Aaron Johnson och Kristin Scott Thomas i Nowhere boy. Foto: Nordisk film
En ung John Lennon samsas med hästtjejen Klara och en vilsen och orolig mamma i veckans recensionskrönika. Filmerna det handlar om är Nowhere boy, Klara och London river.
Nowhere boy
Aftonbladet
”Välspelat och gripande, en övertygande skiss där den som kan sin Lennon fyller i porträttet”, anser Joakim Wedholm. Omdöme: 3/5.
Dagens Nyheter
”Sam Taylor-Wood berättar om John Lennons tonår på ett överraskande gammeldags och känslosamt sätt. Överraskande, därför att en långfilmsdebut av en känd konstnär brukar ha arty-stämpel, antingen till temat eller formen. ’Nowhere boy’ ser nästan ut som en standard-biopic av det mer seriösa BBC-slaget; första delen i en miniserie om Beatlesikonen.”
”Den enda besvikelsen är att John porträtteras som närmast omusikalisk och har fått en helt ordinär röst, långt från den berömda, metalliska som skar som en kniv genom den lallande popen.”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5
Svenska Dagbladet
”Tidsandan är strålande, så även skådespeleriet, från unge Johnson till alltmera imponerande Anne-Marie Duff (Enigma, Magdalenasystrarna) som Julia och till den ständigt vältempererade Kristin Scott Thomas som moster Mimi. … i den kommande poplegendens (John Lennon) mytiska liv känns både sann, gripande och elegant. … Musik bjuds det också på, kanske inte just elegant men med ett visst beat”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.
Film.nu
”Vi visste att detta någon gång skulle hända. England är ett för litet land för dess rika musikhistoria, för att någon inte skulle vilja mjölka lite pengar på att göra biopics om dess popstjärnor … Det är helt enkelt inget Lennonskt med Taylor Woods film … Aaron Johnson är dock väldigt lik John, speciellt när han låter polisongerna växa lite. Jag misstänker att många kommer att uppskatta denna smågripande berättelse som kanske gör sig bäst om man glömmer bort att det är John Lennon den handlar om”, funderar Stephan Ramstedt, som går mot strömmen i sitt omdöme bland recensenterna. Omdöme: Tummen ner.
London river
Aftonbladet
”’London river’ är stundtals övertydlig med sitt budskap om tolerans och öppenhet kulturer emellan, och brister i trovärdighet genom att skildra London som en småstad där folk springer in i varandra stup i kvarten … Men det är också en fin, sorglig och anspråkslös liten film som berör”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.
Dagens Nyheter
”’London river’ är en enkel film som man tycker om för det omsorgsfulla gestaltandet … I ’London river’ blir Elisabeth och Ousmane (huvudrollerna) en liten trupp, famlande efter besked om vad som hänt deras barn. En vit, en svart, med olika bakgrund, tvungna att lita på varandra – det vi ser är en annorlunda film om ’the war on terror’”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 4/5.
Svenska Dagbladet
”Rachid Bouchareb (Infödd soldat) använder terrorattacken som en fond för att visa hur självmordsbombarnas agerande blottlade de fördomar och rädslor som puttrade under ytan i Storbritannien. Men också hur en krissituation tvingar människor att närma sig varandra. Han tar sig an historien från andra håll än de förväntade, som när Ousmane verkar bli fast hos polisen, men kommissarien själv visar sig vara både fransktalande och muslim … Brenda Blethyn är fantastisk som vilsen och orolig mamma. Hennes och den försynte Sotigui Kouyatés möte är det som lyfter London River”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 4/6.
Film.nu
”’London river’ är en film om fördomar och rädsla för det okända. Om att vi människor egentligen är ganska lika oavsett hudfärg, religion eller nationalitet. Både Brenda Blethyn (Elisabeth) och Sotigui Kouyaté (Ousmane) är lysande i sina roller … Budskapet har fått bli viktigare än filmupplevelsen … Det är för lite drama för att vara ett drama. Jag kan förstå och respektera att man har valt att gör filmen på det sättet, att inte alltid ta till extrema motsatspar utan vanliga människor … De som redan delar regissörens Rachid Boucharebs världsbild kommer att gå och se filmen och få bekräftelse. Men jag kan inte tänka mig att det var syftet med ’London river’. Varför göra en film som kretsar kring ett budskap som endast de redan frälsta kommer att se?”, frågar sig Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen upp.
Klara
Aftonbladet
”En ungdomsfilm mellan saga och uppfostrande hemläxa. Klara är en 14-åring som älskar hästar men aldrig fått rida. När föräldrarna skiljs flyttar hon med mamma till litet hus på landet där det finns hästar och där flickorna i skolan rider. Regina Lund spelar mamman, blondin i högklackat beväpnad med läppstift. Kjell Bergqvist är pappan på avstånd som säger att ridning är farligt men också ger Klara råd om att följa sitt hjärtas röst och vilja. Grannpojken har en sjuk mamma och ovanliga kläder och hånas av de andra skolbarnen. Men han lär Klara rida och de får en gemenskap mellan barnlek och tonårskärlek. Inget originellt. ’Klara’ rider samma snitslade bana som väldigt många filmer gjort förut. Sympatisk”, skriver Jens Petersson. Omdöme: 3/5.
Dagens Nyheter
Den sommarljuva skildringen av Klaras envisa kamp för att lära sig rida på den udda hästen Star som ingen vill ha – tillsammans med skolans nördigaste kille Jonte, som alla vill reta – är fylld av just den rätta sortens spänningsskapande revanschism som finns i alla bra hästböcker – och filmer. De välfunna unga skådisarna Rebecca Plymholt och Joel Lützow gör fina insatser som den allvarstyngda unga duon som vid sidan av ridningen brottas med allehanda problem som mobbning och Jontes bipolära mamma. En hästfilm som ’Klara’ är verkligen ett välkommet inslag i den alltför sparsamma svenska barnlångfilmsproduktionen, men under visningen kommer jag på mig själv mer än en gång att önska att ’Klara’-böckerna hellre hade blivit en rejäl tv-serie med möjlighet att fördjupa och komplicera familjerelationerna som relief till Klaras hästliv”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.
Svenska Dagbladet
”Klara är regissören Alexander Mobergs första långfilm efter den enhälligt sågade Mongolpiparen, en kalkon så usel att man valde att döpa om den till Nåt i kikaren vid dvd-släppet”.
Filmen ”…excellerar i schabloner, såsom onda överklassflickor med krökta överläppar och pärlhalsband, och repliker som får publiken att skruva på sig, såsom en tolvårings ’Tja… han ful som stryk men snabb som vinden’”, skriver Malena Janson. Omdöme: 2/6.
