Såg The Wrestler med förutfattade meningar, men blev lyckligtvis överbevisad. Klart att den var bra, skitbra! Men med en blonderad Rourke i huvudrollen så går det ju knappast att misslyckas. Så varför tvivlade jag? Tematiken såklart. Man har sett och hört det förrut; underdogen som kämpar på, blir kär i en lika sorglig flicka (som nästan alltid strippar, horar eller både och) och samtidigt tvingas kämpa sig igenom ett träsk av traggliga familjeförhållanden. Jag förväntade mig helt enkelt ngt lite mer sofistikerat, ouppenbart, av Darren Aronofsky (PI, Requiem For a Dream, The Fountain). Men oron var obefogad och jag borde ha förstått bättre. Ibland räcker det med så lite. Visst balanserar The Wrestler stundtals farligt nära löjets gräns. Som när Rourke, med ett snett botoxleende på läpparna, väljer brottningen före kärleken, trots att han just haft en hjärtattack, och Marisa Tomei (strippan) plågat utbrister: But you’ve just had a heartattack! (eller ngt liknande). I detta avseende skulle man kunna se The Wrestler som lite av en kusin till Rourkes film (som han även manusförfattade) Homeboy. Storyn är nästan densamma som i The Wrestler om man bortser från att den handlar om boxning istället för fribrottning och att huvudkaraktären lider av skallproblem istället för hjärtproblem. Annars är den full av sentimentala ögonblick, som det ovan beskrivna, känslotrådarna skall tänjas till max och som tittare ska man fanimej känna ngt! Lite som Dancer in the Dark fast med mer action. Men om det funkar, som det ju faktiskt gör i båda dessa filmer, så är jag helt för det. Men som sagt, gränsen är skör och tunn och kräver fingertoppskänsla med honung och vanilj.
Månad: januari 2009
Och guldgrejen går till…
Glober och baggar, allt i de ädlaste valörer. Award Season är äntligen här och jag kunde inte vara lyckligare. Det är ju nu jag äntligen får reda på vad jag missade från förra året. Vilka absoluta måsten som både den smala juryn och den breda massan tycker att jag borde skämmas för att jag inte sett. Och det finns en hel del luckor från förra året.
Jag försov mig från The Golden Globes men var vaken när Guldbaggarna delades ut. Har inte så mycket att säga om den svenska filmgalan förutom att jag nu är ännu mer nyfiken på Låt den rätte komma in.
Jag har dock inte missat att Heath Ledger fick en guldboll för sin roll som Jokern i The Dark Knight, även fast jag sov under galan. Jag var inte sen med att klargöra, kort efter hans tragiska bortgång för snart exakt ett år sedan, att han trots det inte skulle plocka hem några priser. Rösterna bygger ju faktiskt inte på empati utan på prestation, mässade jag. Jag står fast vid åsikten om rösterna, men annars var det ju ett smått idiotiskt uttalande eftersom jag varken då hade eller nu har sett Nolans andra Batmanfilm. Men när jag hörde om Ledgers postuma erkännande sprang jag genast ut och skaffade mig ett exemplar. Domen kommer att falla vilken dag som helst nu.
På torsdag, den 22:a januari, släpps nomineringarna till årets tyngsta filmgala och på söndag, den 25:e januari är det dags för Screen Actors Guild Awards. Jag tycker det har buzzats ovanligt lite om ovanligt få filmer, men man börjar ju redan nu få en hum om åt vilket håll det lutar efter att de första tunga priserna (Golden Globe) och nomineringarna (BAFTA, SAG Awards) har avklarats.
Det kommer dock bli svårt att peta ner förra årets bästa film från tronen. Trots att den officiellt gavs ut 2007 och avhandlades på förra årets galor så släpptes den ju i Sverige förra året, och jag såg och älskade den 2008.
Nytt År, Nya förväntningar och Nya hårda tag
2009 har fått en flygande start och inom kort skickar Happy Endings iväg ett produktionsteam till Rio de Janeiro, Brasilien, för ett dokumentärfilmsprojekt. Jag uppdaterar här senare om hur det gick.
Själv ska jag vara regiassistent åt Ida Akesson i februari på hennes senaste kortfilm. Ida är även hon en svensk filmskapare som är baserad här i London och har därför lagt av med ringen ovanför A:et.
Idag har jag blivit övertygad om att gå och se The Wrestler, vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra. Allt publiceringsmaterial jag har sett har varit väldigt Rambo-liknande och jag har absolut inget överdrivet behov av att se våld med svettiga, muskliga och lättklädda karlar inblandade. Faktiskt.
Men filmen ska visst vara mycket mer än så och när jag insåg att Darren Aronofsky även har gjort Requim for a Dream så beslutade jag mig för att ge The Wrestler en chans.k
Nytt filmprojekt!
Först och främst så måste jag berätta att jag såg The Wackness i veckan. Väldigt bra film måste jag säga! Huvudrollen säljer gräs (det olagliga ni vet) med sin glassvagn… Vad mer behöver jag säga?
Aja nu till huvudsaken. Jag har tänkt en stund på att göra ett lite kortare filmprojekt med ganska mycket visuella effekter. Vad jag har tänkt på är att ha med så lite folk som möjligt. Det gör ju att man blir beroende av mindre personer. Viktigt var också att det skulle utspela sig på en plats som är lätt tillgänglig. Det skulle också vara möjligt att tillverka billig men snygg rekvisita.
Vad jag kom fram till var en fightingscen med lightsabers som på Star Wars. Lite nördigt (kanske mycket), ja! Men det fyller mina krav. Den kan vara kort, kan använda mycket visuella effekter och behöver inte ha mycket folk. Man kan spela in i skogen eller något fält, det är ju alltid lätt tillgängligt. Rekvisita ska inte vara jättesvår att tillverka och inte för dyrt heller.
Jag har skrivit ett litet manus på vad själva storyn ska vara. Det ska vara en jedi som går igenom en skog/fält och får flera ”visions” där han ser en jedi som blir anfallen av en sith. Vilket leder fram till att han själv får fightas. Den kommer heta The Ambushers troligen. Mer om handlingen kommer jag inte lägga upp eftersom det ska vara lite överraskningsmoment.
Det ska bli kul att göra det här och jag tror själva inspelningen kommer gå fort, men förarbetet, koreografiarbetet och fixa rekvisita kommer nog ta lite tid. Men det som tar mest tid är ju de visuella effekterna. Tack vare att det är lightsabers. Och det är något jag har tänkt ut en liten grej som ska göra jobbet snabbare åt mig. Den fungerar i teorin men är ej testad än. Så det får bli något som jag förhoppningsvis använder för första gången nu.
Givetvis ska jag uppdatera här varje gång jag har något att berätta. Kommer också visa upp lite klipp från filmen och kanske fixa någon tutorial på någon visuell effekt i kortfilmen. Vi börjar förmodligen inspelningen i mars-april någon gång.
Sveriges svar på Se7en
Snart har Dennis Iliadis version av The Last House on the Left premiär. Strage kallar den för ”ännu en onödig nyinspelning av en skräckklassiker” frågan är bara om förhandskritiken är befogad, eller ens om det är tal om en nyinspelning. Likt Rob Zombies Halloween verkar det nämligen mer handla om en helt ny film på ungefär samma tema, namnet känns mest ditklämt för att bolaget ska gå med vinst. Jag tycker det ska bli intressant att se den, det verkar som om de lagt fokus på andra saker än i Wes Cravens film samt att de förhoppningsvis har tagit bort buskissnutarna … Trailern kan ni se minst 4 gånger här.
Om det nu finns någon som undrar vad som hänt den underliga konstallationen David och Leon Flamholc så bor sedan ett tag tillbaka i London där de fortsatt sin filmiska bana. Här kan ni se alla filmer de gjort … Man behöver inte, men man kan, om man vill och det vill man ju? Synd bara att de inte fått tag på SVT dokumentären som handlade om deras flykt ifrån Sverige efter det att Lithivm sågats sönder och samman. Där kan man bl a få avnjuta en stenad (nja) David på en nostalgisk englandsfärja samt en mängd bittra kommentarer om det svenska filmklimatet. Lite taskigt kan tyckas, det handlar ju ändå om mannen (männen, far och son) som gett oss Sveriges svar på Se7en.