FILM.NU Bloggarkivet

Eftersom det är en tid sen jag gav mitt nyårslöfte om att se mer film, som det för övrigt går ganska dåligt med, tänkte jag att det kan vara dags för lite nya löften. Med start imorgon ska jag se minst en film varje dag denna vecka. Det kommer antagligen att bli mest asiatiska filmer eftersom vi fortfarande befinner oss i Asienmånaden, men jag ska också försöka se några biofilmer eftersom planen var att mars skulle vara en biomånad. Vi får se hur det går.

Jag har dock inte brutit alla löften. Jag såg äntligen Farväl Falkenberg igår och det var en upplevelse. Jag hade hunnit bygga upp ganska stora förväntningar från i höstas förra året fram till igår men den lyckades ändå överraska. När jag äntligen samlat tankarna hade jag dessa rader framför mig:

Farväl Falkenberg träffar där det känns och överraskar genom att tilltala mig på sätt som jag nästan inte trodde att film kunde. Den talar till min uppväxt, barndom och till tankar jag själv har dragits med. Karaktärerna i filmen liknar vänner jag har eller har haft i verkligheten och sympatierna och känslorna växlar för dem precis som med många bekanta.

Narrationen är inte den mest genomarbetade och formen konnoterar väldigt ofta novellfilm, även om det skakiga och subjektiva kameraarbetet väldigt ofta har sina poänger. Filmens höjdpunkt, tillika viktigaste inslag, är självmordet som presenteras på ett okonstlat och nästan befriande sätt jämfort med andra filmer. Personen som tar sitt liv verkar snarare vara lycklig och till bredden fylld av kärlek och känslor än bitter, kall och deprimerad, som annars verkar vara den populära bilden av någon som vill avsluta sitt liv. Han gör ett val att inte leva mer, vilket i filmen känns lika naturligt som att bada naken eller kanske flytta från stan.

Jag vill se Farväl Falkenberg om och om igen och känna samma värme och finnas i samma vakuum som karaktärerna i filmen. Samtidigt vill jag inte uppleva den ångest som de fem vännerna känner inför att växa upp. Därför är det på många sätt tryggt att Ganslandt inte lyckas förmedla just den känslan lika pricksäkert som i ögonblicken då han blottar den djupa vänskapen mellan huvudpersonerna och deras ihärdiga och måhända hopplösa flykt undan nuet.

Snart har halva månaden gått och det är dags att ta nya filmtag. Asienmånaden står stilla just nu men jag ska plocka upp den redan ikväll med åtminstone en av de tidigare nämnda filmerna.

Annars har jag hunnit med att se Stranger Than Fiction. En bra kvasimetafilm med Charlie Kaufman ambitioner som kanske inte riktigt når hela vägen fram. Den är bra och väldigt sevärd men jag tycker att trailern lovar mycket mer än vad filmen slutligen levererar. Den bjuder på lysande skådespel från alla håll, kanske främst från Will Ferrell, som återigen visar att han är som allra bäst i nedtonade roller, och Emma Thompson som gärna får fortsätta att göra komedier livet ut.

I senaste avsnittet av Voccines lysande podcast pratade man post-Oscar med Jan Gradvall. Christina nämner att hon i något radioprogram hört någon föreslå införandet av kategorin ”Best Impersonation” eftersom de flesta Oscars verkar gå till skådespelare som gestaltat en verklig människa. Jag tyckte det låg något i det men bara för att vara säker gjorde en snabb och väldigt ovetenskaplig sammanställning om vilka som vunnit i de fyra skådespelarkategorierna på 2000-talet. På de sju åren har alltså 28 priser delats ut i de fyra kategorierna. Precis hälften, 14 av 28, har gått till skådespelare som gestaltat en icke fiktiv person. Varje år sedan 2000 har exakt två av de fyra statyetterna gått till en sådan rolltolkning utom 2002 då tre av de fyra statyetterna gick till icke fiktiva karaktärer och 2003 när Charlize Theron var ensam om att vinna för sin tolkning av Aileen Wournos i Monster. Fem av de sju åren har bästa kvinnliga huvudroll gått till en kvinna som spelar en verklig person, fyra av åren har bästa manliga huvudroll gått till en man som gjort samma sak. Svårast på 2000-talet har det varit för karaktärerna inom bästa manliga biroll där bara två av sju Oscars har vunnits av en man som gestaltar en en gång levande person. Då återstår bara tre statyetter som gått till bästa kvinnliga biroll för samma påtalade prestation. Så 14 av 28 låter ju inte så tokigt mycket men tittar man på bästa manliga respektive bästa kvinnliga huvudroll så har faktiskt den icke fiktiva karaktären plockat hem hela 9 av 14 Oscars, och det är väl kanske det man minns bäst? Lite intressant statistik men jag är nog ändå emot ett införande av en ny kategori.

Får återkomma med statistik från 1990-talet, och sen kan vi jobba oss bakåt i tiden. Man kanske även borde titta på alla nominerade för att verkligen få fram lite matig statistik. Kan nog bli intressant.