmen rullar förbi i ett långsamt tempo och den berättar inte särskilt mycket om huvudkaraktären, eller inget alls som regissören efteråt stoltserade med. Alltså har vi att göra med en film om situationer, och inte en karaktärsstudie. ”Nothing Personal” är inget mästerverk, men väl en bra film om en osympatisk ung kvinna där dock miljöerna oftast blir intressantare är själva händelserna.

Festivalrapport nummer 6

”Soundtrack for a Revolution” är en dokumentärfilm där nyinspelade intervjuer mixas med uppträdanden av artister som Richie Havens och John Legend och med arkivbilder från sextiotalets svarta frihetskamp. Denna mix gör att filmen flyter förbi väldigt fort trots att den förlitar sig på väl enkla medel och har ett upplägg som man sett mången gång förut.

Trots att filmen slutar med att ett antal människor säger att kampen måste fortsätta, tycker jag att filmen kan vara något problematisk just för att den ger oss en illusion om att vi kommit en bra bit på vägen, vilket vi också har, men filmen förirrar sig tyvärr alltför mycket i nostalgi för att den ska kunna vara den kampfilm som jag tror den vill vara, och som den bör vara.

En film som tar upp en mindre kamp är Andrew Bujalskis ”Beesvax”, en film om ett syskonpar i Austin. Den ena av systrarna, Jeannie, har problem på jobbet, hon har en liten affär som hon samäger med en person som inte har riktigt samma syn på företaget som Jeannie.

Jag är osäker på hur Bujalski arbetar med dialog. Det finns en tendens hos mumblecorarna att improvisera dialog, men oavsett om den i ”Beeswax” är improviserad eller inte så känns den som det, vilket är bra. Bujalski har lyckats att filma en grupp karaktärer så att de framstår som äkta, både som karaktärer och människor. Och att sedan en av karaktärerna sitter i rullstol vilket inte framstår som ett gigantiskt problem i filmen är såklart värt att beundra.

Stockholm filmfestival

Jag håller absolut med Stephan Ramstedt i allt han skriver om Samantha Mortons The Unloved i hans inlägg Festivalrapport nummer 5. Det var utan tvekan den bästa film jag sett under årets festival. Lite partisk är jag i och för sig eftersom jag är bekant med manusförfattaren Tony Grisoni plus att kostymassistenten på The Unloved, Francesca Salter-Dvorak, var min kostymör på min senaste film The Theory.

Jag hoppas verkligen att den tar hem ett pris på prisutdelningen ikväll och självklart är jag själv lite spänd inför den, eftersom jag har en tiondels chans att ta hem 1 km film stipendiumet.

Men hur det än går ikväll så har jag haft en fantastisk festival och fått träffa så otroligt mycket trevligt folk som utgör den svenska filmindustrin, så jag är jättenöjd över min vistelse här. Berättar mer om prisutdelningen vid ett senare tillfälle.

Festivalrapport nummer 5

Jag ställer mig lite ambivalent mot episodfilm som fenomen. De är ofta rätt roliga att se på, men också såklart väldigt ojämna. Så är även fallet med ”Sawasdee Bangkok”, en episodfilm med fyra olika regissörer varav en av dem var jag bekant med innan. Pen-Ek Ratanaruang har gjort filmer som ”Universums Sista Dagar” och ”Invisible Waves”, två mycket bra filmer som jag håller nära mitt hjärta.

Precis som jag förutspådde var det inte Ratanaruangs bidrag som gjorde mig besviken. Ratanaruangs episod om en överklasskvinna som får sin bil lagad av en hemlös och döv man var inte bara den vackraste berättelsen, det var även den klart snyggaste episoden, där Ratanaruang digitalt fångar Bangkoks splittring i det traditionella och det nya med stor precision.

Resterande episoder (förutom nummer två) var så platta att jag inte ens orkade lägga regissörernas namn på minnet. Det enda jag vill tillägga om denna film är att jag äcklades mycket av den första episoden, där en blind flicka träffar en ung man som tar ut henne på sightseeing. En historia som liknar den klassiska sagan om en (hjälplös) prinsessa som måste räddas av den tappre riddaren. Dock vill jag tipsa er om det galna som händer efter att filmens eftertexter rullat klart. Jag hoppas såklart att ni som läser detta aldrig vanärar filmskaparna genom att gå före filmen är slut (d.v.s efter eftertexterna). Men ifall ni gör det. Sluta med det. Och gör det absolut inte om ni ser ”Sawasdee Bangkok”.

Jag slutar aldrig att fascineras av filmer som handlar om att se och att uppleva. ”Flickan” handlade bitvis om det, detsamma gäller Samantha Mortons ”The Unloved”. I klassisk diskbänksmanéer får vi här följa en ung flicka som efter att ha misshandlats av sin far tvingas flytta in på ett barnhem. Styrkan i ”The Unloved” är att den håller sig så långt borta från klyschor som den bara kan, trots att dessa är relativt vanliga inom socialrealism.

”The Unloved” är dock inte en klassisk socialrealistisk berättelse, utan gränsar istället till någon slags poetisk realism. Molly Windsor som spelar huvudrollen är helt lysande, i hennes ansikte speglas det hon upplever på ett gripande och vacker sätt, trots att det hon upplever är dystert och ofta hemskt. Det skulle vara lätt att anta att Morton som ofta prisas för hennes skådespelartalanger är duktig på personregi. Men så verkar också vara fallet, för det är inte bara Windsor som går pricklös ur detta drama, min favorit Robert Carlyle imponerar stort, vilket även Lauren Socha gör i rollen som Lucys vilsna vän.

Det hade dock varit orättvist att bara hylla ”The Unloved” för dess skådespeleri. Morton visar även en känslighet för bild- och ljudspråk. Till skillnad från vad damerna bakom mig sade efter visningen så märks det verkligen inte att detta är en debutfilm. ”The Unloved” är en film gjord av en säker hand, som vet att en regissör måste älska alla sina karaktärer.