Mycket har sagts om David Finchers senaste film: The Curious Case of Benjamin Button. Och det är väl som alltid med hyllade filmer, de skall även sågas. Det har liksom blivit så. Bra eller dåligt? Jag vet inte men fenomenet är intressant. Christopher Nolan råkade ut för det med sin The Dark Knight och Moodysson med Mammut. Individer som ser det som sin skyldighet att motarbeta positiv kritik. Och tro mig, jag är helt för ett ärligt ifrågasättande men när det bara för att skall uppviglas då kan det kännas aningens tröttsamt.
Gällandes Finchers film så tycker jag att den var förbannat snygg, kompetent och lååång. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag tycker den var bra men vad jag vet är att den aldrig sved till, den mjäkade och viskade tills att man bara satt och längtade efter en katastrof, om ens en liten sådan.
Någonting jag tyckte slarvades bort var själva åldrandet, vilket är märkligt då detta var vad filmen delvis gick ut på. Varför går inte Benjamins mentala tillstånd hand i hand med hans fysiska? Varför föds han inte, mentalt sett, som senildement för att sedan dö som spädis. Är det inte det åldrandet/föryngrandet som känns mest intressant? Tål att tänkas på.
