Äntligen satsar sverige på film. Ekonomiskt i allafall. Och det syns. Tog med mina älskade föräldrar på bio och såg Arn på eftermiddags matiné. Okej, jag är inte helt såld. Jag skulle nog kunna sitta och leta efter en hel massa saker som jag skulle vilja ändra på och kritisera. Men jag tänker inte göra det. Istället tänker jag ta upp det jag tyckte var positivt. Först och främst reagerade jag på Cecilia Algotsdotter (Sofia Helin). blev lite besviken på att den vackra svenska flickan som vanligt hade långt flygande blont hår och stora ögon. Men så såg jag hennes lilla skönhets fläck, ärren vid munnen (min pappa reagerade på det och tyckte att det förstörde mycket) men själv tyckte jag att det gjorde henne verkligare och mycket mer intressant utseendemässigt.
Jag var fashinerad av en film som trots den amerikanska känslan handlade om vår svenska historia. Något som jag är pinsamt okunnig om. Efter att ha läst på om tempelriddarnas historia inser jag vilken roll de har spelat i historien. Jag tyckte om att språken blandades, precis som de skulle göras i verkligheten. Jag tyckte även om den balans det fanns mellan muslimer och kristna på slutet av filmen. Tänk vad lite pengar och samarbete kan göra för en film. Nu håller jag tummarna för lite fler storsatsningar och att fler regissörer ska få en chans att verkligen uttrycka sina idéer på filmduken. För är det inte ett av livets stora nöjen, popcorn, papper som prasslar i biomörkret, den långa reklamen och till slut filmen! Som låter mig fly en liten liten stund in i någons fantasier och hårda arbete. Så jag har höga förhoppningar om bioåret 2008 och ser fram emot att ha större tillgång till utbudet. Jag tror att jag ska ta itu med Bondfilmerna nu när den 22 officiella filmen släpps och Dame Judi Dench kommer att medverka igen. Om dom nu kör igång med uppföljare även på James Bond så måste man kanske hänga med lite. Harry Potters sjätte film kommer ut i slutet av året och har samma regissör (David Yates) som den som släpptes 2007 så jag har stora förhoppningar. Ser också fram emot Solstorm och hoppas på många vackra bilder från Norrland.
Så 2008 kommer att bli ett fantastiskt år. Så från mig till alla er… God fortsättning!
Månad: december 2007
Transformers
Filmen var bra, men den kunde ha varit bättre. Visst, det är en film baserad på leksaker, men är den gjord för barn eller vuxna?
Actionscenerna var det inget fel på, och tekninken var suverän – jag syftar på då robotarna omvandlas till fordon. Utsökt. Men varför inte låta det vara den häftiga actionfilm (leksaksgrunden till trots) den skulle kunna vara, och ta bort alla klichéer för en gångs skull? Varför måste huvudrollen alltid vara en nördig pojke som i slutet på filmen får ihop det med den coola tjejen? Varför måste man lägga in onödigt löjliga skämt med jämna mellanrum? Varför är vissa karaktärer så fåninga och icke trovärdiga? Och varför pratar robotarna – som kommer från en annan planet – engelska sinsemellan?
Eller, ännu hellre, varför inte skära ner på våldet, och låta det vara den coola barnfilm den hade kunnat vara, kryddad med skämt och roliga karaktärer? Det känns som filmskaparna inte kunde bestämma sig om de skulle göra en barnfilm eller en vuxenfilm. Resultatet blev i stället varken eller. Den har ju en 11-årsgräns, och i USA är det 14 år som gäller. Så den åldersgrupp den egentligen borde vara gjord för, 9-10-åringar (med tanke på vilka som faktiskt leker med Transformers) får inte se den på grund av allt våld. Jag får det inte att gå ihop riktigt.
Lyckligtvis är jag den enda i gänget som känner såhär. Alla andra var lyriska…
Att lyssna på film
Publiken förlåter en halvtaskig bild, men ett halvtskigt ljud förlåter de aldrig…
Jag köper sällan skivor. Visst tycker jag om musik. Speciellt live. Men i alla år har jag när jag kommer hem från jobbet eller skolan, valt att sätta på en film och ha den i bakgrunden att lyssna på. Men i filmens värld är musiken för mig oerhört viktigt. Save the Last Dance(dir Thomas Carter), tog mig igenom min slutuppsats på univeritetet, Lord of the Rings (dir Peter Jackson) har fått inspirera (och emellanåt distrahera) mig under flera projekt när pappersarbetet drar ut på tiden. Dessa gånger är ljudet för mig oerhört viktigt eftersom jag upplever hela filmen med öronen. Jag tar väldigt illa vid när en röst inte passar in i sammanhanget, med bakgrundsljudet och musiken. Eller om en ljudeffekt är missvisande eller ogenomarbetad.
Jag sitter med ryggen mot tv´n och får på så sätt ”se” en helt ny film. Det är oftast ljudet och inte bilden som får mig att emotionellt reagera i alla filmer jag ser. Det är en ynnest att få uppleva filmer med både syn och hörsel i gott skick. Och det tänker jag ta vara på…
))<>((
Jag hinner inte alls med att se film nu för tiden. Och jag hinner inte med att läsa om film. Jag hinner inte ens med att lyssna på samtal om film längre. Vart är världen på väg?
Det som händer när man har lite tid över och inte hinner se några filmer alls är att man blir mer och mer kräsen över vilka filmer man faktiskt kan ta sig tid att se. Listan krymper och krymper och tillslut så sitter man där med några få klassiker som man funderar på att se om för 10:e eller 100:e gången. Det är en hopplös situation.
Men så äntligen igår så kom kvällen. Kvällen då jag skulle hinna med att se en hel film. Vad skulle det bli? Jag och min sambo gick igenom vad som fanns i hemmet och vi landade på Me and You and Everyone We Know (ni inbitna fans har såklart redan förstått det på symbolen i rubriken). Jag hade en känsla av att jag skulle gilla den och har därför varit lite rädd för att närma mig den. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Och jag blev inte besviken. Redan första scenerna för tankarna åt favoriten Todd Solondz och den är precis så där kvasisvårt indieamerikansk som jag vill ha det. När sluttexten rullar har vi hunnit passera genom känslolägen hämtade från Happiness, Ghost World, Love Liza, Storytelling, Punch-Drunk Love och The Squid and the Whale för att nämna några. Alla personliga favoriter. Och nej, det är ingen slump att PSH är med i tre av dem.
Genom underbart udda karaktärer och ett fantastiskt soundtrack förmedlar filmen sitt budskap på ett ytterst effektivt sätt – kärlek och närhet är svårt. Scenen mellan Robby Swersey (spelad av den otroliga Brandon Ratcliff) och kvinnan från konstmuseet är årets mest udda och fantastiska på samma gång.
Om ni är lika sega som jag och ännu inte vilat ögonen på Miranda Julys lilla mästerverk, så gör det. Så snart som möjligt. Det är vinterns tips från mig till er.
Min Mowgli
Är det inte underbart att Djungelboken äntligen släppts på DVD! Ännu underbarare är det väl att en 40 år gammal film fortfarande fungerar. I alla fall om man är 30 år gammal. Vi sålde rekordmånga nu när den släpptes, men jag undrar om föräldrarna köper den till sig själva eller till barnen? Jag köpte den, även fast jag inte har några barn. Sen hade jag myskväll framför tv’n och njöt av min Mowgli.
För oss som såg den som liten, och som suttit klistrade framför Kalle Ankas Jul varje år finns det en speciell plats i hjärtat just för Djungelboken. Men för barn av idag kanske den bara är en i mängden? Den har ju ett betydligt långsammare tempo än dagens tecknade filmer, som fullkomligt bubblar av detaljer hela tiden. Hajar som hajar tex, den var jag tvungen att se två gånger för att riktigt hinna ta in allt som hände i bakgrunden.
En kollega till mig klagade dessutom över att orginalrösterna från 60-talet fått vara kvar. Jag skulle ha gråtit om det vore annorlunda, men hon menade att hennes 3-åriga döttrar inte förstår svenskan som talades då. Och det är klart, mansvalp är väl inte ett ord som används dagligen…
Slutligen måste jag ju nu försöka få tag i 2:an, för även om jag inte brydde mig som barn, väcktes ju frågorna den här gången – Vad händer sen? Blir Mowgli lycklig i människobyn? Och får han nånsin träffa Baloo och Bagheera igen?