Suspiria!

Mitt förra inlägg var det första att bli kommenterat, vilket firades med champagne trots att jag i kommentaren hånades och blev kallad idiot.

Detta fick mig att minnas en diskussion som jag en gång hade med en amatörskådespelare. Det som hände var att jag såg en Million Dollar Baby-poster och påstod att filmen inte var bra trots att jag inte sett den.
En lång diskussion följde där jag argumenterade för att man ofta vet om man kommer att gilla en film eller inte, och skådespelaren sa att man ska vara öppen för allt, allt!

Anledninen till varför jag, i samband med mitt förra inlägg, blev kallad idiot var att jag sa att filmen Romper Stomper inte är lika bra som Eternal Sunshine of the spotless mind, Punch-Drunk Love och The Fountain, trots att jag inte har sett Romper Stomper.
Den idiotförklaringen har inte ändrat mina åsikter, hur skulle den kunna göra det?

Nyligen såg jag Michelangelo Antonionis Il desserto rosso, och av det jag hade läst om den så väntade jag mig ett mästerverk. Och visst var den så bra som jag hade tänkt mig, om inte rent av bättre.
En annan gång såg jag Uwe Bolls Alone in the dark, som jag på förhand hade klassat som en sktifilm som är så dålig att den blir rolig till slut. Jag hade rätt den gången också.
Jag skulle kunna rabbla exempel tills tidens slut, men jag nöjer mig här.

Följande faktorer spelar in på mina gissningar:
Regissören.
Skådespelarna.
Kritiken filmen fått.
Allmänhetens åsikt om filmen.

Ett annat exempel:
Richard Kellys Southland Tales, som jag faktiskt hade relativt höga förhoppningar på. Denna film uppskattades föga av både kritiker och publik. Men jag tänkte att kritikerna säkert missade något och att publiken inte gillade den eftersom den var något de inte sett tidigare.
Jag var dock misstänksam, och jag visste att det inte var en omöjlighet att Richard Kelly blivit dålig.
När jag senare såg filmen förstod jag varför kritikerna hade reagerat som de gjort. Filmen var verkligen kass.

Detta bevisar att mina misstankar ofta stämmer överens med verkligheten.

Så varför ska jag ta emot allt med öppna armar? Det leder enbart till att jag slösar bort värdefull tid framför filmer som förmodligen inte gillar.
Och tro nu inte att jag på förhand bestämmer om jag gillar en film eller inte, för så är inte fallet. Jag har bara mina misstankar.

Stephan.

Dokuskräcken har passerat start

Det känns som att man gått varvet runt vad gäller den dokumentära delen av skräckgenren. Vad som började så bra med Blair Witch Projekt (filmen samt marknadsföringsdelen var begåvat utfört) har nu fortlöpt till filmer som Romeros Diary of the Dead och The Zombie Diaries. Skillnaden är bara den att man inte vågar ta de oskrivna reglerna på allvar längre utan det skall experimenteras med både form och ljud.

The Blair Witch Project var simpel på alla sätt och vis, på ett sätt som verkligen fick en att tro på storyn och karaktärerna. Under filmens gång trodde man till och med, från och till, på att materialet var autentiskt (kanske mest för att man så gärna ville …). Och detta senare måste ju vara grundidén med dokuskräckgenren. Men varför då utveckla konceptet till någonting otrovärdigt och mer spelfilmsaktigt. Det enda du får då är ju på det stora hela en spelfilm med ett dokumentärt anslag som ser billig ut och som man bara irriterar sig på. I The Diary of the Dead t.ex så har man lagt på musik för att förstärka vissa scener! Visserligen förklaras effekten i filmens början av en av de överlevande men det kvittar liksom; illusionen är förstörd. Samma problem lider The Zombie Diaries av. Till det yttre en lågbudgetfilm som hade kunnat bli bra om man bara låtit den se ut och verka som en sådan, men nej, på med lite dova synthtoner och skiten är förstörd.

Det skall dock sägas att man fortfarande kan se bra dokumentär skräck som fungerar och som anstränger sig för att ge oss tittare en bild av hur verkligheten skulle kunna se ut om man var där för att bevittna ett (ruggigt) skeende. August Underground och Cloverfield (faktiskt!) är två bra exempel. Men, men, det fortsätter väl bara och snart har vi gått varvet runt igen. Kanske blir det perfekt då.

Inte som Pans labyrint

Guillermo del Toro PRESENTERAR Barnhemmet. Jahaa, det var inte han som hade gjort filmen, inte regisserat och så. När jag först såg den skrämmande affischen på biograferna i Buenos Aires (där jag spenderade våren, billigt med bio där så det blev en hel del!) så blev jag genast väldigt sugen att se filmen och trodde att den skulle ligga lite i samma genre som Pans labyrint; hemsk verklighet blandat med sago-mystik (fast i scenen med jag-har-mina-ögon-i-mina-äckliga-händer-och-har-för-mycket-hud-och-äter-barn-varelsen så visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det var helt hysteriskt. Jag och mina vänner bara skrek och skrattade på samma gång och klängde på våra stolar. Den är helt galen den scenen. Och hon inte kommer upp ur hålet som hon måste rita själv med krita för att komma därifrån…ja ni som har sett den ni vet! Asså hjälp! Man är så uppe i varv så man är helt slut.)

Tillbaka till Barnhemmet. Den var ju inte alls så! Här snackar vi smygande skräckfilm. Den är asbra. Alltså den är helt otrolig. Och eftersom den är på spanska så visades den inte med text. Det gjorde det hela ännu läskigare tror jag. Jag som övat upp min spanska ganska bra vid den tidpunkten förstod väl i alla fall 90% av vad de sa. Det gick så pass bra eftersom det är en film med så pass långsamma och lugna dialoger. Woody Allen hade inte fungerat liksom. Men vilken film. Och jag såg den själv, och det satt ingen på min rad, och ingen framför mig. Det var riktigt creepy. Vågade knappt vända mig om efter ett tag. Var helt snurrig när jag lämnade salongen. Hade lite svårt att sova…

Man ryser, hoppar till, blir känslosam, och fängslas så totalt av denna klockrena film. Se den om ni inte gjort det. Bara se den. Fast den är ju sjukt läskig. Men ibland är det ju liksom värt det.

Det blir bra det här

Gaah! Nu ska ni se, att det här blir så bra så. Så skönt att få peppra ner något ställe med texter som förhoppningsvis inte bra gläder mig. Sug åt er freaks. Eller vad ni är. Intresserade antagligen. Jag skulle inte kalla mig något filmfreak egentligen. Hemskt förtjust är nog bättre.

Nu ska jag se Morden i Midsomer-så knäppt att den serien kan handla om fruktansvärda människoöden men ändå vara så ”myspys”. Eller så ser jag The Wedding Date som går på tv. Inte så bra film antagligen men shit vad nice med lite romcom när man känner sig lite ensam. (Spelar väl in det ena…)

Ciau

Filmblogg för Iphone

Filmblogg för Iphone Nu är även den här bloggen Iphone-anpassad. Om du surfar till den här sidan med en Iphone eller Ipod Touch kommer du direkt in på den anpassade sajten. Du kan också gå till iphone.film.nu och klicka på på ”Blogg” i menyn.

För att komma till vår vanliga Iphone-sajt från bloggen, välj ”Menu” längst upp till höger och klicka sen på iphone.film.nu.

Om du råkar hamna i vår vanliga blogg med en Iphone, finns det en länk som tar dig till specialsajten högst upp i mittenspalten.

Har du synpunkter på vår Iphone-tjänst – kommentera gärna nedan!