Filmblogg för Iphone

Filmblogg för Iphone Nu är även den här bloggen Iphone-anpassad. Om du surfar till den här sidan med en Iphone eller Ipod Touch kommer du direkt in på den anpassade sajten. Du kan också gå till iphone.film.nu och klicka på på ”Blogg” i menyn.

För att komma till vår vanliga Iphone-sajt från bloggen, välj ”Menu” längst upp till höger och klicka sen på iphone.film.nu.

Om du råkar hamna i vår vanliga blogg med en Iphone, finns det en länk som tar dig till specialsajten högst upp i mittenspalten.

Har du synpunkter på vår Iphone-tjänst – kommentera gärna nedan!

En fattig mans Cameron Diaz

Jag har precis blivit pappa. Så allting handlar numer om min son. Hemmet har blivit lite lugnare på köpet, och man slår liksom av på tempot en hel del och sparar kraft till de stunder som han behöver oss som mest. När han sover så vilar/sover vi också. I linje med det har filmerna jag har sett den senaste tiden också varit lite mjukare, lite fånigare. Vi såg t ex Enchanted häromdagen där en fantastisk Amy Adams stjäl varenda scen. Annars trodde jag nog att Disney skulle våga bjuda på lite mer självdistans istället för självgott självrefererande. Lite rolig var den väl, men knappt sevärd.

Jag har också sett 27 Dresses och precis som i ovannämnda film så är den en person som lyser lite klarare än alla andra. Denna gång var det Katherine Heigl som övertygade med en komisk tajmning och ett väldigt nedtonat agerande. Filmen är en dussinkomedi men blir helt klart sevärd p g a Heigl. Någon som däremot förstörde en hel del var vår alldeles egen Malin Åkerman. I den här filmen påminner hon väldigt mycket om Cameron Diaz, och inte alls på något positivt sätt. Det känns som Malin djupanalyserat Camerons tidigare filmer, som The Mask och There’s Something about Mary, och imiterar varenda rörelse och varenda min. Hon t o m låter som Diaz. Efter en stund blir det otroligt enerverande och jag kunde nästan inte tänka på något annat. Det känns som att Hollywood desperat har letat efter en ny Diaz, och detta är kanske vad alla har sökt efter? Personligen tycker jag nog att det räcker med en. Men bortsett från det, och att de två manliga huvudrollsinnehavarna James Marsden (som även figurerade i Enchanted) och Edward Burns totalt saknar utstrålning, blir det en ganska älskvärd historia. När Heigl är så här bra kan hon lyfta vilken roll som helst, och nej jag är inte ett fan av Grey’s...

Det har dock blivit lite för mycket sockervaddsfilm för min del nu och jag söker nu något att rensa huvudet med. Ett projekt som vi jobbar på för tillfället är att finna någon slags lösning på hur vi ska komma iväg och se The Dark Knight på bio. Det ser dock väldigt mörkt ut just nu och det lutar mer och mer åt att vi får göra det var för sig. Bebisen – Föräldrarna 1-0.

Mera meta tack!

Son of Rambow är likt Michel Gondrys Be Kind Rewind en slags hyllningsfilm. Man hyllar livet och människan men framför allt filmen. Istället för att fördela ”hyllandet” på tre så skulle man kunna dra ner nämnvärt på livet och människan och istället satsa mer på filmen, för det blir lätt lite väl smetigt och gulligt när det skall till att förenas i 90 minuter. Be Kind Rewind balanserade konstant gränsen för vad man kan klara av, men passerade den aldrig. Son of Rambow klarar dock inte riktigt av att förhålla sig till metagenren på ett seriöst sätt utan satsar istället på charm och nostalgi. Det blir lite väl puttenuttigt när de båda utstötta små pojkarna bestämmer sig för att göra en sequel till First Blood. Lite för barntillåtet helt enkelt. Men scenen där de smiter in på ett ålderdomshem, iklär en 90-årig demensskadad gubbe en morotsorange peruk och låter honom spela en åldrad Rambo är helt fenomenal.

Annars håller jag fortfarande Roman Coppolas CQ som den bästa metafilmen någonsin. Roman Coppola har alltså bara gjort en långfilm och den överträffar allt släkten Coppola åstadkommit tillsammans! Hur är det möjligt, jag menar det han klår är ju inte direkt dåligt om man säger så. Kolla in trailern här så tror jag ni förstår …

[youtube z2QSuxXrKzU]

Ytterligare ett stycke kass filmkritik

Och så fortsätter vi att sjunka längre ner i det djupa träsket av värdelösa recensioner. Den här gången är det, tyvärr, Johan Croneman som har gjort bort sig. Trist då ju han annars är en av få som nästan alltid klarar av att leverera personlig kvalitetskritik på ett otroligt underhållande sätt. Ta tex recensionen av TV junkie, lättillgängligt, impulsivt och känslosamt. Bravo! Det är en bra text. Läs sedan den om filmen Dumpad (fantastisk film för övrigt) och förundras över dess brister, de är många, de är trista och de sticker som små elaka avloppsångor i dina ögon. Varför kan han inte låta bli att kommentera filmens dubbelmoral, att sexskämten är fördomsfulla och att vi européer ligger såå långt före i utvecklingen vad gäller tankar om knullerier och det verbala utövandet av könsord. Varför kan han inte låta bli att gå i fällan? Kan han inte se bakom all denna ”dubbelmoral” och inse att det faktiskt ligger någonting viktigt där. Man skulle kunna jämföra den med Supersugen som också den dränks uti ett konstant snuskrapande. Det är fittor och kukar till höger och vänster. Men allt det där betyder ju INGENTING, det är ju bara ett sätt för karaktärerna att komma nära inpå oss, att klä av sig (om ni så vill). För mig är det uppenbart att allt detta ”amerikanska” snusk bara är ännu ett sätt att förmedla värme och förståelse. Lars von Trier arbetade med skakig handkamera Nicholas Stoller gör på sitt sätt och de lyckas båda två, förbannat bra. Men man måste ju våga erkänna sig besegrad ibland, släppa stoltheten och bara öppna upp sig, ta emot den nya stilen, eller morgondagens nya stil, eller vad det nu är för något och låta sig bli penetrerad.

Cashback

Igår när det varma sommarvädret övergick i ösregn hela dagen satte jag mig ned framför Cashback, en film som jag har velat se ett bra tag nu men inte fått tid över till.

Vad skulle du göra om du fick 8 timmar över på dygnet?
Den frågan ställer sig Ben, spelad av Sean Biggerstaff som vi har sett i inte mindre än Harry Potter (!) efter att ha blivit dumpad av sitt livs kärlek och inte kan sova. Han tar jobb i en nattöppen mataffär och där möter han en hel skara med underliga och underbara människor.

Om den här filmen inte skulle vara så himla bra som den faktiskt är så skulle jag titta på den ändå på grund av hur vacker och magisk den är.
Ben drömmer om att bli konstnär och Sean Ellis ger oss en berättelse om vad skönhet verkligen är.