Författare: Magnus Blomdahl

Grymma tvillingar säkrar mitt stöd

Om Atlantic Film hade distribuerat Martin McDonaghs film In Bruges så skulle det säkert ske med de väl valda (lögnaktiga) orden: Uppföljaren till Sexy Beast. Inte för att de storymässigt liknar varandra utan för att Ralph Fiennes gudfaderliknande skummis Harry Waters är Ben Kingsleys Don Logan så in i backen lik. Kanske inte lika skräckinjagande men nära på, så nära på att man börjar spekulera i om McDonagh gjort ett medvetet val eller om han bara låtit sig bli påverkad. Inte för att det spelar någon roll, intresset för detta ”tvillingpar” står intakt och det kommer bli kul att inom en snar framtid avnjuta dem båda på raken med en skål Dofilus och 70 mandlar i knät (i en skål alltså). Om ni inte har sett dem så kan ni börja med Sexy Beast, den kvarstår fortfarande som en av 2000-talets bästa filmer.

Vad gäller Atlantic Film och kontakten med José Padilha (Tropa de Elite) så har jag ännu inte erhållit ngt tillfredsställande svar, roligt är dock att Atlantic Film inte längre reklamiserar på samma sätt längre och att ett flertal recensenter i samband med filmens premiär reagerat som mig. I vissa fall ter sig reaktionerna och sätten de formulerats på som väääldigt lika mina … men det är väl bara bra om man kan sporra överheten till hets mot bolag som ljuger och står i. En liten länk hade ju dock varit kul … en liten jävla länk va?!

Mad Men osar av obehag

Tredje avsnittet in på Mad Men s.1 så förstår jag att det här är en serie som kommer att följa mig ett bra tag, istället för tvärtom. Man känner sig lustigt betraktad under tiden man spenderar tillsammans med 50-talets copykillar och deras utsvultna hemmafruar, det är en känsla som gränsar till fysiskt obehag, en känsla som lovar det värsta. Som Twin Peaks utan det övernaturliga. Fenomenalt! Och sjysst med två säsonger att spana in innan det blir tidig seriejulafton i slutet av september då både Dexter och Californication kör igång igen. Ibland är tv bättre än film.

Fnissade iväg ett kort men roligt mail till Atlantic Film idag:

Hej,

Jag tänker på er.

Ovänligen,
Greger Grus

Coffin Joes återkomst

Filmfestivalen i Venedig får en massa skit för att programmet inte riktigt sägs hålla. Det blir ju lätt så när det innehållsmässiga lutar mer åt … ja, allt annat än Hollywood. Och det kanske är viktigt för en stor festival (jag antar det), men desto viktigare borde det vara att stoltsera med kvalitet och originalitet. Detta lyckas filmfestivalen i Venedig med! Vilket program! Jag är osäker på om jag själv skulle kunna knåpa ihop ngt liknande, eller … jo det så klart jag skulle …

Bland godbitarna kan nämnas Vinyan (Fabrice Du Welz), The Wrestler (Darren Aronofsky) och (håll i hatten nu) Embodiment of Evil som är brasilianaren Coffin Joes återkomst efter ungefär 20 års frånvaro. Coffin Joe, som egentligen heter José Mojica Marins, är en av mina allra största idoler och borde faktiskt vara en gigant i allas ögon! Han är runt 70 år gammal och har välsignat omvärlden med bl a Hallucinations of a Deranged Mind och At Midnight I´ll Take Your Soul. För det fåtal av er därute som inte vet vem Coffin Joe är så skulle man kunna beskriva honom som en gravgrävare med sataniska förtecken och svart tjock kappa. Ja ni förstår ju. Lite Buñuel, mycket LaVey och ungefär 10 ton galenskap: pur glädje i mina rödglansiga ögon. Och detta är en festival som får kritik! Vart är världen på väg egentligen?

[youtube xzW8rO3Iz6k]

Bra recensioner för nytt blodigt mästerverk

Pascal Laugiers senaste film Martyrs gör succé på filmfestivaler över hela världen. Har sett fram emot den väldigt länge nu och recensioner som denna och denna (båda två från från min nya favoritsite: twitchfilm.net) gör mig fan gråtfärdig. Och som om inte det vore nog så kan man ju fortsätta tortyren med att varva trailern med teasern tills att ögonen poppar ur sina hålor; krävs inte många upprepningar.

[youtube 9EOajUNs9gw&feature=related]

[youtube ZNM9kKo4JNU]

Åhh, jag båda snorar och gråter. Årets Inside? En klapp på axeln till Citys Henric Tiselius som pushar för Inside i dagens nr.

Tack vare Twitch kan jag också glädja er med att Gaspar Noe äntligen är färdig med Enter the Void. Inga trailers ligger uppe men storyn om ett nära syskonpar där brodern omkommer i en droguppgörelse och tvingas in i ett vakuum mellan liv och död; en slags skärseld där han bara tillåts observera utan möjligheten att handla verkar både kraftfull och rörande. Att sedan filmen utspelar sig i Tokyo gör ju inte saken sämre. Stay tuned!

Ps. Atlantic Film kommer att fällas snart … mycket snart. Pigs!

Atlantic Film skjuter sig i foten ännu en gång

Ni som hängt med ett tag känner till min bitterhet gentemot Atlantic Film och deras falska angelägenheter. Som ni vet så försöker de sälja biljetter till filmen Tropa de Elite genom att marknadsföra den som en ”uppföljare till Guds Stad”, vilket den givetvis inte är. Att de kommer med falska påståenden är i mina ögon mycket allvarligt, att de sedan går och förvärrar saker och ting genom att ljuga ytterligare är bara för mycket. Dessa bilder är från dagens DN:

Ok, vad är det nu man ser på dessa bilder (medger att en viss oskärpa infinner sig) Jo, till att börja med så har Atlantic Film lagt till ett par citationstecken kring texten ”Uppföljaren till Guds Stad”, vilket alltså innebär att frasen tydligen är ett citat. Under detta citat finns ett namn: José Padilha. Detta är regissören till Tropa de Elite. Atlantic Film vill alltså få oss till att tro att det är José Padilha som har fällt dessa säljande ord … känns lite märkligt, borde det inte vara mer naturligt för honom att referera till den egna Ônibus 174 som faktiskt på sätt och vis är den första filmen i en serie på tre. Följdaktigen kan man inte tro annat än att Atlantic Film ljuger igen. Ett snårigt fall … hur ska man lösa detta problem? Jo, man kontaktar helt enkelt José Padilha och ställer frågan till honom: Har du påstått att Tropa de Elite är uppföljaren till Guds Stad? Chansen att han svarar ja är extreeeeemt låga …