Om Cinematekets Oktoberprogram

Tiden går och håret grånar. September är slut och Oktober har sin början, vilket såklart innebär en massa film på Cinemateket. Likt förra månaden visas alltför många filmer som undertecknad inte sett för att jag ska kunna skriva mer ingående om programmet. Därför följer en liten lista på några filmer bara en idiot skulle missa.

Week-end.
Ett av Jean-Luc Godards många mästerverk. Jean Yanne och Mireille Darc åker ut på en utflykt i den franska landsbygden men möts av absurda galenskaper skapade av vårt kära kapitalistiska samhälle. Vi kan bl.a. se en brinnande Emily Brontë, världens bästa bilkö och Jean-Pierre Léaud som sjunger i en telefonkiosk. Visas den 27 kl. 16:00 och den 30 kl. 18:00.

Fruktans lön.
Ingen film har någonsin fått mina så annars starka nerver att bryta samman på samma sätt som Henri-Georges Clouzot gör i Fruktans lön. Yves Montand med sällskap ska transportera nitroglycerin på en krokig grusväg. Visas den 2 kl. 18:00 och den 24 kl. 14:00.

Hyresgästen.
Polanski är uppenbart besatt av rum. Vi kan se hur rummet utgör en viktig del i många av hans filmer. Från Kniven i vattnet via Repulsion och Cul-de sac till Rosemarys baby och slutligen även i Hyresgästen, är rummet av stor vikt. I den sistnämnda filmen är rummet nästan filmens huvudroll. Polanski visar här inte bara hur utsökt han kan vara som regissör, men även som skådespelare. Visas den 20 kl. 16:00 och den 28 kl. 18:00.

Aska och diamanter.
Polanskis vän Andrzej Wajda har inte fått lika stor uppmärksamhet som den nyligen arresterade. Men under sextiotalet höll han en minst lika god klass och gjorde ett flertal mycket intressanta filmer. Aska och diamanter är en av dem, och kanske den jag tycker bäst om. En nyrestaurerad kopia visas den 13 kl. 18:00.

Apan.
Om Ruben Östlund är Plattforms stora namn så är Jesper Ganslandt Fasads stora namn. Trots att jag tycker att Östlund gör bättre filmer så tycker jag att Ganslandt är mycket intressantare. Detta beror helt och enbart på att Östlund gärna pratar sönder sina filmer, och gör det knappt värt att se dem, medan Ganslandt är mer hemlighetsfull vilket jag i vissa fall föredrar. Förhandsvisas och inleds av regissören den 18 kl. 18:00.

The unholy three.
Tod Browning kan ses som en föregångare till regissörer som Samuel Fuller eller Sam Peckinpah. Deras filmer har en hård och tuff yta, men ett innehåll som får pseudointellektuella clowner som Cameron Crowe att bli gröna i ansiktet av avund. Jag har dock inte sett The unholy three, men efter att ha läst beskrivningen och sett Brownings Freaks kunde jag inte låta bli att rikta lite uppmärksamhet åt denna film. Visas och ackompanjeras av mästerliga Matti Bye den 10 kl. 18:00.

Kelly Reichardt är en av de regissörer som jag läst mycket om men aldrig sett en film av. Andra regissörer jag har ett liknande förhållande till är Pedro Costa, Jean Eustache, Luc Moullet och Johnnie To. Jag blev därför extra glad över att Cinemateket visar tre av Reichardts filmer. Var god en god medborgare och betala dina skatter och se dessa tre filmer, det är för ditt eget och samhällets bästa.

Invitation till Rio

På lördag, gott folk, så är det äntligen dags för den första inofficiella premiärvisningen av vår dokumentär Suburban Madness! Vi visar den för hela teamet och våra vänner och bekanta i London.

Resan började i Rio de Janeiro i Brasilien och har nu kommit så långt som Rio Cinema i Dalston, östra London!

Suburban Madness, crew screening, Rio Cinema

Vi har 400 platser att fylla så den som befinner sig i London och önskar ta del av vår lilla visning kan mejla oss på info (at) happyendingsproductions.co.uk med hur många platser du vill reservera.

Allt info kan ni hitta på projektets blogg!

Lite senare i höst dyker jag upp i Sverige, men mer om det senare…

En brist i dagens filmkritik

Innan Al Gore uppfann internet var det lite besvärligt att leta information. Man var tvungen att gå, eller ta bussen till biblioteket och leta bland dammiga böcker. Dessa dagar räcker det med att peta lite på ett tangentbord om man vill veta vad W.C. Fields hade för skostorlek.

Just för att det tog lite tid att leta information innan internetrevolutionen, var det bra att en filmrecension innefattade en kort beskrivning av recensionsobjektet. Men nu vet vi förmodligen redan vad en film handlar om (efter trailers och imdb), innan vi ser filmen, eller innan vi läser recensionen. Därför behövs inte riktigt en utförligare beskrivning av filmens handling i dagens filmrecensioner.

En annan sak som internetrevolutionen införde var amatörkritikern. Jag ställer mig lite Janusansiktad till denna grupp av kritiker just för att dess kritik ofta är mer amatörmässig än kritisk. Men eftersom jag själv är en del av denna grupp kan jag inte riktigt avfärda den helt och hållet.

Istället bör vi försöka hjälpa varandra.

Därför börjar jag med att föreslå ett slut på alla dessa recensioner som börjar med fyra stycken om filmens handing för att sedan avslutas med ett femte och sista stycke där det lämnas plats för uppfattningar/tolkningar. Istället bör vi gå rakt på sak. Dagens samhälle är alltför jäktigt för att man ska hinna läsa om en films handling tre gånger innan man spenderar två timmar med att se själva filmen.

Däremot har jag inget emot spoilers, de kan vara till stor hjälp när man försöker tolka en films meningar och funktioner.

Wait for it…

Så många storslagna filmer som hägrar! De största nutida filmskaparna har slängt ihop sina nya mästerverk, som alla har sagotema.

Den mest olycksbådade regissören genom tiderna, Terry Gilliam, har slängt ihop The Imaginarium of Doctor Parnassus (där den avlidne huvudrollsinnehavaren Heath Ledger byts ut mot Johnny Depp), Spike Jones har filmatiserat en av mina favoritsagor som barn Where the Wild Things Are, Wes Anderson har animerat Roald Dahls Fantastic Mr. Fox och slutligen Tim Burtons Alice in Wonderland!

Det enda som saknas är om David Lynch skulle göra Bambi.

I helgen filmade vi klart min senaste kortfilm, The Theory, som vi påbörjade inspelningen för i slutet av juni. Vi filmade i Belsize Park i norra London i en art deco lägenhet från 1930 med Tim Burton som granne. Min fotograf och regiassistent fick äran att le åt Helena Bonham Carter när hon gick förbi dem på gatan. Tim Burton såg vi dessvärre aldrig skymten av.

The Theory by Eva-Marie Elg with Terry Jermyn and Heather Allen

Själva filminspelningen gick lysande och vi är nu redo att påbörja efterarbetet.

Ett filmtips som man kan se just nu: Pedro Almodovars Broken Embraces som jag missade i Cannes, är en hyllning till film – både som arbetsplats och film som dokumentation. Så färgglad att man nästan kan känna smak i munnen.

Cinemateket: September

Cinemateket kan känna sig nöjda med deras Septemberprogram. Filmvalen var så bra att jag tvingades, av tidsbrist, välja bort filmer, istället för att välja vilka filmer jag ska se.
Eftersom detta innebär att jag inte har sett så mycket av denna intressanta buffé så kan jag självklart inte skriva om den, om jag inte gör som Christopher Hart vill säga.

Men för att ni inte ska känna er helt vilse i pannkakan så listar jag fem filmer som alla måste se från Septemberprogrammet.

Brottsligt uppsåt.
Denna film är inte alltför lätt att se, den är inte utgiven på DVD, och någon VHS-kopia har jag inte sett röken av. Många intressanta regissörer, däribland Jean-Luc Godard, Roman Polanski och Ugo Gregoretti, ligger bakom denna episodfilm från 1964.

Matti Bye väljer stumfilmer, och spelar piano till dem.
Man behöver bara kika på September- och Oktoberprogrammet för att inse att Bye har en väldigt bra filmsmak. Ta bara dessa titlar i gapet så förstår ni vad jag menar, Entr’acte, La coquille et le clergyman och Anémic cinéma.

Mannen med filmkameran.
Dziga Vertovs metafilm från 1929 är numera en klassiker. Det ska bli roligt att höra Matti Byes musik till denna film. Efter det ska jag se samma film med Michael Nymans musik. Sedan kommer jag nog ha sett nog av Filmkameramannen för minst ett år.

Sista skrattet.
F.W. Murnau var en av de största stumfilmskaparna. Han visar stor medmänsklighet trots att hans filmer är mörka och till viss del pessimistiska. Det är mer än man kan säga om förra programmets guldgosse Rainer Werner Fassbinder. Matti Bye framför musik till denna film.

Let’s get lost.
Chet Baker var en av de största jazzskaparna. Bruce Weber har gjort en fint och varmt porträtt av en åldrande och påtagligt luggsliten Baker. Bakers fina musik blir ännu sorgligare när man ser den komma från den trasiga och sorgliga karaktären som Baker tyvärr utvecklades till. Let’s get lost är min favorit av alla dokumentärfilmer om musikanter. Just för att den på ett ärligt och okrystat sätt representerar karaktären den handlar om.