Norska Dead Snow får blandad kritik. Bloody Disgusting är inte imponerade av nazist-zombie filmen medans Twitch höjer den till skyarna och ok, jag kanske inte kommer att stå först i kön men i alla fall i den. Vissa filmer måste man ju bara se. Och norrmännen har lyckats tidigare inom genren med Cold Prey så varför inte igen?
[youtube 3-KQh87_V2Q]
Varför kan inte Sverige producera sån här skit för?
Det är 27 januari, tisdag och Göteborgs eminenta filmfestival är redan inne på sin femte dag. Dags för en snabbresumé av dagarna som gått. Under helgen går jag på ett antal pressvisningar och ser tre riktiga höjdare. Den svenska Drottningen och jag är en starkt personlig dokumentär om mötet mellan filmaren Nahid Persson och tidigare Irans diktator Mohammad Reza Pahlavis fru Farah Diba. Ett möte som går något trögt till en början. Farah Diba litar inte riktigt på Nahid och kräver att allt som filmas ska granskas och ses igenom. Men snart släpper det och de båda kommer nära varandra, så nära nu två människor med vitt skilda värderingar kan komma varandra.
Nästa visning ser jag israeliska Waltz with Bazir. Ett animerat krigsdrama som utgår från ett möte mellan regissören Ari och en gammal vän. Vännen berättar om kriget i 80-talets Lebanon där han tjänstgjorde som soldat. En stor del av minnena från kriget har han förträngt. Resten av filmen får vi följa honom i sökandet efter sanningen. Han intervjuar gamla kompanjoner och andra involverade i kriget. Precis som i Persepolis skildrar Walt with Bazir en omfattande historia av ett svårt krigsdrabbat land. Aktuell och välgjord på alla sätt och med riktigt snygg animering.
Men det bästa för helgen, och kanske den bästa filmen på hela festivalen, var ändå Two Legged-Horse. En pojke utan ben behöver hjälp med att ta sig fram. Han behöver en stark uthållig pojkspoling som kan bära honom på sina bara axlar och som kan springa fort som en hingst. En ”mänsklig häst”. Men med tiden behandlas pojken mer och mer som en bokstavligt talat häst. Han matas med hö, han piskas på och pojken låter bygdens pojkar rida på honom. Two-legged horse är obehaglig. Samira Makhmalbafs, den iranska regissören, har gjort en verkligt hemsk och intresseväckande film man inte glömmer i första taget.
Härnäst ser jag Synecdoche, New York och Bill Plymptons animerade långfilm Idiots and Angels.
Mycket har sagts om David Finchers senaste film: The Curious Case of Benjamin Button. Och det är väl som alltid med hyllade filmer, de skall även sågas. Det har liksom blivit så. Bra eller dåligt? Jag vet inte men fenomenet är intressant. Christopher Nolan råkade ut för det med sin The Dark Knight och Moodysson med Mammut. Individer som ser det som sin skyldighet att motarbeta positiv kritik. Och tro mig, jag är helt för ett ärligt ifrågasättande men när det bara för att skall uppviglas då kan det kännas aningens tröttsamt.
Gällandes Finchers film så tycker jag att den var förbannat snygg, kompetent och lååång. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag tycker den var bra men vad jag vet är att den aldrig sved till, den mjäkade och viskade tills att man bara satt och längtade efter en katastrof, om ens en liten sådan.
Någonting jag tyckte slarvades bort var själva åldrandet, vilket är märkligt då detta var vad filmen delvis gick ut på. Varför går inte Benjamins mentala tillstånd hand i hand med hans fysiska? Varför föds han inte, mentalt sett, som senildement för att sedan dö som spädis. Är det inte det åldrandet/föryngrandet som känns mest intressant? Tål att tänkas på.
är direktöversättningen av vårt dokumentärfilmsproject Suburban Madness (Loucura Suburbana) som ska spelas in nu i februari, i Rio de Janeiro.
Mitt i Brasiliens mest fattiga områden finns ett mentalsjukhus där en mängd patienter vårdas för olika slags mentalsjukdommar, under samma tak. I brist på medicin och andra medel vårdas patienterna med dans- och musikterapi, som avslutas med en dag utanför instutitionens väggar, då de medverkar i förortens årliga lokala karnival.
Vad har de för syn på livet innanför institutionen, i jämförelse med livet de ser utanför, den dagen då hela Brasilien beter sig som galna?
Vi har startat en egen blogg för den här produktionen som ni kan läsa på www.suburbanmadness.blog.com
Sen så måste jag bara avsluta med att säga att jag är otroligt imponerad av The Wrestler som jag såg för en vecka sen. Vilken tur att jag lät mig övertalas att gå och se den!
Och en kortfilm som ni ska försöka se är The Black Hole.
Jag är inte vidare blödig av mig, ej heller särdeles sentimental, dock tvingas jag då och då ut på hal is för att fostras inom konsten att vara ledsen. Jag blir berörd. Ibland gråter jag. Som den gången då min far stormade in i mitt rum för att snuva mig på geten jag sovit bredvid i flera års tid. Från att den varit en liten getabebis, från den dagen jag slutade med napp. Jag var sex år gammal och far min hade börjat ana oråd. Han drog geten i dess ena ben, så att den skriade högljutt och visade tänder. Hovarna klapprade och skräcken i dens ögon skrämde mig. Ut på gården med getabocken. Tystnad. Skrik. Skratt … En kaskad av blod på mitt sovrumsfönster, från min kära getabock … Timmar efter att Sam Mendes nya film Revolutionary Road tagit slut, jag har gömt mig på salongsgolvet, tänker jag tillbaka på detta ögonblick och jag muttrar in i en tom popcornkartong: Fy fan vad det är synd om människan.