Byfånar och andra hjältar

På onsdag (13:05) visar SVT Bill Forsyth’s ”Local Hero”. En film om en amerikansk oljeman som skickas till Skottland för att köpa mark där företaget han representerar vill bygga ett oljeraffinaderi. Men på just den platsen där de vill bygga ligger en liten fiskeby, som befolkas av ett antal människor som lever i en värld nästan helt avskalad från resten av världen. I byn finns ingen borgmästare eller någon annan tyrannisk härskare, man lever nästintill i ett socialistiskt samhälle där alla hjälper till vid behov.

Huvudkaraktären Mac spelas elegant av Peter Reigert. Anledningen till varför just han skickas till Skottland är hans efternamn MacIntyre, som hans föräldrar tog när de emigrerade till U.S.A från Ungern då de tänkte att det lät amerikanskt. Mac’s chef Happer (Burt Lancaster) tror dock att han härstammar från Skottland och han skickas således dit.
Väl i Skottland träffar Mac på ett antal minnesvärda karaktärer, byns advokat/krögare Gordon och hans hustru Stella, marinforskaren Marina, den ryska kommunisten Victor, medhjälparen Danny samt en hel drös med bybor.

Utöver de varmt framställda människorna i Local Hero är även landskapet väldigt vackert framställt. I en scen säger Victor ”You can’t eat scenery.”, en replik han senare får äta upp.
Local Hero bjuder på många skämt, de flesta av dem är något bitterljuva och melankoliska i smaken, men ibland, speciellt när det kommer till Burt Lancaster’s karaktär, är de rakare och mer vulgära.

Om ni kan se denna otroligt humana och fina film tycker jag att ni bör göra det. Man kan tycka att SVT borde sända denna film på en vettigare tid än mitt på dagen, speciellt när man veckan tidigare har visat en film av den olidligt överskattade Pedro Almodovar på prime time, eller dagen innan visar något så osmakligt och tråkigt som ”The Faculty” av Robert Rodriguez (21:45).

Är Singer besatt?

När man skummar igenom recensionerna av Bryan Singers senaste drama så är det, märkligt nog, ingen som kommenterar de återkommande referenserna till Förintelsen. Alltså inte bara i Valkyrie utan även i hans övriga produktion. Ibland är de övertydliga och ickesymboliska, som i Apt Pupil eller X-Men, annars är det mer en fråga om huruvida man väljer att tolka in dem eller inte. I X2 drar Singer homosexuella paralleller, eller om man så vill religiösa. I Superman Returns skall avvikelsen utrotas en gång för alla av en diabolisk Lex Luthor. Vad är egentligen grejen? Hade det varit en engångsföreteelse så hade man inte tänkt på det men när det närapå blivit ett av Singers signum så blir det plötsligt intressant. Man tycker sig nästan kunna ana en liten besatthet …

Utan tvekan en bra film med DiCaprio

Att man känner en viss tvekan inför Revolutionary Road beror nog inte på Kate Winslet utan Leonardo DiCaprio. Visst han har gjort en del bra saker, Gilbert Grape, En främling i familjen och The Basketball Diaries för att nämna en del och ok, hans samarbete med Scorsese har varit rätt välsmakande från och till. Men (och det är ett men lika stort som …) det är ändå någonting som får en att tvivla. Tom Cruise lider av samma problem. De spelar olika karaktärer men ungefär på samma sätt. De går upp eller ner i vikt, byter kläder, ansar ansiktet, lägger till en dialekt eller två … och det räcker en lång väg, men (ett ännu större men) inte hela vägen. Vilken tur då att min tvekan visar sig vara helt obefogad! Efter det första svajande grälet (som följs av mååånga fler) i Revolutionary Road så rätar filmen upp sig Winslet och DiCaprio finner sina karaktärer, eller så finner vi som betraktare dem, och sedan är det bara att hänga med på en tur ner i det äktenskapliga träsket. Det är svart, mörkt och förbannat … underhållande. Faktiskt. Recensionen ligger uppe här, bara så att du vet.

Norska zombies biter bäst!

Norska Dead Snow får blandad kritik. Bloody Disgusting är inte imponerade av nazist-zombie filmen medans Twitch höjer den till skyarna och ok, jag kanske inte kommer att stå först i kön men i alla fall i den. Vissa filmer måste man ju bara se. Och norrmännen har lyckats tidigare inom genren med Cold Prey så varför inte igen?

[youtube 3-KQh87_V2Q]

Varför kan inte Sverige producera sån här skit för?

Göteborg filmfestival: Helgresumé

Det är 27 januari, tisdag och Göteborgs eminenta filmfestival är redan inne på sin femte dag. Dags för en snabbresumé av dagarna som gått. Under helgen går jag på ett antal pressvisningar och ser tre riktiga höjdare. Den svenska Drottningen och jag är en starkt personlig dokumentär om mötet mellan filmaren Nahid Persson och tidigare Irans diktator Mohammad Reza Pahlavis fru Farah Diba. Ett möte som går något trögt till en början. Farah Diba litar inte riktigt på Nahid och kräver att allt som filmas ska granskas och ses igenom. Men snart släpper det och de båda kommer nära varandra, så nära nu två människor med vitt skilda värderingar kan komma varandra.

Nästa visning ser jag israeliska Waltz with Bazir. Ett animerat krigsdrama som utgår från ett möte mellan regissören Ari och en gammal vän. Vännen berättar om kriget i 80-talets Lebanon där han tjänstgjorde som soldat. En stor del av minnena från kriget har han förträngt. Resten av filmen får vi följa honom i sökandet efter sanningen. Han intervjuar gamla kompanjoner och andra involverade i kriget. Precis som i Persepolis skildrar Walt with Bazir en omfattande historia av ett svårt krigsdrabbat land. Aktuell och välgjord på alla sätt och med riktigt snygg animering.

Men det bästa för helgen, och kanske den bästa filmen på hela festivalen, var ändå Two Legged-Horse. En pojke utan ben behöver hjälp med att ta sig fram. Han behöver en stark uthållig pojkspoling som kan bära honom på sina bara axlar och som kan springa fort som en hingst. En ”mänsklig häst”. Men med tiden behandlas pojken mer och mer som en bokstavligt talat häst. Han matas med hö, han piskas på och pojken låter bygdens pojkar rida på honom. Two-legged horse är obehaglig. Samira Makhmalbafs, den iranska regissören, har gjort en verkligt hemsk och intresseväckande film man inte glömmer i första taget.

Härnäst ser jag Synecdoche, New York och Bill Plymptons animerade långfilm Idiots and Angels.