Fin film

Med andan i halsen och en glass i handen inväntar jag Filmkrönikan. Filmkrönikan med Navid Modiri och Andrea Reuter. Man kan ju alltid hoppas …

Nicolas Roegs genomsuveräna Don’t look now var tydligen inte tillräckligt bra, suck, en ny version är på gång och kan bomhotas ngn gång runt 2009. Varför kan de inte ge fan i att pilla på gamla klassiker? Kan de inte göra om filmer som Gothica istället, ingen hade stört sig på det. Hade jag fått göra om en film så hade det blivit Knocked up, den hade sett ungefär likadan ut fast med kanske ytterligare 3 gravida kvinnor och inklipp från Junior.

——————

Nu har jag sett Filmkrönikan. Bra? Nja, tyvärr.

Det är frågan om

Remaken av Hanekes Funny Games är ett faktum, det är bara att acceptera. Kanske blir det till och med en bra film, valet av regissör (Michael Haneke) talar för, trailern talar delvis mot. Den känns lite väl säljande och när man klämmer in ord som sensual mitt i allting så tappar åtminstone jag en stor del av hoppet. Det ryktas även om en hel del omstruktureringer från originalets sida sett, tex så ska den klassiska tillbakaspolningsscenen vara väck, även slutet sägs vara omgjort … Jag kommer ihåg när jag bevittnade den nordiska premiären av Funny Games på Göteborgs Filmfestival. Jag delade kvällen med min kära vän Egge. Vi visste att det skulle bli tungt. Vi hade sett Bennys Video.

I en fullpackad biograf var vi sedan med om vad som fortfarande känns som den ultimata terrorfilmen. Mer än så faktiskt, Funny Games arbetade för denna genre såsom Deodato (Cannibal Holocaust) för kannibalfilmen. Jag hade aldrig varit med om någonting liknande. Funny Games är en överjävlig beta till film, den svärmar bortom duken och in i din hjärna, förbryllar och upprör. Hur kan någonting som inte är på riktigt vara så elakt och kallt?

Min vän Egge

egge.jpg

Min vän Egge sysslar med en del obegripliga saker, bl a så är han besatt av örnar. Vem är inte det tänker ni? Ja, jag är det då inte i alla fall. Det ligger någonting däst över ett tvång som har med fåglar att göra

Min vän är med i Unga Örnar, utöver detta så jagar han småvilt tillsammans med en örn, den tillhör inte honom, den är bara inhyrd.

Tanken är att även jag en gång skall skaffa mig en hobby.

Malmö

Wasabiärtor och en kall Mariestad (SJ är tyvärr rätt dåliga på belgiskt öl) är inte fel, speciellt inte om godsakerna ackompanjeras av lite skön film, som jag för omväxlings skull tänkt betygsätta. Skalan ligger på 0 – 1 000 000.

Knocked Up: 635 245
Fido: 635 247
This Is England: 898 976
Crank: 10 000
Hatchet: 765 987

Innan jag kommenterar betygen vill jag tacka min vän Egge för två fantastiska dagar, jag välkomnar den osunda vänskap som närmar sig. Kanske kan vi om ett par år mötas igen för ännu ett par ryggbiffar? Kanske kan vi … nej, vi låter det bero. Tiden får forma bitarna och lägga dem på plats. Kanske kan vi då leka med tiden och skönja mönstret i monstret.

Knocked Up: 40 year old virgin uppskattas för att den är så dum, Knocked up skövlas för att den är så dum och försöker sig på att vara aningens djup. Är det bara jag som tycker det är lite konstigt? Sedan var ju också förlossningsscenerna rätt så realistiska, bebisen såg faktiskt nyfödd ut, tacka CGI för det.

Fido: Som om Todd Solondz haft en bra månad och bestämt sig för att bara vara lite kall. 50-tals estetik, jobbiga familjemiddagar och zombies som lever som slavar. Undrans om denna går upp på bio?

Crank: Kommentarer överflödiga, ungefär lika jobbigt och dumt som en tribaltatuering på en full Bulgarienturist.

Hatchet: Går i samma spår som Slither och Feast, over-the-top gore med mycket humor. En grotesk babian (ser alltså bara ut som en babian) slaktar turister i Lousianas träskmarker. Producerad av Anchor Bay som tidigare bara, så vitt jag vet, sysslat med DVD produktion. Hatchet tar man inte på allvar, man tar den för vad den är: 80 minuter med avslitna lemmar, bara blöta bröst och ett fult grisigt monster med vårtor på snoppen som ääälskar att leka med folks inälvor.

This is England: Rätt mycket bättre än Hatchet, dock finns här inget monster.

My name is Bourne, Jason Bourne..

Jag har hela tiden, till skillnad från många av mina bekanta, varit ganska sval inför Jason Bourne-sagan. Jag kom inte rätt på den första filmen och kunde inte förstå var alla lovord passade in. Jag minns den mest som mörk, konstig och inte speciellt intressant. Tvåan minns jag bättre och tyckte väl att den hade sina stunder, men på det stora hela ganska intetsägande den också. Men nu går alltså den tredje (och avslutande?) filmen om Jason Bourne upp på biograferna i Sverige – The Bourne Ultimatum. Den här filmen får mig att vilja se om de två tidigare, allra helst The Bourne Supremacy som Paul Greengrass också ligger bakom, för oj vilken åktur det bjuds på den här gången!

Filmen börjar i ett rasande tempo och saktar nästan aldrig ner igen. Det hektiska tillståndet (som skapas av de otroligt snabba klippen, flera av dem totalt överflödiga för storyn men dock helt nödvändiga för tempot) och den samtidigt mystiska stämningen (som skapas av det underbara soundtracket) gör det till en förtrollande upplevelse från ruta ett. Det här är Bourne 1 och 2 gånger 100. De få scener där filmen faktiskt drar ner på tempot lite och låter publiken hämta andan är de som i slutändan får ta emot min största kritik. Det blir snabbt tråkigt och jag får abstinens när adrenalinet försvinner. Jag tror dock inte det beror på att Greengrass gjort oss till actionpundare eller att det höga tempot gjort oss fartblinda, utan snarare på att storyn kring Jason Bournes karaktär är så osannolikt tunn att det nästan blir sorgligt. Hela hemligheten kring Bourne jäktas snabbt förbi mot slutet och det är ett rån och ett hån att en skådespelare av Albert Finneys kaliber inte ges mer utrymme.

Men jag kan faktiskt förlåta ett sparsmakat narrativ eftersom de påkostade actionscenerna i stort sett avlöser varandra genom hela filmen. Scener som faktiskt utgör något av det bästa jag sett på mycket länge. Onekligen så har Bourne ursprungligen skapats för att avnjutas genom linsen på en ryckig handkamera bak på en motorcykel i full fart fram genom trånga gränder med kulor vinandes kring öronen. När man i en intensiv scen efter en annan måste borsta bort glassplittret från kläderna då står The Bourne Ultimatum t o m upp mot det nyrustade och fulltankade Bondmaskineriet.

Detta är årets måste på bio och inget man bör missa om man vill njuta av genuin action utan en bitter eftersmak av Michael Bay.