Både det ena och det andra

I nya Nöjesguiden talar en zoofil ut om hennes förkärlek för djur och att denna inte skiljer sig nämnvärt från en allmän sådan. Öppenhjärtligt avslöjar hon förhållanden med både hundar och hästar, två arter som hon även älskat med; detaljerade uppgifter om detta lämnar hon åt fantasin. Ja, det gör hon onekligen. Huruvida zoofilen finns på riktigt eller om artikeln bara är uppdiktad spelar inte så stor roll, underhållande läsning är det vilket som. Och frågan kvarstår: för eller emot?

Dario Argento avslutar sin Three Mothers trilogi med Mother of Tears, Asia Argento spelar huvudrollen i vad som skulle ha kunnat bli århundradets film men som tyvärr bara blir sådär. Vad man först kommer att tänka på är hur våldet på film har utvecklats allt eftersom tiden rullat på. De första två delarna Suspiria och Inferno var onda på det där subtila långsamma sättet tex the Others men Mother of Tears vräker på som bara fan med barnamord, tarmkavalkader och blod i mängder. Jag brukar inte ha problem med dylika saker annars men i det här fallet känns det bara krystat och påtvingat. Men jag kan förstå Dario, han känner pressen (fanmässigt och åldersmässigt sett) och försöker panikartat att förenkla vad som inte går att förenkla, nämligen en succé. Dario själv verkar dock inte bry sig nämnvärt, han är redan igång med sin nästa film. En giallo med namnet Giallo (fantastiskt!!!) och inte nog med det: Vincent Gallo ska spela en av huvudrollerna!!!

Missa förresten inte Voice tv torsdagar kl. 17 med mig i rutan som filmexpert. Trist nog gick de inte med på att låta mig bära min mossgröna huva, ej heller pixla mitt ansikte.

dagens djur: insekt

Hyrfilm

Jag har inte hyrt en film på flera år. Bor man 6 km från videobutiken (heter det så nuförtiden förresten, eller kanske dvd-butiken…?) så blir det en herrans massa körande för att hyra och sen lämna tillbaka dagen efter. Men helt plötsligt blev jag upplyst om att ena stället faktiskt låter dig behålla filmerna en hel vecka. Det i kombination med halva-priset-kuponger gjorde att jag satte mig i bilen och gav mig ut på äventyr.

Oj, gissa om jag kände mig som ett barn i en godisbutik! Man tycker att man springer på bio för jämnan, men man missar ändå otroligt många filmer. Jag blev helt snurrig när alla gobitarna bara stod där på hyllorna, i 20 exemplar var, och jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att välja! Det var mäktigt. Förr i tiden fanns det bara två-tre exemplar av varje film, och den man ville hyra var alltid slut. Men jag antar att det gäller att slå på stort om man ska fortsätta överleva på uthyrning, nu när var och varannan Svensson bränner hemma.

Jag bestämde mig tillslut för This is England, och Little Miss Sunshine. (Fick inte godkänt av min kompis som var med, men jag ska nog överbevisa henne.) Nu ska jag bara se till att hinna se filmerna innan veckan är slut. Jag har faktiskt en lucka i kväll. Plus en skål chips. Härligt!

En välförtjänt Teddy

The amazing truth about Queen Raquela tog hem årets Teddy på Berlinalen igår. Jag har inte sett alla andra filmer som var med och tävlade om priset, men det känns välförtjänt. Filmen, som är regisserad av isländske Olaf de Fleur Johannesson, handlar om en ung transsexuell tjej från Filippinerna som arbetar som prostituerad för att överleva. Hennes dröm är att en prins på en vit häst ska rida in och ta med henne till Paris, hennes drömstad. Istället för Paris hamnar Raquela i en fiskfabrik på Island, efter att hon blivit kontaktad av en annan transsexuell tjej från Filippinerna som råkar bo just där. Där får hon ett drägligare liv än hemma, trots att hon får jobba hårt på fabriken. Men turistvisumet varar bara i två månader…

The amazing truth… är en dramatisering baserad på en sann historia. Raquela spelar sig själv, vilket bidrar till att det ändå känns som en dokumentär. Raquela går själv rakt igenom bioduken, men även Stefan C. Schaefer gör ett riktigt bra jobb som den ”snälle” porrbolagsbossen.

Om jag ska tippa så bör The amazing truth about Queen Raquela få svensk distribution. Men som alltid är det svårt att sia. Vi får bara hoppas.

Casey är man nr. 1

Att Gone Baby Gone får ljumma recensioner på grund utav Ben Afflecks regisserande kan jag förstå, trångsynthet och missunnsamhet kommer alltid att vara en del av denna värld, men att det hindrar huvudrollsinnehavaren Casey Affleck från att hyllas svider. Casey med sitt loja avslappnande spel, så nära arrogans man kan komma utan att det för den delen känns det minsta oangeläget, tvärtom; ren och skär magnetism.

Casey tar vid där brorsan slutade efter Chasing Amy (fortfarande en av de bästa filmer som någonsin gjorts) och utvecklar dennes, dåtida, talang till gottigottgott för både ögon och själ. Låt oss för bövelen bara hoppas på att han lämnar superhjältefilmerna i fred … Och har ni ännu inte sett Lonesome Jim så råder jag er att göra så ögonaböj! Bara en sådan sak som att Casey heter Jim och fått sparken som hundpromenerare borde räcka …

Dagens djur: jätte

Guldkorn med Klaus Kinski

Jesus Christus Erlöser

Den 20 november 1971 gör Klaus Kinski entré på scenen i Berlins Deutschlandhalle. Han står där ensam med en mikrofon och ett oefterhärmbart ansiktsuttryck. I publiken väntar tusentals åhörare, som alla betalt tio mark, på att se och höra honom leverera monologen ”Jesus Christus Erlöser”, en text och ett projekt han har arbetat med i mer än tio års tid. Detta är, enligt Kinski,
den mest spännande historia som någonsin berättats – den om Jesus Kristus liv.

Filmen (som har världspremiär på festivalen) är ett hopklipp av inspelningar från denna kväll, sammanställda av tyske regissören Peter Geyer. Denna kväll kom inte att bli någon lätt för Klaus Kinski. På scen blir han ifrågasatt, hånad och utbuad av publiken. De anser att han är en hycklare och facist, och det blir ständiga konfrontationer mellan skådespelaren och publiken under kvällen. Slagsmål, rent utav. Kinski skrev senare i sin självbiografi om denna kväll: ”Det var precis som för två tusen år sedan. Folkmassan är lika vidrig som Fariséerna. Och de lät åtminstone Jesus tala färdigt innan de spikade upp honom på korset”.

Klaus Kinski är troligen en av vår tids mest extrema och uttrycksfulla skådespelare. Att se honom i Jesus Christus Erlöser är en riktigt speciell upplevelse. Den är inte för alla, men för dem som förstår hans storhet är det här ett guldkorn. Att filmen kommer bio i Sverige är kanske för mycket att hoppas på, men här i Tyskland går den upp på den ordinarie repertoaren i april. Passa på att se den om du är på besök. Ett annat alternativ är att se Werner Herzogs personliga porträtt av sin mångårige vän/fiende Kinski i Mein liebster Feind. Där finns ett avsnitt från kvällen i Deutschlandhalle.

Fotnot: Efter visningen (där även Klaus Kinskis son närvarade) blev det face-to-face med regissören. Ett tag var även den tillställningen på väg att bli en kopia av filmen. Om än i något mildare form.