Smal Stiller i lågmäld komedi

Ben Stiller och Noah Baumbach

Ben Stiller och Noah Baumbach i Berlin.

”Greenberg” är Noah Baumbachs nya dramakomedi. Filmen har premiär senare i vår, men visas just nu på filmfestivalen i Berlin. Regissören hade med sig sina skådespelare Ben Stiller, Greta Gerwig och Rhys Ifans när han besökte den tyska huvudstaden.

Roger Greenberg (Stiller) kommer tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York under en längre tid. Han har just checkat ut från ett psykiatriskt sjukhus, och ska nu försöka få ordning på sitt liv. I Los Angeles träffar han sin brors personliga assistent Florence (Gerwig), och återupptar även kontakten med sin gamle bästis, Ivan (Ifans).

 

”Greenberg” är regissören Noah Baumbachs femte långfilm och den första som tävlar i Berlin.
Greta Gerwig
Rhys Ifans
Ben Stiller
Noah Baumbach
– Jag vet inte hur jag ska reagera på det, för jag har aldrig varit i tävlan förut, här eller någon annanstans, svarar Ben Stiller på frågan om hur det känns att filmen är med och tävlar om Guldbjörnen.

 

Lågmäld komedi
För Ben Stiller, som ofta gör fysiska komedier är det här en något annorlunda, mer lågmäld film.
– För mig var det framförallt en möjlighet att arbeta med Noah, som jag är ett stort fan av. Jag skulle göra vad han än hade skickat mig. Men det var kul att göra en film som inte är ”den där andra sorten”, säger Ben Stiller.
– Att det förutsätts att jag ska vara rolig hela tiden är jobbigt, jag tycker till med att det är jobbigt att vara rolig när jag måste vara det, tillägger han.

 

– Noah har skapat två mycket verkliga karaktärer, som brottas med olika händelser i deras liv. Det är uppenbarligen ett ganska udda par. Roger är i en fas i sitt liv där han är tvungen att fixa vissa saker, annars kommer han aldrig att göra det, säger Ben.
– Man upplever att de här karaktärerna faktiskt kan bli ihop på ett naturligt sätt, inte på ett klassikt ”filmsätt”.

 

Gick ner i vikt
Ben Stiller framträder i en något annorlunda gestalt än vi är vana att se honom, med smalare ansikte och med längre hår. Han ser ut som Keith Richards föreslår en journalist på presskonferensen.
– Vi tänkte oss Bill Wyman, säger Noah Baumbach.
– Jag gick ner lite i vikt. Noah ville att jag skulle ha en lite annorlunda framtoning. Vi bestämde att mitt hår skulle bli lite längre. Greenberg är en karaktär som inte har så stor kontroll över sin kropp, så det var något vi ville framhäva, säger Ben Stiller.
– Ben gick ner sju kilo för den här filmen, medan Greta gick upp sju kilo, säger Noah.

 

Varför är Greta Gerwigs karaktär en personlig assistent?
– Jag hade en väldigt stark idé för den här karaktären, en person som sätter andras behov framför sina egna. Då kom jag fram till att hennes jobb borde vara att serva människor och ställa upp för dem. Jag tror också att det är ett jobb som är vanligare i Los Angeles än på andra platser. Dessutom var det ett bra sätt för henne att möta Roger, säger Noah.
– När jag fick det här manuset var jag så exalterad över att läsa något av Noah Baumbach. Han väljer sina ord så noggrant. Jag visste direkt hur min karaktär var. Men till att börja med hade jag svårt att tro att jag ens var påtänkt för rollen, säger Greta Gerwig.

 

Greta och Ben hade ganska lång tid på sig att lära känna varandra innan de spelade in ”Greenberg”. Rhys Ifans kom direkt från ett annat projekt, därför fick han och Ben bara ett par dagar att bekanta sig på.
– Och vår relation skulle gå tillbaka 15-20 år i tiden. Men jag blev överväldigad över hur snabbt Rhys fick mig att känna mig bekväm med honom. Jag tror att det är hans skicklighet som skådespelare som gjorde att jag kunde tro på att vi hade den här relationen, vi hittade snabbt ett sätt att interagera med varandra.
– Processen var en fråga om att lita på varandra. Det fanns ingen tid att hänge sig åt sig själv, bara åt karaktären, tillägger Rhys.

 

Nervös biltur
Även om Ben Stiller litade fullt ut på Rhys Ifans skådespelarförmåga fanns det scener han var lite orolig för.
– Vi skulle göra några scener i bilen när Rhys körde – och Rhys kör inte. Och han kör definitivt inte i USA. Där fick tilliten verkligen en utmaning. Om du ser på filmen ser du att jag är nervös i scenen, det är inte skådespeleri, men det funkar bra för filmen.

 

Ben har också bara lovord om Greta Gerwig:
– Greta var väldigt engagerad i sin karaktär, och det inspirerade mig att ge lika mycket. Jag kände verkligen empati för karaktärerna.

 

Hör röster
På frågan om hur han arbetar med sina manus tvekar Noah Baumbach något innan han svarar.
– Varför är jag så välartikulerad när jag skriver, och inte när jag gör intervjuer? Jag hör röster helt enkelt, och försöker skriva ner dem.
Han tillåter inte mycket improvisation.
– Jag tror att det var två repliker i den här filmen som var improviserade, säger Ben.
– Folk kan nog tycka att man är en riktig idiot att casta Ben Stiller och sedan inte låta honom improvisera, säger Noah.

 

Yeah, you idiot!, säger Ben och fortsätter:
– Men seriöst, när jag gick i genom manuset med Noah kom jag med lite förslag på ändringar. När vi sedan tittade på det igen dagen efter var replikerna fortfarande de samma. Då förstod jag ganska snabbt att vi skulle spela in manuset som Noah skrivit det, ord för ord. Även om du aldrig sa det rakt ut.
Passive aggressively, säger Noah.
– Det var en bra lärdom för mig som skådespelare i hur jag skulle bli mer som karaktären, istället för att göra det lättare för mig att spela honom genom att ändra på replikerna. Det hjälpte mig att fråga mer frågor om varför han skulle säga det han säger. Det var en lycka att få göra Noahs manus och framföra replikerna ord för ord, avslutar Ben Stiller.

 

Av Esbjörn Guwallius

Recensionskrönikan 12 februari

Vi inleder veckans (något försenade) recensionskrönika med ”Farsan”, som enligt kritikerna verkar vara en medelmåttig komedi, signerad Josef Fares. I Svenska Dagbladet sågas filmen direkt i rubriken ”Farsan gör ingen glad” medan Dagens Nyheter skriver ”det är goa gubbar med hjärtat på rätt ställe”.

 

Farsan. Foto: Memfis film

Farsan
Jan Fares är ”oemotståndligt charmig” är Aftonbladets uppfattning om huvudrollsinnehavaren: ”Farsan är inte den bästa eller roligaste filmen som Josef Fares har gjort – men det är en varm och kärleksfullt komisk hyllning till egensinniga pappor i allmänhet. Och till regissörens egen i synnerhet. Och det är någonting väldigt fint över det”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 3 (av 5).

Kvällstidningskonkurrenten Expressen är inte fullt så entusiastiska.
”För farsan blir mer en karikatyr än en riktig person. Sonen och hans fru (spelade av Hamadi Khemiri och Nina Zanjani) framstår mest som överglättiga alternativt overkligt ledsna. Varför de agerar som de gör är mindre tydligt. Och även om Torkel Peterssons tillverkning av machosallad är en av filmens roligaste stunder så känns hans Jörgen, som tampas med sin mansroll, som en snubbe vi har sett alltför många gånger nu”, tycker Miranda Sigander.
Omdöme: 2 (av 5).

Dagens Nyheters Johan Croneman skriver: ”Det är å ena sidan för lite sot för att bli en renodlat svart komedi, å den andra aningen för mycket svärta för att bli en ren och fungerande fars – men det brister som sagt mest i tempot. Det går lite för långt mellan varven, mellan de riktigt bärande farsscenerna, det måste snurra betydligt kvickare för att hålla formen. Ja, det varvas ner rätt rejält ibland, och då vet man inte riktigt i vilken genre man över huvud taget befinner sig i. Det blir bara ett mulligt mys, utan styrsel.” Omdöme: 3 (av 5).

Svenska Dagbladet har i rubriken för sin filmrecension tydligt talat om vad man tycker om filmen: ”Farsan gör ingen glad” och påpekar att den påminner om Göta kanal och kan bli en given publiksuccé. Men: ”För Farsan är en riktigt dålig film som verkar ha garvats ihop över ett par kafferaster alternativt barrundor. Man har tagit en rund gubbe (tillika pappa, Jan Fares) med stor mustasch, ännu större mage och skojig utländsk brytning, placerat honom i en tråkidyllisk svensk småstad av typen Vänersborg, tänkt ut några halvknasiga sidohistorier och skrivit en osannolik dialog späckad med lustigheter för imbecilla och vips så har man fått ihop en svensk långfilm.”, menar Malena Janson. Omdöme: 2 (av 6).

Film.nu: ”Den dåliga nyheten är att alltihop blir ungefär som om Galenskaparna hade fått för sig att göra ’Farbror Frej – the Movie'”, skriver Måns Wide och fortsätter: ”Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom”. Omdöme: Tummen ner.

 

Valentines day
Svenska Dagbladets Astrid Söderbergh Widding anser att ”Valentine’s day är en löst inspirerad amerikansk remake, där julen är utbytt mot Alla hjärtans dag.” Recensenten hade sin 13-åriga dotter med sig och såg filmen. ”Tre prickar, sa jag till dottern. Hon tyckte jag var hopplöst ogenerös. Men Valentine’s day är hur som helst en feel-good-film i februaritristessen.” Omdöme: 3 (av 6).

Aftonbladet tycker att det finns ”Gott om gulliga figurer. Det inleds med att Ashton Kutcher friar till flickvännen Jessica Alba, kramgoa som två hundvalpar.” Jens Peterson jämför filmen med ”Love actually” även om dialogen inte är lika kvick som i denna. Omdöme: 3 (av 5).

Dagens Nyheter tycker att Valentines day känns som ett betällningsverk från ”från de företag som tillverkar röda, sockriga geléhjärtan, hjärtformade små satinkuddar och spelande gratulationskort eller levererar långskaftade röda rosor. Rätt outhärdligt sliskigt faktiskt…”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 2 (av 5).

Expressen anser att ”medan allt krut på just Alla hjärtans dag tonas ner en bit in i filmen riskerar [regissören] Marshall ändå att få en mycket kortvarig exponering på sin film – för vem vill se en film om Alla hjärtans dag när helgen är över?”, frågar sig Jenny Rickardson. Omdöme: 2 (av 5)

Film.nu: ”En diversifierad romantisk film som bjuder på allt som har med kärlek och Alla hjärtans dag att göra: ensamhet, otrohet, svek, uppoffring, sorg och glädje. Kort sagt har den allt som en romantisk film ska ha”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp

 

Wolfman
Svenska Dagbladet menar att man i ” Wolfman har man försökt gå tillbaka till originalet med mannen som lider av en kluven personlighet som han inte själv är orsaken till och som det är väldigt, väldigt synd om. Han kan naturligtvis endast räddas av en självuppoffrande kvinna. Benicio Del Toro är alltid snygg, även i heltäckande ansiktsbehåring, men det räcker inte för att hålla intresset uppe”, anser Jeanette Gentele. Omdöme: 3 (av 6)

Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter tycker ”’The wolfman’ är hygglig skräckbuskis, faktiskt kapabel att framkalla en och annan liten vällustrysning hos den som är svag för genren”. Omdöme: 2 (av 5)

Expressens Mats Bråstedt har inte många lovord om Wolfman. ”Det hade kunnat bli en rörande och kraftfull berättelse om ensamhet och utanförskap. Det mynnade ut i en smått parodisk soppa med jolmig smak.” Omdöme: 2 (av 5)

Aftonbladet ser i Wolfman ”faktiskt en riktigt underhållande mix av kitschig och gotisk skräck av den gamla skolan, stämningsfulla och olycksbådande 1800-talsmiljöer, modern teknik och en rejäl skopa splatter”. Karolina Fjellborg fortsätter: ”Bra skådespelare, läcker scenografi och imponerande makeupeffekter av mästaren Rick Baker. På minussidan: En twist som syns på mils avstånd, och en viss överanvändning av CGI-animation.” Omdöme: 3 (av 5).

Film.nu: ”De gånger [Anthony] Hopkins får säga flera än två meningar i rad minns vi varför han blivit adlad för sitt skådespeleri, men det räddar bara enstaka scener – helheten är och förblir usel”, tycker Måns Wide. Omdöme: Tummen ner.

Familjelyckan personifierad

Josef och Jan Fares. Foto: Memfis Film

Josef Fares, ett av svensk films stora affischnamn, är tillbaka. Efter ”Zozo” och ”Leo” återvänder han dit allt började, till familjekomedin. Men den här gången är det inte hans bror Fares Fares som spelar huvudrollen utan hans far, Jan Fares. Filmen heter kort och gott ”Farsan”.

Vi ses på Hotel Rival, med en svindlande utsikt över Stockholm och Söder. Premiären av ”Farsan”, där Josef i vanlig ordning regisserar, och där Jan spelar titelrollen, stundar. Och det som slår mig direkt är den kärlek och respekt som Josef känner för sin far, för den är påtalig.
– Farsan (alltså Jan) har en helt unik kvalité som skådespelare. Han är som Joe Pesci, i till exempel ”Dödligt Vapen 3” är han hur mysig som helst, men sen i ”Maffiabröder” så är han helt livsfarlig. Precis sån är farsan, han klarar båda. I nästa film kanske han spelar den onda skurken, vem vet?

Blev en av karaktärerna
Vi har sett Jan i Josefs tidigare filmer, kanske främst i ”Jalla Jalla!” där han också spelar pappa, dock i en biroll. Jan berättar att han i hemlandet Libanon jobbade på restaurang, sju dagar i veckan, men att så fort tid fanns över så uppsökte han närmsta biograf.
– När jag sedan gick hemåt så levde jag mig in i rollerna, blev en av karaktärerna. Folk trodde nog att jag var galen, men det gjorde inte mig något.
Jan pratar en bruten svenska, men det är aldrig några problem att förstå vad han menar. Han har ett varmt och öppet kroppsspråk, och jag förstår varför Josef valt att använda sin far i sina filmer, gång på gång. För det är helt omöjligt att inte tycka om honom.
”Farsan” handlar som titeln antyder om faderskap. Aziz (karaktären som Jan gestaltar) ska precis bli farfar. Och för att göra familjelyckan total så bestämmer sig änkemannen för att barnbarnet behöver en farmor. Han måste hitta en ny fru helt enkelt, för hur svårt kan det vara? Jo, kanske lite svårare än vad Aziz tror, visar det sig. Filmen handlar om att åldras, om att vara man (ett återkommande tema i Josefs filmer), men även om att vara invandrare i Sverige. Josef förklarar det sistnämnda:

Kulturkrocken skapar humor
– Jag lägger aldrig något fokus på invandrarproblematiken, om man nu vill kalla den så, men den finns ju där ändå, automatiskt. Men mina filmer riktar sig till alla, men det finns väldigt mycket humor och igenkänning just i kulturkrocken.
Många beskriver Josef som en mästare på att skapa en bra stämning under sina filminspelningar. Han berättar att om han märker att några i teamet inte drar jämnt så är han där och försöker bryta osämjan direkt. För även om hans filmargärning givetvis är resultatinriktad så handlar också väldigt mycket även om att alla ska må bra och ha roligt under själva arbetet. ”Farsan” är inspelad under sju intensiva veckor, i Vänersborg och i Trollhättan. Och det var inga problem för far och son att jobba ihop. Josef igen:
– Jag bygger ofta mina karaktärer efter skådespelaren, och inte tvärtom. Jag sitter alltid ner och pratar länge med skådepelaren innan vi börjar filma. Så på så sätt var det egentligen inget nytt med att jobba ihop med farsan. Men jag tycker han var väldigt modig som vågade!
Jan fyller i:
– När vi filmar är jag Aziz och inte Jan. Det var Josef mycket tydlig med. När vi jobbar är vi regissör och skådespelare, inget annat. Och han är väldigt duktig Josef. Och noggrann.
Den där kärleken och respekten är tveklöst ömsesidig.

”Actionrullen”
Jag har haft förmånen att se många av de kortfilmer som Josef gjorde innan långfilmsdebuten, små actionrullar som sopade banan med konkurrensen på diverse kortfilmsfestivaler landet runt. Och det som slog mig då, och som fortfarande är väldigt uppenbart, är hur väl Josef hanterar just action. Han kommer in på ämnet själv:
– Egentligen är det jättekonstigt att jag inte har gjort den där actionrullen än, jag snackar ju om den hela tiden. Men det handlar om att jag inte har hittat en historia som jag är tillräckligt engagerad i. Ännu. För jag vet att det kommer en dag, och den dagen är värd att vänta på, det kan jag lova.
Kanske är Josef lite inne på att testa att regissera någon annans manus i framtiden. Det är ingenting han uttalar, men det är lite den känslan som jag får. Hittills har han skrivit alla sina manus själv, och gjort så med stor framgång. Just manuset till ”Farsan” skrevs dock ihop med skådespelaren och vännen Torkel Petersson. Ett litet steg i en ny riktning alltså. Så till alla manusförfattare där ute, om sitter du på nya ”Gudfadern”, kanske är det läge att slå Josef en signal nu? Och kanske får vi då även se Jan i en ny titelroll. Som ”Gudfarsan”.

Av Per Marklund

Läs även vår recension av ”Farsan”.

Lasse Hallström etta på USA:s biotopp

Lasse Hallström gör succé i USA med sitt nya romantiska drama ”Dear John” som hade biopremiär i helgen, och den första film som lyckats peta ner ”Avatar” från förstaplatsen på den amerikanska biotoppen.

Dear John med Channing Tatum och Amanda Seyfried. Foto: Nordisk film

Filmen spelade in drygt 31 miljoner dollar med sina 2 969 kopior. ”Dear John” kommer att få svensk biopremiär under våren 2010. Filmen är ett romantiskt drama av Lasse Hallström, som på senare tid har regisserat filmer som ”Casanova”, ”Bluffen” samt nu senast ”Hachiko”.

”Dear John” är baserad på en roman av Nicholas Sparks (“Dagboken”). Channing Tatum spelar John, en arg rebell som har tagit värvning inom armén, bara för att han inte vet vad han ska göra med sitt liv. Det är tills han träffar sin drömtjej, Savannah (Amanda Seyfried). Deras ömsesidiga kärleksaffär växer sig snabbt stark och Savannah lovar att vänta på John tills han har avslutat sin tjänstgöring inom armén.

Men 11 september förändrar allt. John anser att det är hans plikt att ta värvning igen. Under den långa tid som John är borta förälskar sig Savannah i en annan man. När John kommer hem igen inser han att Savannah är hans livs stora kärlek, trots att hon är gift med en annan – och tar i och med hans livs svåraste beslut.

Recensionskrönikan 5 februari

Den här veckan börjar vi med en liten tidningskrönika på Film.nu. Vad säger andra tidningar om de filmer vi recenserar? Det skadar aldrig med fler synpunkter.


The men who stare at goats. Foto: Sandrew Metronome.

The men who stare at goats

“Tyvärr tappar Clooney och gänget bort storyn på vägen. Liksom den krigskritik som anas mellan varven”, skriver Miranda Sigander i Expressen. Omdöme: 2 (av 5).

Stephan Ramstedt på Film.nu: “Tyvärr är det lite synd att man inte riktigt tagit tillvara på truppens uttalade övernaturliga förmågor. Det är bara vissa paranormala saker som tillåts hända, och dessa har enbart uppgiften att driva narrativet vidare. Mycket roligare hade det varit om men lekt mer med detta koncept”. Omdöme: Tummen upp.

Kill your darlings är slutsatsen från Mårten Blomkvists recension i Dagens Nyheter, som dock tycker att “Det blir kul när vansinne utövas med militärisk beslutsamhet”. Omdöme: 2 (av 5).

“När […] en valpig reporter slår följe med en getstirrande galning i hyrbil in i Iraks öken, blir summan tyvärr mindre än de lovande beståndsdelarna. Det finns ingen story här, bara tidvis fungerande situationskomik”. Jan Söderqvist i Svenska Dagbladet. Omdöme: 3 (av 6).

Edge of Darkness

“Mel Gibson är tillbaka efter sju år bakom kameran, och han gör en av sina bästa roller någonsin. “Edge of Darkness” är thriller när den är som bäst: mörk, rå och med en spänning som smyger sig på”, skriver Oscar Krooni på Film.nu. Omdöme: Tummen upp.

“Actionsekvenserna är eleganta mer än farliga och intrigen hade definitivt behövt hottas upp för att öka filmens nagelbitarfaktor”, skriver Kerstin Gezelius i DN. Omdöme: 2 (av 5).

“Mel Gibsons första huvudroll på film sedan 2002. En comeback där hans blick är lika brinnande som vanligt, men ansiktet betydligt mer fårat. Det klär honom”, tycker Aftonbladets Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3 (av 5).

Jan Lumholdt skriver i SvD: “…kompetent action för duk- eller hemmabruk, varken mer eller mindre. Valet att inte ha med någon dekorativ kvinnokaraktär får väl kallas originellt i denna så beprövade genre”. Omdöme: 4 (av 6)

Prinsessan och grodan

Helena Bergström i DN: “En söt och underhållande saga som har en intressant historisk-politisk kontext dessutom. Det är bara att tacka.”. Omdöme: 4 (av 5).

Aftonbladets Jens Peterson: “Randy Newmans sånger är mer medelmåttiga än vad han brukar vara, men ”Down in New Orleans” svänger bra. Värmer vänner av traditionell animation.”. Omdöme: 3 (av 5).

“Det har gjorts stor affär att/om hjälte och hjältinna är svarta – i mina ögon är han det också – innan de förvandlas till gröna grodor. Det ska väl inte längre behöva kommenteras utan räcker väl att konstatera som något självklart”. Jeanette Gentele i SvD. Omdöme: 3 (av 6).

Stephan Ramstedt ger “Tummen ned” på Film.nu, men skriver också “Visserligen kan jag tycka det är kul att Disney, efter några mer och mindre lyckade projekt, återanvänder den animationsteknik de startade med”.

An Education

SvD:s Jeanette Gentele tycker att “Carey Mulligan har ett fullständigt oemotståndligt fnitter som den oskuldsfulla men samtidigt brighta Jenny, lycklig över att bryta alla konventionens band.”. Omdöme: 6 (av 6).

Regisserande “Lone Scherfig har sällsynt bra hörsel, och känsel, för sina skådespelare. Det har Nick Hornbys manus också”, skriver Johan Croneman i DN. Omdöme: 4 (av 5).

“Peter Sarsgaard är utmärkt som den stilige David med något dolt i ögonen”, skriver Jens Peterson i Aftonbladet. Omdöme: 4 (av 5).

“Denna dramakomedi bjuder på miljöer man gärna skulle dö för. Ett (såklart) regnigt London där man fördriver fritiden på ett kafé och sörplar te och röker cigaretter, lite som Molina gör tillsammans med Steve Coogan i ”Coffee and Cigarettes”, är ett ställe jag skulle trivas i”, Stephan Ramstedt på Film.nu. Omdöme: Tummen upp.