FILM.NU Bloggarkivet

Den 19:e januari har den premiär, Rocky Balboa. Jag hade hört nånstans att den skulle komma. Jag hade sett någon bild på en barbröstad Stallone, 60 år gammal, i en boxningsring. Jag rös av obehag då.

Först idag samlade jag mod nog att se de två trailers som finns ute. Jag rös till igen, men denna gång av behag. När titelspåret dundrar igång och Stallones släpiga Italian Stallion-röst deklarerar att han vill ”slåss lite igen”. Jag ryser igen. Och jag kommer sitta där i biomörkret och minnas hur jag som liten gillade Rocky III och Rocky IV bäst men hur jag med åren kom att göra en helomvändning till Rocky och Rocky II. Det finns så mycket mera hjärta i de första två filmerna, det inser jag nu. Rocky III och IV (jag vill inte ens prata om Rocky V) må vara spektakulära, och III:an gav oss Eye of the Tiger(!), men de känns så plastiga när jag ser tillbaka på dem idag.

Säga vad man vill om de ekonomiska turerna kring att göra en ”Rocky 6” 16 år efter Rocky V, och 30 år efter Rocky, men jag tycker mig se lite hjärta i trailern trots allt. Talia Shire är inte med men att Burt Young är tillbaka som Paulie väger upp en hel del. Milo Ventimiglia (”Jess” som vi älskar att hata i Gilmore Girls) kan nog fungerar som Rocky Junior också. Jag hoppas verkligen att filmen håller och jag vet nu vad jag kommer göra den 19:e januari.

Jag har sett: The Squid and the Whale (2006)

Förhållande mellan Bernard (Daniels) och Joan (Linney) har varit dött sedan en tid tillbaka. När vi, tillsammans med deras söner, bjuds in till familjestunden i början av filmen, där det för första gången sätts ord på separationen, är det bara barnen som blir förvånade. Redan under den inledande tennisscenen trampar vi runt ibland ruinerna av en gång fungerande familj. Egentligen utspelar sig hela filmen i de där första minuterna på tennisplanen, resten är en uppvisning i småaktigheter, sexuell frustration, missriktad ilska och vilsna själar.

Berättande är långsamt men väldigt intensivt. Den rörliga och objektivt analyserande kameran skapar en klaustrofobisk miljö och vi tvingas observera hur de två sönerna desperat söker sina föräldrars uppmärksamhet samtidigt som de inte lämnas något annat val än att ta efter de två trasiga föräldragestalterna. Många av filmens händelser tar plats i periferin och historien, tillsammans med karaktärerna, vecklar ut sig bit för bit genom antydningar och ledtrådar som presenteras på ett väldigt uppfriskande och annorlunda sätt.

Alla roller är extremt välspelade och konstellationen Daniels-Linney är precis lika lysande som man kan ana. Resultatet blir en vacker dramakomedi, i sin sanna bemärkelse, med en övervikt åt den varma humorn istället för det sorgliga dramat. Just humorn är filmens största behållning. Vad som slutligen lämnar oss är en uppvisning i egenutveckling genom trauma och vetskapen om att summan av karaktärerna som kommer ut på andra sidan är betydligt mycket större än de fyra som mötte oss på tennisplanen i början av filmen är betryggande och direkt rörande.

Såg att nomineringarna till årets Guldbaggegala var ute. Det var inte alls många filmer som jag hade sett på den listan.

Inbakat i mitt nyårslöfte om att se mer film ingår självklart att jag ska se fler nya svenska filmer också. Och här kommer ett bekännande – Jag har inte sett ”Farväl Falkenberg”. Så i dagsläget är 2006 års bästa svenska film, enligt mig, ”Storm”. Till det måste jag också tillägga att Farväl Falkenberg måste vara riktigt, riktigt bra för att slå Storm, vilken jag har varit totalt såld på efter den fantastiska smällkaramell som Mårlind/Stein bjöd på förra året. Samtidigt har jag har inte missat den allmänna uppskattningen som Farväl Falkenberg erhållit så det är mycket möjligt att den ger Storm en god match.

Även om filmåret 2007 har börjat väldigt segt för mig, trots löftet om att se mer film, så kan jag nu stryka The Squid and the Whale (2006) från listan. Hyrde den i förrgår tillsammans med Superman Returns (2006), som jag alldeles snart ska se klart. The Squid and the Whale var väldigt bra och jag har skrivit lite reflektioner som får hamna i ett eget inlägg.

I måndags visades den fantastiska Rom – Öppen stad (Roma, città aperta) från 1945 av Roberto Rossellini på SVT. Den är mycket sevärd och jag har sedan en tid tillbaka en DVD-utgåva med en nygjord, mycket rörande, dokumentär om barnen som var med i filmen. Igår visade SVT ytterligare en Rossellini-film, Stromboli (1949), och den hade jag inte sett. Jag var inte riktigt redo för omställningen från halva Superman Returns till Rossellinis gråskaliga misär. Ingrid Bergman var fantastiskt vacker och balanserade fint i rollen som hemmafru utan utsikter. Men den sena kvällen kombinerat med den hemska dubbningen gjorde att jag inte kunde uppskatta denna film. Men jag är villig att ge den en andra chans.