Månad: augusti 2008

Mad Men osar av obehag

Tredje avsnittet in på Mad Men s.1 så förstår jag att det här är en serie som kommer att följa mig ett bra tag, istället för tvärtom. Man känner sig lustigt betraktad under tiden man spenderar tillsammans med 50-talets copykillar och deras utsvultna hemmafruar, det är en känsla som gränsar till fysiskt obehag, en känsla som lovar det värsta. Som Twin Peaks utan det övernaturliga. Fenomenalt! Och sjysst med två säsonger att spana in innan det blir tidig seriejulafton i slutet av september då både Dexter och Californication kör igång igen. Ibland är tv bättre än film.

Fnissade iväg ett kort men roligt mail till Atlantic Film idag:

Hej,

Jag tänker på er.

Ovänligen,
Greger Grus

Skäms!

Jag skäms över att meddela att jag inte hade den blekaste aningen om vem Ellen Page var innan jag ramlade in och full platt för Juno.

Nu har jag tagit mig tid att se The Tracey Fragments och jag jublar inombords. Ja! Det är precis så här det ska vara. Snygg, annorlunda och helt underbar. Page ger sådan inlevelse att det nästan gör ont.

Igen får hon spela en ung kvinna med mer eller mindre stora problem: Tracey måste leta reda på sin lillebror som har försvunnit, men också tror att han är en hund. (Bara det!) Vi får följa med henne in i en verklighet som inte är på riktigt, eller kanske är den på riktigt. Vad är sant och vad är bara åt helvete? I världen? I hennes liv?

Filmen orsaker till viss del illamående men när man har vant sig vid det annorlunda sättet den är gjord på är det bara ren njutning. Jag vill jämföra den med The Rules of Attraction och dess fram- och bakåtspolning /snabbspolning, men det skulle ändå inte räcka.

Se den själv – du kommer antingen hata eller verkligen älska den.

Yes is the new no

Antagligen kommer the Yes Man vara lika mycket utav en dussinkomedi som säg Liar Liar eller Bruce Almighty. Men den fantastiska Rhys Darby från Flight of the Conchords är ju med på ett hörn och även min absoluta favorit Zooey Deschanel. Så det kan inte bli helt kasst, eller?
[youtube 8b7rBtTExiI]
Jag måste dock erkänna att det mest var Jim Carreys tänder jag fastnade för. What’s up with that? Skaffade inte Charlies alter ego Hank dem mest som ett skämt i Me, Myself & Irene? Behöll Jim dem sen eller?

Eller var det möjligtvis hakan han fixade?

En av Marxs och Coca-Colas avkommor

”Our fathers have painfully lost their way”, skrev Donovan angående stackars Andys vistelse i Vietnam. Detta var år 1969 och samtidigt spelade Michelangelo Antonioni in filmen Zabriskie Point.

Filmen handlar om två ungdomar som träffas ute i öknen. Antonioni som redan hade skildrat dåtidens ungdom i Blow-Up, tog tillvara på allt hippiekulturen hade att erbjuda och allt slutar i kaskader av eld som slukar den kapitalistiska drömmen.

Men i Jarvis Cockers soloalbum kan vi höra honom skrika ”The cunts are still running the world”.
Så vad hände mellan 1969 och 2006?

Något som hände var att Jim Jarmusch gjorde Ghost Dog: The way of the samurai. En film som bland annat handlar om etik/moral i tiden.
Men är det bakåt man ska se när man inte känner någon förståelse för nutiden? Har civilisationen fört med sig högre etik och moral eller har ondskan iklätt sig lite mer sofistikerade klädesplagg?

Det enda jag vet är att Michael Bays bankkonto är smockfullt.

Coffin Joes återkomst

Filmfestivalen i Venedig får en massa skit för att programmet inte riktigt sägs hålla. Det blir ju lätt så när det innehållsmässiga lutar mer åt … ja, allt annat än Hollywood. Och det kanske är viktigt för en stor festival (jag antar det), men desto viktigare borde det vara att stoltsera med kvalitet och originalitet. Detta lyckas filmfestivalen i Venedig med! Vilket program! Jag är osäker på om jag själv skulle kunna knåpa ihop ngt liknande, eller … jo det så klart jag skulle …

Bland godbitarna kan nämnas Vinyan (Fabrice Du Welz), The Wrestler (Darren Aronofsky) och (håll i hatten nu) Embodiment of Evil som är brasilianaren Coffin Joes återkomst efter ungefär 20 års frånvaro. Coffin Joe, som egentligen heter José Mojica Marins, är en av mina allra största idoler och borde faktiskt vara en gigant i allas ögon! Han är runt 70 år gammal och har välsignat omvärlden med bl a Hallucinations of a Deranged Mind och At Midnight I´ll Take Your Soul. För det fåtal av er därute som inte vet vem Coffin Joe är så skulle man kunna beskriva honom som en gravgrävare med sataniska förtecken och svart tjock kappa. Ja ni förstår ju. Lite Buñuel, mycket LaVey och ungefär 10 ton galenskap: pur glädje i mina rödglansiga ögon. Och detta är en festival som får kritik! Vart är världen på väg egentligen?

[youtube xzW8rO3Iz6k]