Månad: september 2007

Fin stämning på Sture

Två Dagar i Paris bekräftar alla ens fördomar om frankrike och fransmän. Vad skönt, det är så ansträngande med frihet vad gäller tankar och åsikter. Filmen då? Den var rätt kul. Egentligen en vanlig romantisk komedi fast med ett uns arty eurokänsla över det hela. Julie Delpy har skön känsla för relationer, vad som skapar brytningar och komiken kändes naturlig och avslappnad. Adam Goldberg var grym som svartsjuk ömsom neurotisk och skulle mycket väl kunna spela Woody Allen i nästa Woody Allen film utan Woody Allen, som Kenneth Branagh i Celebrity då. Adam Goldberg kommer jag annars ihåg mest ifrån Linklaters Dazed and Confused, för övrigt en av mina favoritfilmer (Ben Affleck är … bra). Han spelar ungefär på samma sätt där och jag gillar det.

Scen från biograf Sture:

Jag: När kommer ni köra igång med 60 kronors visningarna igen då? (Sture hade tidigare som tradition att dagtid visa film för 60 kr)
Ung fjunig man i kassan: Nja, vi kör ju bara pensionärsvisningar nu.
Jag: Oj, då får man vänta i 40 år då alltså.
Ung fjunig man i kassan: …
Jag: Men fan vad man ska se på film då!
Ung fjunig man i kassan: …
Jag: Den som väntar på något gott.
Ung fjunig man i kassan: …

Lite recensioner

Ser på den ryska Night Watch och för första gången på väldigt länge så känns det som om man ser på någonting nytt, visserligen en kompott av mycket man redan sett men ändå. Det är så smutsigt och skitigt men ändå high-tech och innovativt. Lite Matrix och Blade men utan någon budget att tala om, eller den finns där, budgeten, men man gör ingen grej av att visa upp den. Och sedan är det ju så förbannat coolt med ryska! Håll även utkik efter uppföljaren Day Watch som snart går upp på svenska biografer, en recension är att vänta.

Sopranos … varför har jag inte sett denna serie tidigare? Jag bara älskar på vilket sätt de ägnar ett helt avsnitt åt en sidohistoria, hur de långsamt röjer väg mot det oundvikliga våldet, det ständiga obehaget och karaktärsutvecklingarna. Jag har inte sett något liknande sedan Six Feet Under. Vad som är sjysst är ju i alla fall att jag har en jävla massa avsnitt kvar att se.

Tarnation

Jonathan Caouettes Tarnation var dagens filmtips, lite väl senkommet kanske (går just nu på svt) men har ni missat den så spring och hyr eller något. Den är så fin och hemsk i all sin snårighet, det är en aldrig sinande ström av bilder vi får ta del av: super 8, video, stillbilder. Samt långa monologer, guidande voice overs och knastriga ljudupptagningar. Materialet är av ett sådant slag att man tvingas till att kapitulera, även om klippningen och estetiken känns otoligt daterad, det är väldigt mycket Richard Kern och Lydia Lunch över det hela. Hade inte historien som berättats hållit så hög kvalitet hade man tröttnat snabbt. Men som det är nu så fungerar det. Klippt på Final Cut och ett utmärkt exempel på att film inte behöver kosta mycket pengar samt att dokumentärgenren är den enda av bestående genres. Ett fint stycke liv. 200 dollar. En barndom och en uppväxt som griper tag i en och som gjorde Jonathan Caouette till ett rätt stort namn inom en viss tid av filmhistorien. Och att han fortfarande har kontakt med sin mamma. Ok, jag ska inte tjata mer, hyr eller köp. Fungerar nog bäst tillsammans med valfri bok av J.T LeRoy.

”Do you feel this!?”

Jag och en vän hyrde film igår. 300 var först ut. En ganska ointressant film om man inte är en så kallad stridspitt innerst inne. Karaktärerna är otroligt platta och lyckas aldrig beröra mig. Och nej, filmens visuella prägel är varken speciellt häpnadsväckande eller nyskapande. Och det är inte det att jag inte uppskattar ett annorlunda bildspråk, som verkar vara det främsta argumentet hos de som förespråkar 300. Jag ser fortfarande tillbaka på Sin City med värme. I 300 fungerar dock den utstuderade formalismen mer som en ursäkt för att på ett lite smartare och snyggare sätt förena de datoranimerade skapelserna med de köttigt levande. Jag gillade det inte. Överdrivet, överspelat och ofta överidiotiskt.

Shortbus

På tal om köttigt så såg jag även Shortbus igår. Kan kanske tyckas som ett långt steg ifrån 300 men de båda behandlar ju faktiskt nakna kroppar, maktutövande och psykologi, om än på väldigt olika sätt. Till skillnad från 300 så har Shortbus något intressant att berätta. Något som jag upptäckte först efter att nakenchocken hade lagt sig. Filmen sätter dock den tonen tydligt redan från början och backar sen faktiskt tillbaka mer än ett steg. Den öppnar med att chockera med det naket kroppsliga, vulgära och ytliga för att efterhand släppa fram mer och mer hjärta och hjärna. Nyckelfrasen i filmen skriks ut av dominatrixen Severin, ”Do you feel this!?”, samtidigt som hon smiskar den underkastade. Det är samma viktiga fråga som alla karaktärer frågar sig själva och varandra i filmen, och samma fråga som regissören John Cameron Mitchell ställer till oss i publiken. Svaret för mig är ja, jag känner väldigt starkt för denna vackra, avskalade och erotiska lilla pärla och kan varmt rekommendera er att se den.

Best of Spike

Ah, typiskt. Jag som försöker ha stenkoll på TV-tablåerna missade helt att TV4 precis just nu visar en av Spike Lees bästa filmer – Bamboozled. Kanske inte filmen att börja med om man inte har sett så mycket mer än Inside Man av Lee, men den är ändå ett absolut måste och fungerar som ett självklart inslag i Spikes filmografi. Bamboozled sammanfattar Lees återkommande budskap om det svarta förtrycket på ett effektivt sätt, samtidigt som den ger en tydlig förklaring till vad som format regissören själv och vad som driver honom än idag.

Ett lite sent tips alltså, men om ni missade den ikväll så hyr eller köp den så fort ni får en peng och/eller lite tid över. Jag garanterar er en omskakande upplevelse. Filmens sista montage är något av det starkaste jag någonsin upplevt på film.