Månad: april 2008

Fransk skräck regerar!

Fransmännen är det nya USA, eller Italien för den delen, när vi snackar skräckfilm som bryter nya tabun. Jag vet inte hur det kommer sig men på bara några år så har vi fått ett antal klassiker från det ståtliga landet i väst. Klassiker! Ja men visst fan, ni har väl sätt À l’intérieur, Frontière(s), The Ordeal eller Ils? Om inte så gör det nu, om ni vågar alltså för de har någonting som annars saknas inom denna genre: nerv och blod (i mängder!). Slår speciellt ett slag för À l’intérieur, vilken film. Jag är otroligt luttrad när det kommer till skrämseltricks och chockeffekter på film men denna var jag inte beredd på. Storyn är simpel: ung höggravid kvinna firar jul ensam och får besök av en utomstående kvinna som vill åt hennes barn, det är ju bara det att barnet är i magen och för att få ut det så måste man ju … ja ni fattar grejen. Den har nu släppts av Dimension Extreme så passa på. Om inte för spänningen så för Beatrice Dalle som förevigar kvinnlig psykos när den är som allra värst, eller bäst. Hon är fantastisk och får mig att omedelbart vilja se om Trouble every day.

Musikal!

Näe, idag orkar jag inte tänka på, analysera och planera min framtid. Inte en sån dag helt enkelt.

Läste Jennis inlägg om Sweeney Todd och kom på att jag ju faktiskt har en lite historia om den filmen..

I januari började jag en kurs på universitetet (som jag hoppade av, men det hör inte hit). Vi hade våra lektioner på Filmhuset (tror jag det heter…bredvid DI iaf..) och en dag stod jag och mina kurskamrater och hängde utanför lektionssalen när en man kom fram och började dela ut bio-biljetter. Åh, sa jag, vad är det för film? Sweeney Todd, sa han, Tim Burtons senaste. Kul, sa jag, jag vill ha två! Nu trodde jag att det var en förhandsvisning av något slag och jag ringde min vän Daniel och frågade om han inte vill med. Vi bestämde träff någon halvtimme innan filmen skulle börja, eftersom det var onumrerade biljetter. När jag kommer dit var det ovanligt mycket folk utanför biografen och röda mattan var utrullad… Jag började ana vad det handlade om, och när Daniel kom säger han; Stina, det här är premiärvisningen och Tim Burton ska komma hit. Mycket riktigt, vi gick in på röda mattan mellan lite random kändisar, med kameror upptryckta i ansiktet. Därinne var det snittar och vin och fin-choklad-praliner. I salongen stod en påse på varje plats med lite smått och gott i. När alla satt sig kom Emma Gray Munthe upp på scenen och presenterar Mr Burton som hon sedan har en kort intervju med. Fantastiskt.

Det bästa med det hela var det faktum att jag inte hade en aning om vad det var jag skulle på, det gjorde det extra roligt. Mer sådana överraskningar tack!

Sweeney Todd, vilken fantastisk berättelse! Vilken fantastisk estetik! Scenografi, ljus, kostym, kamera, muy muy muy bien! Men musiken……. Vadfaaan.. Nu vill jag vara tydlig med att säga att jag ÄLSKAR musikaler, älskar. Men Sweeney Todd alltså… Sånginsatserna var det inga problem med, men sångerna.. Det är sådana slags sånger där det låter som att melodin är påhittad eftersom, efter texten. Jag skulle inte kunna nynna på en enda låt från filmen, för melodierna är helt anonyma. Tråkigt på en fantastiskt snygg film måste jag säga. Jag vill ändå inte påstå att det är en dålig film, men lite av en besvikelse var det iaf. Älskar dock sång-scenerna där Johnny står och trallar medans han snittar halsar av folk! Fantastiskt brutalt.

Jag älskar som sagt musikaler och det här är bland de bästa musikalscenerna(på film) jag vet:

Cell block tango – Chicago
Den här ger mig rysningar. Någon sa att Chicago var kvinnoförnedrande, rent bullshit enligt mig. Det är kvinnor som inte går med att bli behandlade hur som helst och tar tag i det (något brutalt kanske) själva. Jämför det här med vilken annan Hollywood-film som helst ser man att kvinnor ofta framställs som mähän, där de har blivit fråntagna makten och där de själva inte har kontrollen över sin person och sexualitet. Här har de det! Fantastisk musikalscen, underhållande, snygg och mäktig.

Eddies song – The Rocky Horror Picture Show
Har svårt att välja favoritscen ur denna genialiska film, de uppenbara skulle väl varit Sweet Transvestite och Time Warp, men den här låten är grym, det är extra roligt att det är Meatloaf och slutet på scenen är fantastiskt.

El Tango de Roxanne – Moulin Rouge
Ännu en mäktig tango-scen. Bra på alla sätt och vis!

Hair song – Hair
Musikal när det är som bäst, alla brister ut i sång, texten är fånig och män dansar och sjunger stämmor. (White boys/black boys är ju hysterisk också)

Mupparnas julsaga
Min favoritfilm när jag var liten, var tvungen att ha med den bara därför..

Skulle kunna göra en lååång lista, men jag skulle nog vara den enda som roades av det, så jag slutar här.

The zzzzeye …

Känns smärtsamt att se två personer man respekterat så mycket sjunka så lågt, tappa all självkänsla och på köpet förstöra en ok films goda rykte. Jag pratar om Xavier Palud / David Moreau och deras film … The Eye. Originalet av Pang bröderna var alltså ok, varken mer eller mindre, så varför lägga ner energi på en remake? Det räcker ju liksom inte med att man gör den på ett asiatiskt ursprung, man måste ju tillföra något också. I det här fallet tror man att Jessica Alba ska verka som just detta något. Hon spelar en blind tjej som genomgår en ögonoperation och får tillbaka synen, dessvärre ser hon inte bara vad vi vanliga människor ser (ostbågar, tekoppar, folköl) utan även spöken, halvdöda idioter och annat pack. Det fullkomligen myllrar, väller över, av alla dessa gengångare. Sååå tråkigt och har man sett originalet så blir det bara ännu tråååkigare. Det ska dock tilläggas att Alba som blind ger en del skratt, hon är riktigt rolig då hon svingar sin blindkäpp likt ett litet barn svingar en katt i svansen; hela tiden med ett dumt leende på läpparna och huvudet vaggandes som en papegoja. Alba har aldrig presterat någonting av värde, hon är alltid dålig. I The Eye är hon så blek att man knappt ser henne, man söker efter en huvudrollsinnehavare men får 90 minuter statist. Näe, det är verkligen inte en bra skräckfilm man kollar på då det mest spekulativa är att tv:n alba köper är en gammal klumptv och inte en platt.

Dagens djur: gris (och det var verkligen på tiden!)

Kalla handen

På Kanal 5 rullar det just nu en puff för att Kanal 9 visar Cold Mountain på måndag 21.00. I ett av klippen går Renee Zellweger verkligen upp i sin karaktär och jag kastas tillbaka till Oscarsgalan 2004 då hon faktiskt nominerades för bästa kvinnliga biroll för rollen som Ruby Thewes. Klipp på Zellweger rullade lite varstans under den tiden och bl a David Letterman spelade upp frasen ”Here I am” titt som tätt. Så jag var i alla fall inte ensam om att se humorn i hennes rolltolkning. Men skämtet fortsatte när hon vann(!) och folk på allvar verkade tycka att det var en bra rolltolkning. För mig var det en av de få gånger som en karaktär helt har förstört en filmupplevlese. Visst finns det många man stör sig på i flera filmer, men i Cold Mountain kunde jag inte koncentrera mig på något annat än hur dålig Zellweger var.

Jag sökte lite på youtube nu för att se om jag kunde hitta något talande klipp. Men det finns mest ett dussintal otroligt corny ”musikvideos” gjorda på snuttar från filmen, och jag hittar inget klipp med bara Renee. Men man får sin dos av henne i trailern ändå. Jag fnissar lite när hon säger ”Here I am” och jag gapskrattar när hon kör sin vädermetafor. Är det verkligen någon som på fullt allvar tycker det är bra?

Kanske lite synd att klaga på Cold Mountaien när regissören Anthony Minghella nyligen gått bort, men att filmen blev så dålig för mig var ju verkligen inte hans fel. Jag vet i alla fall åt vilket håll jag inte riktar blicken på måndag den 7:e april 21.00.