Slutet

I onsdags släpptes Djungelboken 2 på dvd. Jag har aldrig lyckats se den filmen förut, inte heller läst boken, men nu ska jag äntligen få veta hur det går för min kära Mowgli! Sen ska jag växa upp.

No movie for old men?

My old man och jag skulle på bio. Far- och dotter-bio. Den givna filmen var ju den om finska vinterkriget, men då den slutade gå ungefär direkt, tyckte jag vi skulle se Arn – Tempelriddaren i stället. Den kändes som en film i hans stil. Men pappa hade bestämt sig, han skulle se No country for old men! Till min stora förvåning och lycka.

Jag blev som vanligt varnad innan, den här filmen skulle nog vara för rå för en stackars pappa. Men han är tuffare än man tror, stod till och med på sig när killen i biljettluckan ville sälja honom en pensionärsbiljett. -Nej, jag har ett år kvar!

Som väntat av en fyrfaldig Oscarsvinnare var det en välgjord, stark och intressant film. Men, en film jag inte fullt kom underfund med förrän efteråt när lamporna tändes. Jag trodde hela tiden det handlade om Josh Brolins cowboy, men egentligen var det ju psykopatens film rakt igenom. En av tidernas obehagligaste psykopater dessutom, det är alltid de tysta killarna som är de värsta. (Men det värsta av allt är ju att Javier Bardem faktiskt är charmig och snygg i verkligheten, medan han i filmen ger mig kalla kårar och en klump i magen.)

Innan jag såg filmen pratade jag med en person som redan hade sett den: –”Jag ska inte avslöja något, sa han, men du kan vara säker på att det kommer en uppföljare!” Nja, inte troligt… Men det är just det jag gillar, att historien fortsätter även fast vi slutar titta. Att allt inte är klappat och klart i slutet, skurken fängslad och huvudpersonen får sin kvinna. Att man får något att fundera på efteråt.

Och ja, som vanligt blev jag sugen på att läsa boken som filmen baseras på. Har lagt den till min lista.

Fransk skräck regerar!

Fransmännen är det nya USA, eller Italien för den delen, när vi snackar skräckfilm som bryter nya tabun. Jag vet inte hur det kommer sig men på bara några år så har vi fått ett antal klassiker från det ståtliga landet i väst. Klassiker! Ja men visst fan, ni har väl sätt À l’intérieur, Frontière(s), The Ordeal eller Ils? Om inte så gör det nu, om ni vågar alltså för de har någonting som annars saknas inom denna genre: nerv och blod (i mängder!). Slår speciellt ett slag för À l’intérieur, vilken film. Jag är otroligt luttrad när det kommer till skrämseltricks och chockeffekter på film men denna var jag inte beredd på. Storyn är simpel: ung höggravid kvinna firar jul ensam och får besök av en utomstående kvinna som vill åt hennes barn, det är ju bara det att barnet är i magen och för att få ut det så måste man ju … ja ni fattar grejen. Den har nu släppts av Dimension Extreme så passa på. Om inte för spänningen så för Beatrice Dalle som förevigar kvinnlig psykos när den är som allra värst, eller bäst. Hon är fantastisk och får mig att omedelbart vilja se om Trouble every day.

Musikal!

Näe, idag orkar jag inte tänka på, analysera och planera min framtid. Inte en sån dag helt enkelt.

Läste Jennis inlägg om Sweeney Todd och kom på att jag ju faktiskt har en lite historia om den filmen..

I januari började jag en kurs på universitetet (som jag hoppade av, men det hör inte hit). Vi hade våra lektioner på Filmhuset (tror jag det heter…bredvid DI iaf..) och en dag stod jag och mina kurskamrater och hängde utanför lektionssalen när en man kom fram och började dela ut bio-biljetter. Åh, sa jag, vad är det för film? Sweeney Todd, sa han, Tim Burtons senaste. Kul, sa jag, jag vill ha två! Nu trodde jag att det var en förhandsvisning av något slag och jag ringde min vän Daniel och frågade om han inte vill med. Vi bestämde träff någon halvtimme innan filmen skulle börja, eftersom det var onumrerade biljetter. När jag kommer dit var det ovanligt mycket folk utanför biografen och röda mattan var utrullad… Jag började ana vad det handlade om, och när Daniel kom säger han; Stina, det här är premiärvisningen och Tim Burton ska komma hit. Mycket riktigt, vi gick in på röda mattan mellan lite random kändisar, med kameror upptryckta i ansiktet. Därinne var det snittar och vin och fin-choklad-praliner. I salongen stod en påse på varje plats med lite smått och gott i. När alla satt sig kom Emma Gray Munthe upp på scenen och presenterar Mr Burton som hon sedan har en kort intervju med. Fantastiskt.

Det bästa med det hela var det faktum att jag inte hade en aning om vad det var jag skulle på, det gjorde det extra roligt. Mer sådana överraskningar tack!

Sweeney Todd, vilken fantastisk berättelse! Vilken fantastisk estetik! Scenografi, ljus, kostym, kamera, muy muy muy bien! Men musiken……. Vadfaaan.. Nu vill jag vara tydlig med att säga att jag ÄLSKAR musikaler, älskar. Men Sweeney Todd alltså… Sånginsatserna var det inga problem med, men sångerna.. Det är sådana slags sånger där det låter som att melodin är påhittad eftersom, efter texten. Jag skulle inte kunna nynna på en enda låt från filmen, för melodierna är helt anonyma. Tråkigt på en fantastiskt snygg film måste jag säga. Jag vill ändå inte påstå att det är en dålig film, men lite av en besvikelse var det iaf. Älskar dock sång-scenerna där Johnny står och trallar medans han snittar halsar av folk! Fantastiskt brutalt.

Jag älskar som sagt musikaler och det här är bland de bästa musikalscenerna(på film) jag vet:

Cell block tango – Chicago
Den här ger mig rysningar. Någon sa att Chicago var kvinnoförnedrande, rent bullshit enligt mig. Det är kvinnor som inte går med att bli behandlade hur som helst och tar tag i det (något brutalt kanske) själva. Jämför det här med vilken annan Hollywood-film som helst ser man att kvinnor ofta framställs som mähän, där de har blivit fråntagna makten och där de själva inte har kontrollen över sin person och sexualitet. Här har de det! Fantastisk musikalscen, underhållande, snygg och mäktig.

Eddies song – The Rocky Horror Picture Show
Har svårt att välja favoritscen ur denna genialiska film, de uppenbara skulle väl varit Sweet Transvestite och Time Warp, men den här låten är grym, det är extra roligt att det är Meatloaf och slutet på scenen är fantastiskt.

El Tango de Roxanne – Moulin Rouge
Ännu en mäktig tango-scen. Bra på alla sätt och vis!

Hair song – Hair
Musikal när det är som bäst, alla brister ut i sång, texten är fånig och män dansar och sjunger stämmor. (White boys/black boys är ju hysterisk också)

Mupparnas julsaga
Min favoritfilm när jag var liten, var tvungen att ha med den bara därför..

Skulle kunna göra en lååång lista, men jag skulle nog vara den enda som roades av det, så jag slutar här.