Att lyssna på film

Publiken förlåter en halvtaskig bild, men ett halvtskigt ljud förlåter de aldrig…

Jag köper sällan skivor. Visst tycker jag om musik. Speciellt live. Men i alla år har jag när jag kommer hem från jobbet eller skolan, valt att sätta på en film och ha den i bakgrunden att lyssna på. Men i filmens värld är musiken för mig oerhört viktigt. Save the Last Dance(dir Thomas Carter), tog mig igenom min slutuppsats på univeritetet, Lord of the Rings (dir Peter Jackson) har fått inspirera (och emellanåt distrahera) mig under flera projekt när pappersarbetet drar ut på tiden. Dessa gånger är ljudet för mig oerhört viktigt eftersom jag upplever hela filmen med öronen. Jag tar väldigt illa vid när en röst inte passar in i sammanhanget, med bakgrundsljudet och musiken. Eller om en ljudeffekt är missvisande eller ogenomarbetad.
Jag sitter med ryggen mot tv´n och får på så sätt ”se” en helt ny film. Det är oftast ljudet och inte bilden som får mig att emotionellt reagera i alla filmer jag ser. Det är en ynnest att få uppleva filmer med både syn och hörsel i gott skick. Och det tänker jag ta vara på…

))<>((

Jag hinner inte alls med att se film nu för tiden. Och jag hinner inte med att läsa om film. Jag hinner inte ens med att lyssna på samtal om film längre. Vart är världen på väg?

Det som händer när man har lite tid över och inte hinner se några filmer alls är att man blir mer och mer kräsen över vilka filmer man faktiskt kan ta sig tid att se. Listan krymper och krymper och tillslut så sitter man där med några få klassiker som man funderar på att se om för 10:e eller 100:e gången. Det är en hopplös situation.

Men så äntligen igår så kom kvällen. Kvällen då jag skulle hinna med att se en hel film. Vad skulle det bli? Jag och min sambo gick igenom vad som fanns i hemmet och vi landade på Me and You and Everyone We Know (ni inbitna fans har såklart redan förstått det på symbolen i rubriken). Jag hade en känsla av att jag skulle gilla den och har därför varit lite rädd för att närma mig den. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Och jag blev inte besviken. Redan första scenerna för tankarna åt favoriten Todd Solondz och den är precis så där kvasisvårt indieamerikansk som jag vill ha det. När sluttexten rullar har vi hunnit passera genom känslolägen hämtade från Happiness, Ghost World, Love Liza, Storytelling, Punch-Drunk Love och The Squid and the Whale för att nämna några. Alla personliga favoriter. Och nej, det är ingen slump att PSH är med i tre av dem.

Genom underbart udda karaktärer och ett fantastiskt soundtrack förmedlar filmen sitt budskap på ett ytterst effektivt sätt – kärlek och närhet är svårt. Scenen mellan Robby Swersey (spelad av den otroliga Brandon Ratcliff) och kvinnan från konstmuseet är årets mest udda och fantastiska på samma gång.

Om ni är lika sega som jag och ännu inte vilat ögonen på Miranda Julys lilla mästerverk, så gör det. Så snart som möjligt. Det är vinterns tips från mig till er.

Min Mowgli

Är det inte underbart att Djungelboken äntligen släppts på DVD! Ännu underbarare är det väl att en 40 år gammal film fortfarande fungerar. I alla fall om man är 30 år gammal. Vi sålde rekordmånga nu när den släpptes, men jag undrar om föräldrarna köper den till sig själva eller till barnen? Jag köpte den, även fast jag inte har några barn. Sen hade jag myskväll framför tv’n och njöt av min Mowgli.
För oss som såg den som liten, och som suttit klistrade framför Kalle Ankas Jul varje år finns det en speciell plats i hjärtat just för Djungelboken. Men för barn av idag kanske den bara är en i mängden? Den har ju ett betydligt långsammare tempo än dagens tecknade filmer, som fullkomligt bubblar av detaljer hela tiden. Hajar som hajar tex, den var jag tvungen att se två gånger för att riktigt hinna ta in allt som hände i bakgrunden.
En kollega till mig klagade dessutom över att orginalrösterna från 60-talet fått vara kvar. Jag skulle ha gråtit om det vore annorlunda, men hon menade att hennes 3-åriga döttrar inte förstår svenskan som talades då. Och det är klart, mansvalp är väl inte ett ord som används dagligen…
Slutligen måste jag ju nu försöka få tag i 2:an, för även om jag inte brydde mig som barn, väcktes ju frågorna den här gången – Vad händer sen? Blir Mowgli lycklig i människobyn? Och får han nånsin träffa Baloo och Bagheera igen?

Julstress i tomteverkstaden

Julstress.
Julkaos.
Julstämning.
Hetsfyllda foajéer som belamras med affischer och standiees på julens alla publikplåster.
Rader med västklädda arbetare som maniskt viker popcornbägare i olika storlekar och staplar muggar. Viker och staplar samstämt gnolar julsånger.
En och annan juldekoration kommer fram; en röd kula, en ljusstake eller till och med en lite gran. Levande ljus och tomteluvor.
Pallar med majs och syrup lagras som Tetris i de mörka förråden, långt inne bakom skynkena där ingen ser.
Trailers med kärleksfyllda komedier, packade med amerikanska sweethearts, pumpas ut till De Svältande Massorna.
Extra öppettider hålls för att alla ska kunna få tag i presentkort åt sina nära och kära när årets största biohelg närmar sig.
Årets storfilmer som man inte får missa.
Dessa filmer som i långa rader marscherar hand i hand med tillhörande reklamprylar in på Sveriges biografer och upp på dukarna.
I svepande och dansanta rörelser rycks affischerna till Du Levande ner och ersätts med Jessica Albas senaste mästerverk.
Lyckliga är ändå de affischer som ser dagens ljus och insidan på en affischram.
I hetsen och stressen är det många affischer som glöms bort. Som inte finns. Som inte når biograferna.
Som tillsammans med tillhörande film smyger runt lite försynt i Stockholm och möjligen besöker Uppsala eller Lund, men lämnar resten av landet orört.
Vilka publiken inte får en chans att uppleva.
Som försvinner bland meterstora kartonger med marknadsföringsmaterial.
Detta är de smalare filmerna, filmerna som inte får plats i julrushen.
De som varken tar eller får platsen i de stora salongerna under julhelgen, som inte lockar den stora massan.
Filmer som man inte förknippar med popcorn och är skapade av människor vars namn vi inte kan uttala.
Filmer som dessa glöms lätt och inte ens vi biografnissar ägnar dem någon tanke när vi sitter och viker bägare upp till öronen och staplar muggar.
När vi förbereder inför ert julfirande, ert besök, ert popcornbegär och ert sockersug.
Inför ert möte med årets lyckligaste och mest rosaskimrande möte med direktimporterad Hollywoodkärlek i Alba-kostym.
Julstress.
Julkaos.
Julstämning.
Välkomna.

Värmepumpar och knarkuppgörelser

Vad genomlider man inte för att få se en film? Min käre far fixade ikväll in mig på en förhandsvisning av filmen We own the night, med bla Joaquin Phoenix och Mark Wahlberg. Filmen var jättebra, den handlade i korta drag om poliser och knarkaffärer i 1980-talets New York. Kvällen var gratis, men jag skulle inte ha några problem att betala för att se filmen. Ikväll betalade jag dock på ett annat sätt – jag satt med på en föreläsning om värmepumpar, som föregick filmen. Så nu vet jag att man ska välja en energisnål pump med beteckningen A, fast jag förstår fortfarande inte riktigt vad de där himla pumparna gör… Men det gör detsamma – för vad jag vet är att jag varmt rekomenderar folk att se filmen när den går upp på biograferna.