Jag sag precis nyutgivningen av Fritz Langs Metropolis (The Complete Metropolis) och jag är helt betagen. Filmad 1927, den är fortfarande lika relevant idag. Ett flertal restaureringar av filmen cirkulerar redan, men efter upptäckten av nästan samtliga av de betydelsefulla förlorade scenerna (som hittades i arkivet i Argentinas filmmuseum Museo del Cine), så har alltså en ny version getts ut i Amerika och i ett flertal Europeiska länder.
Filmen utspelas i en dystopi och tar upp ämnen som klassystem, manipulation, propaganda och grupptryck. Karaktärernas utanförskap leder till ilska och våld medan hjältarna kämpar för att göra sina röster hörda.
Metropolis är bland de främsta mästerverken inom både expressionismen och hela stumfilmsperioden samt den film som mest lade grunden för science fiction genren som vi känner igen den idag, med filmer som till exempel Blade Runner (1982, 1992 och 2007). Rykten cirkulerar att en ny version av Metropolis kan komma att spelas in, men se originalet. (Är det någon som föredrar 1998’s version av Psycho, bara för att den spelades in på färgfilm?)
Den mest kontroversiella stjärnan under samma period skulle ha fyllt 104 i år den 14 november. Skänk en tanke till Louise Brooks (14 November 1906 – 8 August 1985) som trots endast ett fåtal stora huvudroller har nått kultstatus som en av stumfilmens absoluta filmikoner. Filmvetaren Henri Langlois ska ha sagt ”There is no Garbo, there is no Dietrich, there is only Louise Brooks”. Hon var en kvinna som tillät sig själv existera till sin fulla kapacitet utan att bry sig om omvärldens ideal eller att låta sig själv defineras.
Louise var en amerikanska som blev ett namn i och med samarbetet med G. W. Pabst med filmen Pandora’s Box (1929) i Weimarrepubliken. Det var här expressionismen växte fram för att mot slutet av 20-talet skingras ut till socialrealistiska genrer inspirerade av den Nya sakligheten (New Objectives/Neue Sachlichkeit). Louise Brooks 100-åriga födelsedag firades 2007 i New York med en fotografiutställning – ”Louise Brooks and the ’New Woman’ in Weimar Cinema”. Louise ikoniserade framtidens kvinna med en frigjord jämnlikhet.
Så vad har hänt sedan 20-talet, ideologiskt sätt? Visst kämpar vi fortfarande för demokrati och ett rättvisare samhälle? Att filmer från över 80 år sen fortfarande speglar vårt samhälle är ju nästan lite pinsamt. Varför har vi inte kommit längre? Kan vi inte se framåt och skapa nya historier istället för att ständigt se bakåt i tiden efter saker vi kan berätta igen – men i 3D och CGI så även den unga generationen tycker det är intressant! Jag tycker det är en förolämpning mot dagens ungdom att inte ge dem möjligheten att utforska och fascineras över dåtidens filmer. Stumfilmen besitter nämligen en möjlighet som är omöjlig idag; den låter publiken tänka själv, istället för att matas med dialoger som idiotförklarar publiken.
Nu avrundar jag med att säga att jag kommer besöka Stockholm filmfestival till helgen och mina tips till er är All Good Children (som jag beskrev i mitt inlägg från Cannes, #III) och This is England ’86, drama och härlighet på hög nivå!
Sedan drar jag vidare till Köln i Tyskland för Unlimited Film Festival, där min och Kolbeinn Karlssons första film Att Sova och Drömma om Mat tävlar i den Europeiska kategorin.
Samtidigt som vår film tävlar i Tyskland så sätter Kolbeinn upp Kerubfesten på teatergalleriet i Uppsala.
Kerubfesten är ännu en bearbetning och fördjupning av hans serie ”Att Sova och Drömma om Mat”. Den magiska sagoskogen kommer att byggas upp i naturlig storlek och kommer att befolkas av samma sorts behagliga varelser som ni kan se i hans serie på länken ovan. Ett bankettbord har dukats upp och de som läst serien eller sett filmen har en aning om vad som kommer att serveras. Samtidigt rör sig värdinnan i lokalen, och interagerar med gästerna samt dansar till sitt eget behag.
Öppningen är den 27 november. Gå dit! Vad ni än gör!
