Snart läggs min intervju med Adam Mason och Simon Boyes (Broken) upp på internetet, länkar så fort det blivit av. Jag är rätt nöjd med mina frågor och ser fram emot att ta mig ett snack med kungen, Fred Vogel, härnäst. Tanken är att det i slutänden ska bli någon slags bok om den nya extrema filmen, den genre som känns viktigast idag. Med denna tanke i bakhuvudet känns det ännu sorgligare att en för övrigt sjysst filmfestival som den korta franska filmfestivalen i Stockholm inte visar två av årets bästa franska filmer: Frontiere(s) och À l’intérieur. Kanske har de inte hört talas om dem eller så tycker festivalledningen inte att de passar in … det råder en ignorans vad gäller kvalitetsvåld här i sverige. Man märker det från och till, tydligast var det nog i november och stockholms filmfestival. Deras Twilight Zone sektion måste ryckas upp, uppenbarligen har de ansvariga ingen koll alls eller så bryr de sig bara mer om ”viktigare” avdelningar.
Koma?
Nu blir jag nästan rädd… Vem är jag, vad har jag gjort? Jag har haft mycket att göra de senaste veckorna, och inte haft ork att sitta vid datorn. Men jag har hela tiden haft mitt inlägg om filmen Varg i tankarna. Det var ett tag sedan jag såg den nu, men jag ville hemskt gärna skriva ner vad jag tyckte.
Döm om min förvåning när jag loggar in idag, och inlägget redan är publicerat! Jag måste ha befunnit mig i koma, för jag har inget som helst minne av att jag lagt in texten… Den är ju inte ens färdigskriven för guds skull.
Ibland skrämmer jag mig själv.
Grisfilmen
Det finns filmer man blir förvånad över att man aldrig hört talas om, få sådana. Jag anser mig nämligen vara något av en cineast, jag mästrar och beter mig som om morgondagen redan var kommen eller som om jag inte fick smaka bröstmjölk förrän i vuxen ålder. Det är ett problem som jag måste leva med och som blir lite lättare att hantera vid upptäckandet av små vansinniga obskyriteter såsom ”The Pig Fucking Movie”. Blev tippsad om denna av en kort facebook bekantskap. Han /hon länkade stämplat i blod till en nedladdningssida där ”The Pig Fucking Movie” fanns att ta hem för isolerad beskådning, ty denna ser man på allena och inte på något annat sätt. Trots urusel kvalitet så kollade jag klart på filmen. Jag tänkte tillbaka på det tidiga 90-talet och sunkiga avmagnetiserade kassetter med tyskt gore och svensk indie som ”Elaka Rune och Sune”. Och vilken upplevelse det blev. Kort: The Pig Fucking Movie aka Vases de Noces akaOne Man and his Pig aka The Wedding Through handlar om en ensam bonde besatt av sin gris, de lever i samförstånd och älskar varandra. Vad de gör är inte relevant det är vad vi får se som spelar ngn roll: mannen som springer runt, runt sin gård på jakt efter grisen. Mannen som går på toaletten och dricker sitt urin. Mannen som skaffar barn med sin gris och slutligen begraver sig tillsammans med den. En mycket märklig film alltså. Men bra! Jag ger den nog 4 getingar av fem. Eller tummen upp.
Dagens djur: gris.
SFI söker nya vägar
Nej, jag säger bara nej och åter nej. Mia Engberg har erhållit 350 000 från SFI för att stånka fram den ”feministiska” ”porrfilmen” Dirty Diaries. Åhh nej! Då har vi ännu en halvtimme suddig Kulturama könsfilm att se fram emot. Yippiiii! Var det någon som såg hennes senaste porrfilm Selma och Sofie? Jag minns att de körde den gratis (eller var det för en 5:a?) på Zita för några år sedan och att den sågades hysteriskt. Grattis Mia, lycka till! (jag är bara avundsjuk så lyssna inte på mig … MEN, jag säger bara men; måste du filma på din mobilkamera? Känns oerhört passé nu efter En enastående studie i mänsklig förnedring. Jag menar vad ska du ha alla dina 350 000 till?)
Var på en förhandsvisning av Neil Marshalls senaste film Doomsday idag. Postapokalyptisk skräck-action när den är som allra allra mest lagom, en liten besvikelse efter de fenomenala Dog Soldier och The Descent. Största problemet med Doomsday är att den försöker sig på att hylla för många filmer på en gång men lyckas inte (en enda gång) överträffa någon av dessa. Men ok att se en regning dag om man känner att man sett Mad Max en, eller två, gånger för mycket.
Exotiska äventyrshjältar
Någon frågade mig här om dan om jag hade sett filmen the Last King of Scotland (med tanke på att filmen utspelar sig i Uganda) och om filmen stämde överens med verkligheten. Och svaret blev ja jag har sett den. Jag tyckte att det var en väldigt överdriven bild av Idi Amin som visst var en diktator men det blir lite så med alla filmer som är engelsk eller amerikansk producerade och handlar om andra länders ”historiska skurkar”. Dom ger mest bara en enkel och vinklad bild av en för dom hatad person. Egentligen så finns det folk som gillar dom här människorna och som har sympatier för deras ändamål. Exempelvis i Uganda så var det många som ansåg att Idi Amin försvarade ugandiska intressen när han ”körde ut” indierna men som själva inte skulle ge just den definitionen och syn på saken. Dessutom var/är han väldigt omtyckt av många ugandier. I filmen ser man bara en ond, hatad man som kör ut indierna och är elak mot den vita mannen som dyker upp i historian. Men man får aldrig se bakgrunden eller anledningen till hans gärningar och varför så många ugandier tyckte om honom. Filmen hade t.ex kunnat upplysa om dom motsättningarna som fanns mellan indier och ugandier. Detta hade kunnat ge en mer rättvis bild av situationen vilket kunde ha blivit intressant för tittaren. Hur som helst jag tycker att många av dom här filmerna om andra länders historia med engelska och amerikanska hjältar är lite utspelade. Det är dags att sluta göra filmer med egna egoistiska popularitets intressen och bara skildra historian istället. Annars kan man väl sluta skriva based on a true story. Hur verkligt känns det att titta på dessa filmer? Nästan lika verkligt som att se på svenska filmer utan invandrare.