Svenska Bilder med monster

Jag har länge tänkt skriva festivalrapporter från både Stockholm Filmfestival och den festival som min och Kolbeinn Karlssons första film (Att Sova och Drömma om Mat) tävlade på senast, Unlimited Film Festival i Köln.

Men dessa inlägg fick vänta i och med att vi fick det härliga beskedet att arbetskopian av vår nya film Den Svarta Sjön blivit utvald till Svenska Bilder på Göteborg Filmfestival! Så det har varit full produktion mellan Sverige och England över jul och nyår, varvad med influensa och snökaos.

Upplevelserna från höstens filmfestivaler känns enormt fjärran efter den senaste produktionspaniken, så jag tror jag skippar grävandet i minnenas vrå.

Det enda som känns aningen aktuellt att meddela från mitt besök i Köln – förutom att festivalen var superkul och att jag behandlades kungligt – är ett tips på biograf. Jag tycker alltid att det är kul att besöka biografer när jag är i nya städer (jag kommer nog bli en cinemaspotter som pensionär. Ni vet som en trainspotter, fast med en passion för biografer. Vi har ett gäng sådana som tillsammans besöker vår bio årligen) och jag hittade min favorit i Köln. En liten, relativt självständig biograf med guldmålade innerväggar och som har en repertoar av både gamla klassiker samt nya filmer på – hör och häpna – orginalspråk!
Jag kan ibland förtränga att dubbning av filmer och TV-program fortfarande förekommer. Men nej nej, där inuti TV:n står Meg Ryan och Tom Hanks och utbyter känslosamma ’Ich liebe dich’ till varandra. Så otroligt opassande. Men den medelålders kvinnan brevid mig snyftar och håller uppenbarligen inte med mig.

Biografen i fråga heter Metropolis och den ligger vid Ebertplatz i norra delen av centrala Köln. Lustigt, eftersom nästan hela mitt senaste inlägg handlade om filmen Metropolis, som har återkommande varit närvarande i mina tankar sen jag såg den i höstas. Men bara för det så länkar jag till min favoritlåt Body Electric (som också av en ren slump har klipp från Metropolis i den här youtubevideon). Efter det här lägger jag Metropolis-snacket på hyllan.

http://www.youtube.com/watch?v=wNpqHagD_5M

Så. Nog om Metropolis. Mer om världspremiären i Göteborg! Såvitt jag förstår av programmet så visas vår film i Svenska Bilder 4 (sid 76 i programmet som finns online på www.giff.se) kl 15.00 söndagen den 30 januari på Haga 1. Jag kommer vara där för att introducera.

De skriver följande om vår film:
”En gåtfull film, vars utförande får en att tänka på östeuropeiska animationer från 70-talet.”
Jag blir nästan tårögd. Måste berätta för Kolbeinn!

Förutom visningarna i samband med kategorin Svenska Bilder så är vi även förfilm till YEARS EATEN BY LIONS (GODINE KOJE SU POJELI LAVOVI), vilket jag tycker låter som en skitbra film! En dokumentär om de jugoslaviska journalisterna som krigshetsade sina läsare i början av 90-talet. Vad spännande att vår psykadeliska animationsfilm får sätta stämningen för en så seriös film om medial korruption.
Mer om detta, samt visningstider, finns att läsa i programmet på sidan 147.

Slutligen vill jag bara visa vår första animerade företagslogga som Haris Mlivic på Haris Arts har gjort!

För att fira detta har vi anordnat en komponeringstävling som går ut på att ljudlägga den 11 sekunder långa loggan. Mer info om tävlingen finns på Happy Endings facebook-sida.

SFF 2010. Last Days

Okej. Stockholm Filmfestival 2010 är i skrivande stund nästan över. Jag har haft det trevligt trots att jag klagat massvis under själva festivalen. Antingen har filmerna varit tråkiga eller likadana, eller så har jag planerat dåligt. Har dock bara missat två filmer jag verkligen ville se, ”Kaboom” samt ”Rubber”. Innan vi hoppar till någon slags utvärdering så vill jag bara kommentera det jag sett de senaste dagarna.

”The Trip”. Coogans och Brydons imitationer av Woody Allen och Michael Caine är utan tvekan det roligaste jag sett under festivalen. Och visst, en film om imitation där två skådespelare/komiker imiterar dem själva. Det är som att Winterbottom försökt arbeta med så lite som möjligt.

”The Town”. Inget i jämförelse med Peter Yates ”The Friends of Eddie Coyle” med Robert Mitchum i rollen som kriminell Bostonbo.

”Gone With the Pope”. Sleazig som fan. Filmer med one-liners i stil med ”You’re either in, or in the way.” slår sällan fel. Men knappast ett mästerverk i dess genre, trots en väldigt rolig plot.

”Howl”. James Franco låter väldigt mycket som Allen Ginsberg, men filmen (och speciellt inte de datoranimerade scenerna som ska illustrera dikten) känns inte riktigt så Ginsberg. Varför specialskriven musik istället för jazz?

”Red Nights”. Filmad på Red och bilderna är helt otroliga. Dessvärre är filmen en konstig blandning av förra årets bästa film ”The Limits of Control” och ”Saw 5”. Men h.s.h en av få filmer på festivalen med ett foto där man tänkt till och vågat göra saker med åkningar, utsnitt och speciellt färger.

Då var det alltså dags att utvärdera festivalen. ”Winters Bone” som vann Bronshästen var ett fegt val. Det är inget fel på filmen, men den följer festivalens Sundance-inspirerade mallar precist och är alltför lik ”Frozen River” (som vann Hästen för två år sedan) för att man ska kunna stå bakom ett sådant beslut. Aaron Katz gjorde enligt mig den bästa filmen inom tävlingssektionen (”Cold Weather”), men att en film som både är allvarlig och rolig samtidigt som seriös och oseriös skulle vinna pris kommer nog inte att hända. Nästa år ska jag försöka se så lite som möjligt, för just nu är jag rätt trött på den film som visas på denna festival. Nedan följer min topp 5, utan motiveringar.

1. ”Film Socialisme”
2. ”HaHaHa”
3. ”Cold Weather”
4. ”Another Year”
5. ”Outrage”

SFF 2010. Festivalrapport 7: Tre filmer

Blandade filmer från festivalens kompott:

”Pete Smalls is Dead” är en film om Los Angeles. Tim Roth spelar filmregissör som dött och hans goda vänner (det omaka paret Peter Dinklage och Mark Boone Junior) bestämmer sig för att reda ut dödsfallet. De driver runt i L.A. på en moped och stannar vid diverse sluskar med kopplingar till filmindustrin (Steve Buscemi i fånig peruk, Seymor Cassel som porrintresserad albanier och Theresa Wayman som filmklippande fransyska). Vi befinner oss alltså i Bukowskis smutsiga och svettiga stad, där ett skrivbord inte bara är ett skrivbord utan även en spritkabinett och ett medicinskåp. Alexandre Rockwells film är en fin homage till 40-talets detektivfilm, men inte i samma klass som Aaron Katz ”Cold Weather” som den delar tematik med.

”Vacation!” inleds med att Sugar ringer till tre vänner och kastar ut idén om att de fyra borde hyra en stuga vid havet en vecka. Pina Colada skriker flickorna i kör när de hoppar in i bilen för att dra iväg. Filmens första hälft är både utmärkt sleazig men samtidigt intressant. Jag var aldrig välkommen till flickornas pyjamaspartyn, så jag har ingen aning om hur ett sådant ser ut. Men nu vet jag. Både filmen och flickornas semester spårar dessvärre ut när de tar ectasy och en dem drunknar i poolen. Filmen är alltså en utomordentlig antidrogfilm, dock inte till tematik utan snarare i sig självt. Vilket är synd då jag hade roligt under filmens första hälft. Nu längtar jag till det ögonblicket då någon ringer polisen efter att någon har dött i en film, och inte försöker gömma liket, vilket aldrig brukar gå vägen.

”HaHaHa” var min introduktion till Hong Sang-Soo. Filmen kretsar kring två manliga vänner som diskuterar vad de gjort den senaste tiden. Helt ovetandes om det så har de levt sida vid sida. Mellan vännerna har ett drama utspelats mellan deras gemensamma vänner. Sang-Soo gör en snitsig studie i hur vårt käraste kommunikationsmedel (det talade) språket lika gärna kan undergräva mening som att uttrycka den. Dessutom är filmen otroligt rolig. Sang-Soo låter sina karaktärer uttrycka massvis av saker, dessvärre är de irrelevanta och motsäger det som karaktärerna verkligen tycker och tänker, vilket ofta leder till komiska LOL-situationer.

SFF 2010. Festivalrapport 6: Seminarium och brittflick

Festivalen anordnar varje år ett antal seminarier och eftersom jag aldrig varit på ett sådant så tyckte jag det var en god idé att närvara vid ett detta år. Till Klarabiografen begav jag mig alltså för att lyssna på tre producenter som snicksnackade med Andre Reuter. De tre producenterna (Oliver Guerpillon från dfm, Kristina Åberg från Atmo och Fredrik Wikström från Tre Vänner) samtalade om ”Swedes on the Int’l Scene”, alltså, hur man producerar och distribuerar filmer med respektive till ”utlandet” som de kallade det. Seminariet var kanske mest intressant eftersom de tre producenterna arbetar med olika sorters film. Men det är knappast något jag längtar tillbaka till.

Något jag däremot längtar till att få uppleva igen är Mike Leighs ensembledrama ”Another Year” (eller (Medan åren går”) där vi får följa ett äldre par, deras son och deras vänner under ett år. Filmen är indelad i fyra kapitel, vår, sommar, höst och vinter, men även filmens bittersöta stämning samt temat för tankarna tillbaka till den gamla mästaren Yasujiro Ozu. Alla skådespelare gör en högklassig prestation. Jim Broadbent lyser det om, David Bradley gör underverk trots att hans dialog bara består av repetitioner av orden ”yes” och ”no”. Sist men inte minst bör man även nämna Lesley Manville som, likt Sally Hawkins i ”Happy-Go-Lucky” spelar en karaktär som inte är gjord för att köra bil. ”Another Year” är den film som Woody Allen skulle kunna göra, om han bara fick skallen ur röven, lade cynismen på hatthyllan och försökte göra bra film.

SFF 2010. Festivalrapport 5: omöjlig historia

Afrika gråter. Inte för hennes egen skull, utan för Europas. Hellre förtryckt än förtryckare. Godard avslutar ”Film Socialisme” med en text, ”NO COMMENT”. Samma ord använder en person som är anklagad för ett brott. Godards brott är enligt Roger Ebert att han fortsätter att utveckla sitt filmskapande. Debatten ser ut såhär: Filmer som ”Film Socialisme” bör inte göras. Publiken vill se ”riktiga” filmer. När en välkänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” måste vi se den. När en okänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” behöver vi inte se den.

Ilska ⇒ rädsla ⇒ oförståelse. Det är svårt att ”förstå” ”Film Socialisme” Därför blir Roger Ebert arg och rädd när han inte ”förstår” ”Film Socialisme”, och tycker därför att sådan film inte bör göras. Så mycket för yttrandefrihet. Nog om Ebert. Han är inte värd att spendera tid på. Låt oss istället spendera tid på det som är svårt att förstå. Som Godards senaste film.

Det första man lägger märke till i ”Film Socialisme” är subsen. De är inte kompletta och täcker bara vissa nyckelord i filmens alla repliker. Men vi ska inte läsa en film, vi ska titta på den och vi ska lyssna på den. Skillnaden är enorm. Många kritiker har dragit paralleller mellan filmen och internet. Godards montage och hans användande av repliker, texter, bilder och ljud fungerar också lite som internet. Men filmens ”länkar” är oftast trasiga, man kommer till ”sidan kan inte visas”, men aldrig till en sida fylld av trojanska hästar. Man lämnas alltså med ofullständiga meningar, som man får försöka klistra ihop själv.

Många har skrivit att ”Film Socialisme” är en tråkig film. Trots det finns det tre väldigt roliga scener, Alain Badious föreläsning, gudstjänsten på baren och den rätt uppenbara referensen till Jerry Lewis ”The Errand Boy”. Dialogen är något av det bästa Godard någonsin skrivit, eller snarare hopsamlat, eftersom han citerar och parafraserar andra mer än han någonsin gjort i denna film.

En judisk man säger ”Heil Hitler!”, en svart kvinna säger ”Yes Sir!”. En annan kvinna säger ”Today the bastards are sincere”. En annan säger ”If you make fun of Balzac I will kill you” innan hon säger ”I do not have my heart in my mouth”. Inte heller jag har mitt hjärta i min mun, och vissa saker är svåra att uttrycka. Det jag skrivit här är varken nytt, kontroversiellt eller provocerande. Om ni hånar Godard kommer jag inte att mörda er, men ge filmen en chans. Med vilket jag inte menar att ni ska sitta igenom den. Det är inte så man bör titta på film.

”Film Socialisme” erbjuder fler frågor än svar. Men en fråga är minst lika viktig som ett svar, och om man är öppen och villig att arbeta med filmen (”it takes strength and courage in order to think”) så får man en kinematografisk upplevelse utan liknelse.