Jag brukar ha svårt för svenska filmer. Jag tycker ofta det låter så tillgjort när de pratar, eftersom det är mitt modersmål och man hör alla små nyanser. Men jag har säkert missat en hel del bra filmer på grund av mina förutfattade meningar, det erkänner jag.
Däremot gick jag faktiskt och såg Varg med Peter Stormare. Skulle nog inte gjort så om inte mamma hade velat se den, men jag blev positivt överraskad! Betygsmässigt sett tycker jag den är en 3:a (av 5 möjliga), men den var uppfriskande att se. En lågmäld norrlänsk film om fåordiga människor, gjorde att jag kände mig hemma. Nu bor jag själv inte i en liten by; men att köra skoter, fika hos farmor, skolbussen – allt känns äkta för mig ändå, norrlänning som jag är. I stället för en film med snabbpratande storstadsmänniskor med storslagna känsloyttringar.
Det som var storslaget i den här filmen var naturen. Tempot var stundvis lite lågt, men det gjorde inget, det passade filmen i övrigt.
En eloge också till Stormare, som kommer hem från sitt Hollywoodliv för att göra den här filmen.
Religion på film
Håller just nu på att kolla på en serie filmer om islam. Har ju själv en muslimsk bakgrund då min familj i Uganda är muslimer. Själv har jag växt upp med min morsa här i Sverige som inte var särskilt religiös av sig vilket resulterade i att jag mest fick utöva religion då vi hade gäster som hälsade på oss från utlandet. Nu när jag har blivit vuxen så fattar folk i mitt släkt inte att jag typ kan läsa koranen och be lite grann men väljer att inte göra det.
Det är inte för att jag inte vill utan för att jag inte vill göra det utan ett tydligt syfte. Hemma i Uganda (där hälften av befolkningen är muslimer) så deltog jag i böner och koranläsningar då det var obligatoriskt vid familjetillställningar och så. Men annars gjorde jag inte det när enskilda familjmedlemmar gjorde det. Visst var det ingen stor grej men oftast så refererade man till religion och citat ur exempelvis koranen för att göra en tydligare poäng i det man ville att personen skulle förstå. Det håller jag med om eftersom religion ändå kan vara en typ av vägledning för många. Men det är nog helheten som jag har svårt att förstå. Hur det i själva verket hänger ihop med verkligheten. Detta gäller inte bara islam utan även kristendomen och alla andra religioner. Det räcker inte med att bara hitta ett fall där ett visst citat fungerar i en viss situation för att övertyga mig om att helheten därmed också fungerar.
Hursomhelst jag har märkt att folk inte gillar att föra en konversation om religion särskilt mycket om den inte är positivt förd. Men om man ser på dom här filmerna (om olika religioner) så kan man nog hålla med om att det man ser inte är hela sanningen om hur saker och ting i verkligheten har gått till. Det handlar inte alltid om en messiah som har räddat en hel nation och frälst dom stackars ovetandes människorna i alla sina lyckliga dar. För att om man verkligen ser på djupet så kan man generalisera lite och säga att religion egentligen är roten till mycket av ondskan som har orsakats av människan. En mantel som man i historien har använt för att i religions namn erövra och kolonisera andra länder såsom i Ugandas och många andra länders fall som koloniserades av exempelvis Storbritannien. Där kan man också dra slutsatsen att många av dom här länderna inte har självmant valt att utöva en viss religion utan dom har blivit tvungna att lära sig det av kolonialisterna. Sedan att man har spritt religioner vidare genom andra erövringar har gjort att det idag är flera miljarder människor som utövar religion. Men sen kan man också fråga sig till vilket pris. Intressant är det i alla fall att man i religiösa filmer inte visar den sidan också där man genom förtryck och erövringar spridit religioner över hela världen utan visar mer bara den krigiska, nationalistiska och heroistiska sidan.
Mumma
Before the devil knows you’re dead var riktigt bra men frågan är om den hade varit lika bra utan scenen där Ethan Hawke sätter på sig en riktigt buskig lösmustasch med matchande solglasögon, troligtvis inte. Han simmar med de största fiskarna.
Bröderna Wachowskis senaste film Speed Racer verkar rätt dålig, av trailern att döma som Bilar fast med insprängda skruvade liveavsnitt. Så digitalt och krystat serietidningsestetiskt. Inte lockande alls faktiskt. De borde gjort Bound 2 istället, eller någonting med tidelag utan CGI-effekter.
Emma Gray Munthe har vunnit min respekt. För bara ett par månader sedan så lägrade hon lätt de tre första platserna på min inte ens ett handslag är ok lista, något jag idag helst inte vill veta av. Hon är en go tjej med skinn på näsan, äppelkinder och mycket att göra. Tidigare har vi bråkat om både ditten och datten, något jag kanske kan ta på mig skulden för och det gör jag också. Låt mig äta upp den tillsammans med en skål puffat ris och fil. Kanske kan du ge mig en gåva någon gång? Inte idag, inte imorgon men kanske någon gång i framtiden.
dagens djur: bacon
Summer of Sam
Jag bara älskar Sam i Spike Lees Summer of Sam. Han springer mest runt och skriker med händerna för öronen, pratar med sin hund och skjuter folk som tycker om varandra. Speciellt scenerna när han skriker är förbannat bra. Att han ens lyckas med att ta sig utanför sin ultrasunkiga lägenhet är en bragd i sig. Och sedan breven, klippningen och musiken. Det är bara att konstatera att det är en jävligt bra film. Spike Lee är en jävligt bra regissör. Ibland glömmer man bort honom men så av en händelse (oftast Showtime) så finns han där igen och man måste återuppta sin ungdoms besatthet. Kolla bara in det här så förstår ni:
[youtube THh1pPWEoWs]
Trailer Inside
Åhh vad kul det kommer bli att fylla bloggen med trevliga youtube klipp, riktigt skön nyhet! Så låt oss börja med någonting som matchar nyhetens importans: trailern till det franska underverket À l’intérieur. Så vacker, så våldsam, så bara måste måste se. NU!
[youtube Ajq9VwfU_Ss]