DV8

Året var 1986, landet var England och en grupp dansare som tröttnat på den inriktning proffesionell dans tagit startade trevande ett företag, DV8 (Dans & Video8), ledd av Lloyd Newson. (www.dv8.co.uk)

Jag tänker inte gå in alltför djupt på deras historia och vilka de är, för er som har lite extra intresse så kan ni ju kika på deras hemsida, men deras arbete går i korthet ut på att arbeta med frågor som berör alla genom att visa det i otroligt fysisk och mentalt krävande dans. Alla deras arbeten filmatiseras, inte direkt från scenen utan med färdiga kulisser som vilken film som helst. Deras arbete lockar på så sätt en bred publik både inom dans och för filmintresserade. Jag hittade två av mina abolut största intressen i en fantastisk symbios via denna grupp. Deras arbete berör på så många nivåer. Du kan njuta av fantastiska dansare vars arbete är otroligt fysiskt och bygger mycket på förtroende dansare emellan och ofta är väldigt självutlämnande. Inspelningen av varje arbete är rent och helt utan onödig rekvisita. Ljud, ljussättning och bildkomponering är nogrann och genomarbetad. Personligen tycker jag att varje film jag sett har varit en njutning för de flesta sinnen och det ger mig alltid en mental orgasm.
Om du får för dig att kliva in i denna värld, läs gärna på lite om filmen du skall se i förväg för att på så sätt få en djupare förståelse för vad du kommer att få se. Och när du har sett den första filmen och känner ett behov av att prata av dig lite om det du sett, hör av dig! Det skulle vara ett nöje att få disskutera det med dig!

/Hilde

Från ruinernas stad

Jag lever. Men jag har inte hunnit med att blogga på över en vecka. Inte för att jag tror att någon har saknat mig eller ens märkt att jag varit borta, men det har i alla fall varit fullt upp här från morgon till kväll.

Dylankonserten förra helgen var ruggigt bra. Casinokvällen dagen innan var minst lika underhållande. Pausen efter det, i början på denna vecka, var välbehövd mellanlandning innan påskfirandet på Gotland. Där befinner jag mig nu, mellan påskägg och bufféer på solen och vindarnas ö och rosornas stad. I Visby, mitt andra hem. Här växte jag upp. Här har jag haft filmkvällar med udda teman och sett premiär efter premiär på Röda Kvarn eller Hansa. Jag minns när jag svettade mig igenom Armageddon eftersom luftkonditioneringen inte fungerade på Röda Kvarn. Eller den gången min mamma, jag och min bror fick springa från den ena biografen till den andra eftersom jag stoppades i dörren på Den Siste Mohikanen. Jag var för ung och vi hade gått fel. Här i min hemstad väcktes ett tidigt filmintresse. Ett som inte ser ut att få så mycket att bita i denna helg dock. Men på måndag, då reser vi hemåt igen och då ska jag se till att april blir en riktigt bra månad som plockar upp mycket av det som mars inte innehöll i filmväg. Tills dess, Glad påsk!

Påskägg

”Hemligheternas tid är över, lögnernas tid stundas: påsken, och det är bara att euforiskt lida med den beska strömmen”. Så talade en vis man till mig när jag stod i ICA:s kö för att handla godisägg. (Jag köper bara sådant godis till påsk: mixade ägg: kolaägg, falkägg, gökägg och fruktägg.) Och sedan kom en av vakterna och föste bort honom, på vägen ut törnade han emot en av dessa många teleförsäljare som skrek ”AJ” och vred sig i smärtor. Jag stod kvar i kön och gladdes. För påsken är allt ingen höjdare. Inte ens i yngre år var den speciellt kul. Vi smällde visserligen ihjäl myror i Treorör och det gav ju en viss tillfredsställelse men inte mer än att man ville göra det ännu en gång och ännu en gång. Nu idag, när man är vuxen, är det inte lika aktuellt att döda smådjur (eller ngt djur för den delen) så man får nöja sig med film och godis. Jag såg den fantastiska Christian Bale i en ny höjdarrulle som heter Harsh Times. Påminde mycket om Training Day, dock mycket svartare. Tung film med rätt kraftig, svart, humor, om man är på rätt humör. Annars väntar: Blood Diamond, Shortbus, Black Christmas, Death of a President, The Covenant och Turistas. Fan jag har gått och blivit mainstream!

Glad Långfredag!

Glogglel

När man går in på Google och söker på Magnus Blomdahl får man reda på att man både är konstnär och spelar biljard, samt att man kan köpa mig på Tradera. Lite kul trivia för den som är sugen på lite Magnus Blomdahl efter maten, eller kanske i maten. :) Nu är det ju inte riktigt så, allt stämmer inte:

1. Jag spelar inte biljard, om jag inte är full.
2. Jag målar inte, om jag inte är full.
3. Jag går inte att köpa på Tradera, om jag inte är full.

Google är alltså inte vidare trovärdigt.

Förresten så var The Departed inte speciellt bra, Pan’s Labyrinth inte speciellt dålig.

Vakna till Liv

2006 kom det ut en film med namnet ”A Scanner Darkly” (Dir. Richard Linklater) som jag ännu inte hunnit se. Fy mig!
Hans tidigare film i samma halvanimerade stil; Waking Life (2001) fick mig att ligga vaken en hel natt och önska att jag inte hade sett den ensam utan haft någon att diskutera med när sluttexterna började rulla. Waking life handlade om drömmar. Vad de är och om den verklighet vi anser oss leva i verkligen är verklig eller om drömmarna i sig kanske är den sanna verkligheten. Många frågor om livet och vad vi vill ha ut av det. Hans nya film handlar om droger och dubbelliv. Dessa filmer är kanske inget man går ner till den lokala filmuthyraren och plockar på sig men om du vill se något som är annorlunda, komplext och helt enkelt olikt allt annat du tidigare har sett så rekommenderar jag den verkligen.
Måste få citera en liten del av den;

Soap Opera Woman: Excuse me.
Wiley: Excuse me.
Soap Opera Woman: Hey. Could we do that again? I know we haven’t met, but I don’t want to be an ant. You know? I mean, it’s like we go through life with our antennas bouncing off one another, continously on ant autopilot, with nothing really human required of us. Stop. Go. Walk here. Drive there. All action basically for survival. All communication simply to keep this ant colony buzzing along in an efficient, polite manner. ”Here’s your change.” ”Paper or plastic?’ ”Credit or debit?” ”You want ketchup with that?” I don’t want a straw. I want real human moments. I want to see you. I want you to see me. I don’t want to give that up. I don’t want to be ant, you know?

Vem av oss vill egentligen vara en myra?